Politik

I huvudet på en tysk passkontrollant, kan EU verkligen konkurrera med det högeffektiva amerikanska servicesamhället?

Bild från passkontrollen i San Francisco. Klicka här för att se Brian Wilsons originalbild. Idag är såna här bilder strängt förbjudna.

Glöm alla försök att definiera USA genom koncept som demokrati och frihet, Federalism, Wall Street eller den fria marknaden. Vad USA är är världens mest högeffektiva servicesamhälle lagrat ovanpå några hundra miljoner bilar, billig olja, hundratals miljoner skjutvapen och mellan 50 och 75 miljoner fundamentalistiska kristna fanatiker.

Det är det som den engelske filosofen John Locke kallade Primära Egenskaper. Allt annat är sekundärt.

Jag tänker på det när jag står i kön för att lämna EU på Frankfurtflygplatsen och flyga till San Francisco. Framför kön sitter en rad tyska passkontrollanter på sina taburetter, precis som på vilken bank som helst. Men här finns det inga kölappar. Den som står först i kön tittar på raden av propra tyska passkontrollanter, inga kvinnor anförtros tydligen med ett så viktigt jobb, och när en av dom är ledig så är meningen att man ska gå fram till mannen, visa sitt pass och sen fortsätta till nästa kontroll. Hela Frankfurtflygplatsen är till bredden fylld av kontroller.

Men när han är fri så säger passkontrollanten ingenting, han tittar inte inbjudande på personen som står främst i kön. Ofta tittar han ner i sina papper, eller upp i taket, eller ner på sina skor eller kanske rakt in i sin outgrundliga navel, vem vet vad han tittar på där bakom det skyddande katedern, en gömd kopia av Franz Kafkas Das Schloß eller boken En Passkontrollants Hemliga Kärleksliv kanske? Men vad han än gör så är han mycket noga med att aldrig någonsin få ögonkontakt med de köande och jäktade passagerarna. Tro mig, vid det här laget är jag expert på tyska passkontrollanter.

Tolv timmar senare på San Franciscoflygplatsen är atmosfären den rakt motsatta. Samma passagerare, bara nu ännu tröttare, orakade, ovårdade och rufsiga, samma rad med passkontrollanter. Men här skiljer sig de båda situationerna radikalt. För i San Francisco har passkontrollanterna inte bara ögonkontakt med passagerarna, så fort som en av dom blir fria så ropar de högt “over here” “next passanger over here please”, och en tuff dam från passkontrollen som kontrollerar köhuvudet som på vilken affär som helst, visar snabbt vart man ska gå.

Det här är amerikansk service som man har vant sig vid den i USA, det gäller att få så många passagerare genom passkontrollen på så kort tid som möjligt, kanske har de en tävling mellan de olika flygplatserna, vad vet jag men undan går det så det viner i knutarna.

De tyska passkontrollanterna kan ju inte vara omedvetna om hur det går till i USA, dom har väl också rest runt i världen, men dom är uppenbarligen inte det minsta service-inriktade. Dom bryr sig inte. Och resultatet som jag kan se med egna ögon är att ibland stannar kön helt upp eftersom personen som har hamnat främst i kön ser en eller tt par passkontrollanter som uppenbarligen är fria, men som inte tittar uppmuntrande åt deras håll, så passageraren bara står där tyst och väntar på att nån ska säga något. Ingen speditör står heller vid kömynningen och hjälper till. Allt bara stannar och passkontrollanterna bara sitter där och skrattar tyst invärtes. Man skulle vilja gå fram och ryta “OK allihop, timeout, så här kan vi inte hålla på, så här blir det…”.

Men ingen säger något, alla spelar sina roller i den helt otroligt ineffektiva kön på flygplatsen i Frankfurt.

Och ändå är Tyskland en av världens mest effektiva samhällen med skyhög levnadsstandard. Nåja effektiv och effektiv, inte här på Frankfurtflygplatsen i alla fall, där passkontrollanterna helt sonika struntar i det moderna servicesamhället.

Samtidigt är ju hela det internationella passagerarindustrin helt otidsenlig. Tack vare RFID vet dagens sjukhus på centimetern var varenda hårnål för att inte tala om patienter och läkare befinner sig.

Trots det måste jag gå igenom passkontroll tre-fyra gången mellan Stockholm och San Francisco plus lika många för mitt handbagage, när en enda gång skulle räcka. Tala om en helt otidsenlig industri!

Axplock från den nordiska pressen:

SvD – Senaste nytt,SvD – Senaste nytt

[tags] Passkontroll Frankfurtflygplatsen, Frankfurt airport passport control, Tyska passkontrollanter [/tags]

4 thoughts on “I huvudet på en tysk passkontrollant, kan EU verkligen konkurrera med det högeffektiva amerikanska servicesamhället?

  1. Lennart

    San: Det är jag med, dvs litet färgad, speciellt när jag befinner mig på flygplatsen i Frankfurt. 🙂 Fast i mitt fall är det mest ansiktet som är högrött, resten av kroppen är mest skär.

  2. San

    Är man som mig dessutom lite färgad så är tysk passpolis ett rent helvete jämfört med den amerikanska.

  3. Lennart

    Christian: Aha, då förstår jag, mycket intressant, tack för den informationen! Det förklarar ju allt. Jag tror att de amerikanska passkontrollanterna är federalt anställda, men mer vet jag inte. Det borde man forska i. Men de jobbar som attan och jag tror knappast att de får chansen att vistas på någon kurort 🙂

  4. Christian Schickhardt

    Haha, jag håller med dig om de tyska passkontrollanterna och Frankfurts flygplats. I april reste jag via Frankfurt till Houston. Min syster, som bott i Texas, fyllde 50 och skulle hyllas rejält. Vi är båda uppvuxna i Tyskland med tysk far och svensk mor. Efter att jag fyllt 18 flyttade jag till Sverige, två år senare drog min syster till USA.

    Tyska passkontrollanter, liksom postanställda, poliser, etc kallas för “Beamte”. De är anställda i statens tjänst, har i regel sex veckors semester, vartannat år fem veckor “Kur” (d,v.s. vistelse på spa-anläggning på någon kurort), bra löneförmåner – mén det bästa av allt: de är anställda på livstid! I folkmun kallas dessa människor för “Beamtenarsch” eftersom de vuxit fast på sitt jobb med sina arslen, och oavsett om de sköter sina jobb eller ej inte kan sägas upp.

Comments are closed.