Jan Eliasson.
När tioårsdagen av terrorangreppen på New York och Washington närmar sig så fylls de amerikanska tidningarna av patriotiska brösttoner blandade med smått patetiska försök att återvinna gunsten från en värld som idag alltmer tvivlar på USA som världens enda supermakt.”Idag är vi alla amerikaner” sade och kände miljoner människor världen över för tio år sen men idag har bilden av det goda USA som brottsoffer ersatts av något helt annat. En gammal trött supermakt som ständigt återkommer till “9/11” och som inte längre vill eller orkar ta sig ur sin emotionella kris, som ständigt vill ha världens uppmärksamhet riktad på sig men som inte visar något större intresse för att lösa sina egna problem.
Medan många amerikaner själva inser att den svåra sits som USA nu befinner sig i är självförvållad, USA-dystopierna haglar, Thomas L Friedman och Michael Appelbaums: That Used To Be Us så får vi vända oss till icke amerikaner som Jan Eliasson för att få en mindre chauvinistisk och mer distanserad syn på dagens USA. Tina Magnergård Bjers skriver i Dagens Nyheter om Eliassons åsikter om USA: USA i dag supermakt med sprickor – DN.SE
Eliasson konstaterar att USA de senaste tio åren tappat sin position på område efter område. – Den ekonomiska krisen är den tuffaste utmaningen i dag. Den kräver politiskt ledarskap, ekonomisk kompetens och offervilja, säger förre utrikesministern Jan Eliasson som även varit ordförande i FN:s generalförsamling och bott många år i New York. Eliasson konstaterar att USA de senaste tio åren tappat sin position på område efter område. – Ekonomin är förstörd av skattesänkningar och höga krigskostnader. Och den politiska eftertexten till Irak är oerhört negativ för USA. Terrordåden den 11 september 2001 förändrade landet dramatiskt. … Samtidigt urholkades statsfinanserna. Bush införde skattelättnader och krigskostnaderna drog iväg. Till dags dato har de militära operationerna efter 11 september kostat hisnande 1 300 miljarder dollar, visar en färsk kongressrapport. … ju längre tiden går, desto större inflytande får utländska långivare över USA, varnar SEB:s chefekonom Robert Bergström. Men ekonomin till trots, USA:s kanske svåraste utmaning kommer inifrån. Så länge kongressen fortsätter att vara så djupt polariserad är möjligheterna att föra en handlingskraftig politik ytterst små.
Just skillnaderna mellan hur amerikaner ser på sitt eget land och hur insatta utlänningar gör det är intressant och säger mycket om hur svårt det kommer att bli för USA att komma igen.
Själv tror jag att det här mest är en generationsfråga. USA 2.0 byggs redan idag på platser som Silicon Valley med framtidsindustrier som Datormoln, sociala nätverk, surfplattor och avancerade mobiltelefoner. Det är svårt att se något land kunna tävla med USA på dom områdena. Själv tror jag inte, som jag skrev i går i inlägget som jag länkar till här uppe, att USA:s tillbakagång började så sent som för tio år sen, eller ens 1989 när muren föll. Jag tror att den började i mitten av 1960-talet, alltså för 50 år sen, och att det kan ta minst lika lång tid för USA att komma igen.
Axplock från den nordiska pressen:
Nyheter – Nyheter,Nyheter – Nyheter, Nyheter – Nyheter, Nyheter – Nyheter, Nyheter – Nyheter, Nyheter – Nyheter
Attackerna fick USA:s dominans på fall
[tags] That Used To Be Us, USA:s nedgång, Fareed Zakaria, Niall Fergusson, Silicon Valley, USA:s nedgång och fall, Yegor Gaidar , Jan Eliasson[/tags]
Att skylla de ekonomiska problemen främst på krigskostnader och skattesänkningar inger inte förtroende.
En mycket större roll spelade väl ändå politiken som ledde till bostadslåne- och finanskraschen och oförmågan att ta itu med social security (som ju Bush faktiskt försökte reformera) och medicare.
Jämfört med de åtagandena är krigskostnaderna en droppe i havet. “Rymdprogrammen” som utgör någon promille av GDP är inte ens en droppe.
Om man ser till arbetslösheten så har väl finanskrisen trots allt slagit hårdare mot USA än Europa.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php?title=File:Unemployed_rates_EU_US_Japan.PNG&filetimestamp=20110831091535
Jag tror USA kommer först ur krisen, sedan drar loket med sig oss också. När väl Indien och Kina börjat ställa om och även ha en inhemsk konsumption att tala om får vi fler lok. Lok som även de kommer få sina motorstopp med jämna mellanrum.
EUs drömmar om att vara ett lok bredvid USA ser tyvärr ganska avlägsna ut, vi kommer fortsätta att vara en vagn, förhoppningsvis blir vi 1:a klass igen, o det är rätt bekvämt det också.
Såg ni förresten SVT´s “korrespondenterna” om Afrika nyligen… Det var riktigt glädjande faktiskt. De har lämnat perongen nu, visserligen på en dressin, fast den går snabbare för varje dag.
Lennart: “Jag tror att USA’s nedgång började i mitten av 1960-talet.”
Jag anser att den avgörande tidpunkten var när Nixon lämnade guldmyntsfoten 1971, när ett oz guld kostade $35 och inte $1800 som idag, snacka om inflation och ohämmat penning tryckande. Dagens FIAT-pengar, fraktionell banking och centralbankssystemet är kört i botten och det är dags att avveckla smörjan och införa riktiga pengar som guld och silver som ingen regeringen eller centralbanks byråkrat kan påverka värdet eller räntan på. Ron Paul har helt rätt i att privatägda FED måste avvecklas och guld och silver införas som valuta, annars kommer politiker och centralbanks byråkrater att fortsätta att trycka allt mer värdelösa pengar och alla blir utfattiga.
Jan Eliasson har jag aldrig haft förtroende för eftersom han är socialist som har parasiterat på svenska skattebetalare i hela sitt liv.
http://en.wikipedia.org/wiki/Project_for_the_New_American_Century
Jag står nog fast i det jag sa tidigare. Vilka länder är det man tappar till? Frankrike, England? USA har inte tappat ett skvatt något europeisk land. Det går nedåt samtidgt, eller ska man vara ärlig så går nedgången snabbare i Europa.
De man tappar till är Kina, Indien, och ett gäng ostasiatiska mindre länder som t.ex Sydkorea.
Vad man kan kritisera den politiska ledningen i USA för är att man inte insåg att den här utvecklingen var oundviklig. Jag vill minnas att för en 10 år sedan drog den amerikanska militären fram “plan for an american century”, eller något i den stilen. Jag tror faktiskt att det var innan 9/11. Det gick ut på hur USA skulle kunna behålla sin maktställning genom en starkare militär. Jag skulle tro att mycket av det som hände efter 9/11 egentligen var ett förverkligande av dessa ambitioner med 9/11 som förevändning.
Dyrt och onödigt, USA hade varit i bättre skick om man insett att det var oundvikligt. Men man hade fortfarande varit på nedgång.
Men denna reaktion är ju inte unik för USA. EU och EMU bildades för att EU skulle förbli en maktfaktor, nu håller hela projektet på att sänka Europa betydligt lägre än vad US håller på att sjunka. Lägg därtill Frankrikes och Italiens skrattretande svansviftande i Libyen, snacka om två gamla kolonialmakter som försöker vara relevanta.
USA:s exceptionalism är även Europa exceptionalism, det är ingen fransman eller tysk som någonsin trott att det skulle behöva konkurrera med kineser och indier. De ville också att Europa för all framtid skulle vara de som satte rangordningen i världen.
Jag gillar verkligen Jan Eliasson och jag tror faktiskt han har alldeles rätt. Krigskostnaderna har ju kostat massor, men jag är också övertygad om att alla rymdsatsningar har kostat alldeles för mycket, men det är väl i stort sett slut nu.
Barbro, det gör jag med, han har precis den rätta blandningen av djupa kunskaper, stor erfarenhet och inte minst lugn saklighet. Lycka till i Turkiet!