Klicka på bilden.
Min pappa var född i Hanebo socken i Hälsingland och trots att han flyttade till Uppsala för att studera till lärare, för att snabbt hoppa över till läkarlinjen eftersom dom hade bättre fester där, man kunde göra det på den tiden, så förblev Hälsingland och de blå bergen hans fasta punkt i tillvaron livet ut. Varje sommar åkte till upp till Hälsingland där pappa hade sina föräldrar och släktingar som vi konstigt nog aldrig umgicks med.
Längtan hem är något som alla som bor i främmande länder eller som min pappa, främmande landsändar, kan identifiera sig med och speciellt de som lever i exil.
Cecilia Mora har gjort ett mycket fint reportage på Sveriges Radios Tendens om Osvaldo Pérez Moreira som kom till Sverige från Chile som politisk flykting 1976 tillsammans med sin 15- årige son. Pappan kunde aldrig riktigt anpassa sig till Sverige, och senare när Chile blev demokratiskt och han kunde återvända, inte heller till det nya Chile.
Sonen känner sig som svensk med samtidigt som Chilenare.
Ett mycket rörande program som alla USA-svenskar bör känna igen sig i, i alla fall de som är ärliga nog att erkänna det. Annars har ju myten om de lyckliga och inte minst rika USA-svenskarna florerat i generationer, de som flydde sosse-Sverige för ett liv i det fria USA. Jag ska inte avslöja hur det slutar men man kan ladda ner den som MP3-fil.
Jag minns en fullkomligt vedervärdig intervju med en svensk IT-ingenjör här i Silicon Valley kring millennieskiftet och IT-bubblan som lät som en typisk nordkoreansk propagandapolitruk när han andfått lovordade de höga lönerna och det fantastiska livet här i dalen. På intervjuarens fråga om han kunde tänka sig att återvända till Sverige så kom det förfärade svaret “aldrig, utom för att rekrytera fler svenska IT-ingenjörer till Silicon Valley förståss”.
Kineserna är helt annorlunda. Deras USA-födda barn lär sig språket sen barnsben och reser ofta till Kina för att jobba.
Schablonerna om emigrant-livet ligger varvade ovanpå varandra som spettekakor. Överst ligger myten om den lyckliga emigranten. Sen kommer myten om den olycklige emigranten, lika falsk som den första. Någonstans emellan ligger den schablon som Cecilia Mora presenterar i sitt fina program. Det är en schablon för den gör gällande man man hamnar mellan två stolar och aldrig kan återvända.
Men det kan somliga, som mina kinesiska och koreanska vänner och en hel del USA-svenskar. Allt beror på en mängd faktorer. Hade Chile varit mer utvecklat så hade Osvaldo Pérez Moreira mycket väl kunnat stanna. Vad han inte klarade av var de stora sociala skillnaderna mellan rika och fattiga och korruptionen mm.
Problemen hopar sig och depressionerna anländer om vi inte inser att lyckan måste komma inifrån, inte från det samhälle vi råkar bo i. Givetvis med undantag för diktaturer. Som en svensk vän till mig sade “Förr eller senare blir det vardag även i Silicon Valley”.
Man kan inte vara en reflekterande människa och gå igenom något som mycket påminner om en upprivande skilsmässa.utan att ha såna här känslor, de som påstår att de inte har dom ljuger.
Ett bra och tänkvärt program.
Om sonen i programmet är bra på att skriva skulle han kunna skriva en läsvärd bok om sin far och sitt eget liv i Chile och Sverige. Något i stil med Raymond Paredes-Ahlgrens gripande Hur många gånger kan man döda en man? Fast givetvis utan den dramatik som den innehåller.
Axplock från den nordiska pressen:
DN.se – Kultur & Nöje – Senaste
[tags]Svenskar i USA; Sveriges Radio, Cecilia Mora, USA-svenskar, liv i exil, Raymond Paredes-Ahlgren [/tags]