Politik

President Obamas omvändelse på vägen till Damaskus, Palestina och den irrelevante Obama

Om det är något som en allt större majoritet av det amerikanska folket är överens om, oberoende av politisk hemvist, så är det att president Obama nu är politiskt irrelevant, en föredetting som har gjort bort sig själv och som allt fler nu ser ser som en belastning för USA.

Dana Milbank skriver om hur t.om. Obamas egna partikamrater inte längre respekterar honom: The irrelevancy of the Obama presidency – The Washington Post

Dana Milbank, Published: September 8 President Obama gave one of the most impassioned speeches of his presidency when he addressed a joint session of Congress on Thursday night. Too bad so many in the audience thought it was a big, fat joke. “You should pass this jobs plan right away!” Obama exhorted. Sens. Bob Corker (R-Tenn.) and Lindsey Graham (R-S.C.) chuckled. “Warren Buffett pays a lower tax rate than his secretary — an outrage he has asked us to fix,” Obama went on. Widespread laughter broke out on the GOP side of the aisle. “This isn’t political grandstanding,” Obama said. Rep. Paul Ryan (R-Wis.) guffawed. “This isn’t class warfare,” Obama said. More hysterics on the right.

Det är inte svårt att se hur det blev så. Obama har för vana att vända kappan efter de politiskt vindarna och att utan den minsta tvekan överge sina vänner för att det för ögonblicket är politiskt fördelaktigt.

New York Times Mark Landler beskriver paradexemplet om hur Obama har gjort sig omöjlig, nämligen hur han liksom Saul lät sig omvändelse på vägen till Damaskus,. Hur han började med att passionerat tala om fred för palestinierna, för att sedan vända 180 grader när han mötte Netanyahu i Vita Huset. Resultatet blev att Netanyahu nu föraktar honom och palestinierna avskyr honom, med förödande konsekvenser för USA:s ställning i Mellanöstern: After a Good Start, a Relationship Stalls, Stranding Mideast Peace Hopes – NYTimes.com

Among the very first foreign leaders President Obama called after entering the Oval Office on Jan. 21, 2009, was the president of the Palestinian Authority, Mahmoud Abbas. The last time the two men spoke was in February, when Mr. Obama failed, in an awkward, 55-minute phone conversation, to persuade Mr. Abbas not to go to the United Nations to condemn Israel for building Jewish settlements.

The 25 months between those calls demonstrate how Mr. Obama’s relationship with Mr. Abbas has withered — and along with it, Mr. Obama’s hopes to make Middle East peacemaking one of his signature achievements. Indeed, in some political circles here, there is an argument that an American veto of the Palestinian resolution would be just fine, since it would win Mr. Obama favor with Jewish voters going into an election year. But it is a remarkable turn of events, given that the president began his Middle East peacemaking bid faster and with greater ambition than virtually any of his predecessors.

Det är rätt patetiskt att mannen som sade sig vilja stifta fred i Mellanöstern och förhindra fortsatta israeliska bosättningar på Västbanken nu kommer att lägga in sitt veto i FN mot palestinsk självständighet, detta medan Jasminrevolutionen rullar vidare i Mellanöstern.

Så mycket var all Obamas retorik alltså värd, alla hans storvulna planer, vad mynnade de slutligen ut i, jo ett nesligt veto i FN mot de principer han själv så glödande förde fram i sitt Kairo-tal i juni 2009.

En liten man som sade sig beundra Abraham Lincoln men som inte brydde sig om Lincolns berömda uttalande: “”It is true that you may fool all of the people some of the time; you can even fool some of the people all of the time; but you can’t fool all of the people all of the time.”.

Ingen tror på honom längre, han har förbrukat allt politiskt kapital han en gång hade. Avskydd av sina egna gräsrötter, hatad av de republikaner han försökt ställa sig in hos går han till historiens skräphög. Ingen kommer att sakna honom, alla kommer att undra över hur USA kunde välja en så begränsad man till president.

Axplock från den nordiska pressen:

SvD – Senaste nytt,
SvD – Senaste nytt, SvD – Senaste nytt, SvD – Utrikes, SvD – Utrikes, Helsingborgs Dagblad: Nyheter, ITavisen.no

Länkar:www.whitehouse.gov

[tags] President Obama, Barack Obama, Vita Huset, Breaking News, Political News, White House, Joe Biden, Rahm Emanuel, Obamas Budget, Obama Budget, Amerikansk Politik,2012 Election , Barack Obama , Obama Fundraising , Elections 2012 , Barack Obama Fundraising , Barack Obama 2012 , Barack Obama 2012 Fundraising , Barack Obama Fundraising 2012 , Obama 2012 , Obama 2012 Fundraising , Obama Fundraising 2012 , Politics News,, [/tags]

9 thoughts on “President Obamas omvändelse på vägen till Damaskus, Palestina och den irrelevante Obama

  1. San

    roger

    Tror visserligen att alla växande ekonomier blåser upp bubblor som spricker, t.es Sydostasien på 90-talet. Frågan är väl om den här bubblan är värre än någon annan.

  2. San

    Anväbder bara Facebook och Twitter, intressant nog är inte Google Plus spärrat som jag har skickat en del på. På positiva sidan så här långt infrastrukturen är fantastisk, solceller på gatubelysning osv. Beijing var inte alls som jag hade tänkt mig, trodde staden skulle vara mindre “sovjetisk”, men nästan alla gamla byggnader är rensade. På den oroväckande sidan, det är förvånansvärt tomt på bättre restauranger och shoppingcenter. Känner tyvärr ingen i staden så det är verkligen dom en besökare jag är här.

  3. Christer W

    Klas, på basis av vad du skriver så är reaktionerna i Turkiet och Egypten intressanta. Redan för nuvarande president och kommande blir den allt mer övergripande frågan att välja mellan AIPAC och den politiska utvecklingen i mellersta östern.

  4. San

    Från det ena till det andra, är i Kina just nu och blir fascinerad av att alla sociala medier är spärrade.

  5. Johannes

    Du sparar verkligen inte orden när det gäller Obama!;). Men jag kan ju knappast heller säga att jag är oenig. Jag kommer ihåg innan valet 2008, hur “hypade” många var- Obama skulle förändra saker och ting! Det är bara och erkänna att jag var en av dem, till viss del även om jag ändå var försiktigt optimistisk till skillnad från många andra här som verkligen var euforiska. Men det jag kom och tänka på, hur såg du på Obama då? Hoppades du på honom och hur var din bild av honom? Jag tänker mig att den bör skilja sig lite från oss svenskars bild om jag nu får generalisera lite, då du har en helt annan närhet och perspektiv medtanke på att du bor i landet i fråga. Eller är jag ute och cyklar?

  6. Klas Sandberg

    Kanske är du aningen orättvis mot Obama Lennart. Han har faktiskt försökt lägga om kursen. Stora delar av problemet ligger begravt i statskicket.

    Det amerikanska systemet består av ett sinnrikt system av balanserande maktcentra där ingen skall tillåtas växa sig för starkt.

    Allt är gott och väl. Systemet har tjänat Amerika väl i tvåhundra år problemet är bara att det förutsätter att människorna som använder det är ansvarskännande och förståndiga.

    Är de INTE det riskerar man istället den ena låsningen efter den andra.

    Du har ett exempel på vad som hände när Obama försökte skärpa tonen mot Israel i början av sin presidentperiod.

    Det KUNDE ha blivit vändpunkten Lennart. Det KUNDE ha varit den punkt när regeringen Netanyahu hade tvingats börja söka en överenskommelse med palestinierna på riktigt.

    Istället inträffade det som brukar inträffa: Netanyahu ringde AIPAC. Och AIPAC mobiliserade för fullt mot USA:s president. I augusti 2009 kom en ström av rapporter om att proisraeliska kongressledarmöter, kom på betalda gruppresor till Israel. Inom loppet av ett par veckor hade 13 procent av alla amerikanska kongressledamöter besökt Israel i AIPAC sponsrade gruppresor och passat på att betyga staten sin kärlek.

    Budskapet till Obama var diskret men tydligt. Pressa inte Israel. Kongressen är inte med.

    Det blev vändpunkten. Ända sen dess har Netanyahu behandlats med silkeshandskar

    Och där har du ytterligare en amerikansk låsning. Avgående försvarsminister Gates hörs bakom lyckta dörrar tala om att Israel är en otacksam allierad som ständigt kräver men aldrig ger något i utbyte för det omfattande amerikanska biståndet, tillgången till underrättelsetjänsternas information och fri tillgång till USA:s allra modernaste vapensystem.

    Det noterades också att ingen de övriga mötesdeltagarna hördes resa några invändningar.[i] Inställningen är inte ovanlig. Faktum är att du kan samla åtskilliga fotbollslag av diplomater, forskare, underrättelseagenter och militärer som antingen mellan skål och vägg eller efter pensionering glatt och utan tvekan är beredda att skriva under på att det nuvarande förhållandet mellan de båda länderna är destruktivt för båda.

    Men nästan allt är förgäves. AIPAC:s inflytande över kongressen är obrutet, år efter år och så länge det sitter kvar kommer Amerikas utrikespolitik att fortsätta gynna Israel. Under deras senaste möten gav sig Netanyahu till att hålla långa föreläsningar för Obama om Israels unika historia. Presidenten lyssnade snällt.

    Kanske är detta det tydligaste exemplet hur olika intressegrupper bidrar till att både utrikes- och inrikespolitik förblir låst.
    ______________
    [i] “Robert Gates Says Israel Is an Ungrateful Ally” av Jeffrey Goldberg, Bloomberg News, 6 September 2011.

Comments are closed.