Daily Archives: May 14, 2011

Den snart 89:årige Henry Kissinger representerar en form av amerikansk maktutövning som vi idag mest förknippar med de neokonservativa under George Bush. Det finns många som anser att Kissinger, som började sin politiska bana son demokrat för att senare i ren opportunism hoppa över till den republikanska sidan och Richard Nixon, bör ställas inför rätta som krigsförbrytare. Christoper Hitchens har dokumenterat hur ett sådant åtal skulle kunna se ut: The Case Against Henry Kissinger. The making of a war criminal.

Nu kommer Kissinger med ännu en bok, den här gången om Kina, vars kommunistregim han alltid har stått nära. Så nära att han försvarade massakern på Himmelska Fridens Torg 1989.

Trots detta och trots att Kissinger är helt okunnig om det kinesiska språket och därför också om dess kultur, så är delar av den här boken inte helt förkastliga.

Kissinger påpekar med rätta att den kinesiska tankevärlden är helt annorlunda än den amerikanska, något att besinna nu när Kina håller på att ta över stafettpinnen från USA som världens enda supermakt.

Den kinesiske strategen Sun, som levde någon gång under slutskedet av De Krigförande Staternas period på 200-talet fKr och som har lämnat efter sig boken孙子兵法 eller Sunzi Binfa< /a> utvecklade en helt annan och betydligt mer nyanserad syn på krig och krigföring än den amerikanska och västerländska som allmänt anses vara baserad på Preussaren Carl von Clausewitz.

För Sunzi, t.ex. vinner den riktige strategen sina krig utan att ta till vapen.

Kissinger tar också upp det japanska-kinesisk-koreanska spelet Weiqi,

ett spel som kan kontrasteras med det västerländska schackspelet. Precis som Sunzis militärstrategi så är Weiqi betydligt mer subtilt än schack.

Jag brukar själv säga att medan amerikanerna spelar poker så spelar kineserna weiqi.

New York Times Michiko Kakutani recenserar Kissingers bok i en sort uppslagen artikel: On China, by Henry Kissinger – Review – NYTimes.com

The book deftly traces the rhythms and patterns in Chinese history (its cycles of turning inward in isolationist defensiveness and outward to the broader world), even as it explicates the philosophical differences that separate it from the United States. Each country has a sense of manifest destiny, but “American exceptionalism is missionary,” Mr. Kissinger says. “It holds that the United States has an obligation to spread its values to every part of the world.” China’s exceptionalism, in contrast, he says, is cultural: China does not proselytize or claim that its institutions “are relevant outside China,” yet it tends to grade “all other states as various levels of tributaries based on their approximation to Chinese cultural and political forms.”

Ovanstående citat är nyckeln till svårvunna Kissingers insikt och orsaken till att den här boken faktiskt är värd att läsa. Av de två supermakten är det USA och inte Kina som är den messianska, som på grund av sin extremkristna värderingsgrund faktiskt kommer att försöka sprida sin lära till resten av världen eller gå under på kuppen.

Och som det ser ut nu så är den andra utgången betydligt troliga än den första.

Min egen reaktion är att man får vara försiktig med kulturella stereotyper. Jag tror inte att dagens unga mobil- och surfplatteutrustade kineser har läst Sunzi eller är speciellt intresserade av Weiqi. Det är dom och inte tidigare generationer som kommer att bestämma hur Kina utvecklas.

Precis som dagens unga muslimer i Mellanöstern har visar sig vara betydligt mer lika oss än någon trodde för bara några månader sen så är jag övertygad att det är likadant i Kina, och i USA för den delen. Globaliseringen verkar släta ut alla kulturella och geografiska olikheter och skapa något helt nytt, ett i sanning globalt samhälle. Ett exempel på detta sista finner man i Candace Jacksons intressanta artikel i Wall Street JournalThe New Global City. Russians in London, Brazilians in Miami—and Chinese almost everywhere. The biggest players in the residential-real-estate scene today often come from halfway around the world.