Varje tonåring vet hur effektivt marknadsföring och skapandet av varumärken kan vara, och det är samma sak för stormakter. Vi vet idag att Stalins groteska skapelse, det klasslösa framtidssamhället, var bluff från början till slut. Men det varumärket lockade miljoner människor under 30-talet, och tillförde Stalin hemlig information om västvärldens senaste forskningsresultat.

Varumärket USA är på samma sätt värt miljardbelopp för den amerikanska statskassan i form av immigranter som avlastar USA:s skolsystem och allierade, som den svenska regeringen, som t.ex. är beredd att utan ersättning skicka svenska soldater till Afghanistan och därmed avlasta USA.

Nyckelbegreppet i varumärket USA är det “Den Amerikanska Drömmen” som definierades av historikern James Truslow Adams under den stora depressionen 1931, som: “Livet borde kunna bli bättre och rikare och fylligare för alla, enbart beroende på förmåga eller prestation” oavsett social klass eller vilken familj man föds in i”. Tanken bakom den amerikanska drömmen går tillbaks till den amerikanska Självständighetsförklaring som förkunnar att “alla män är skapade lika”.

Fram till 1970-talet så var den svenska och amerikanska drömmen så gott som identiska. Det fanns vissa skillnader. Medan den amerikanska drömmen var förankrad i en liten modest intecknad trerumsvilla i någon förort så handlade den svenska, som Göran Hägg så målande har beskrivit i sin välskrivna och medryckande bok Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986 i stället om en liten trerumslägenhet i någon lummig förort.

Men annars var de två samhällena och de människor som befolkade dom så gott som helt utbytbara. Lyndon Johnson och Tage Erlander var, trots sina nationella olikheter, ändå betydligt mer lika än olika varandra. Och ännu mer syntes likheterna mellan Sverige-vännen Hubert Humphrey och Erlander.

Sen kom den gigantiska amerikanska högervågen med presidenter som Nixon, Ford, Reagan, Bush och det gamla amerikanska välståndssamhället så som det hade skapats av Franklin D. Roosevelt efter den stora depressionen revs upp och ersattes av dagens alltmer ojämlika samhälle. Som nu håller på att slå ut den amerikanska medelklassen och helt sonika krossa hela den amerikanska supermakten.

Det här är något som alltmer håller på att uppmärksammas i USA, som nu senast i veckans Time Magazine.

Jon Meacham skriver om “den amerikanska drömmen i en stor omslagsartikel i Time Magazine:

The perennial conviction that those who work hard and play by the rules will be rewarded with a more comfortable present and a stronger future for their children faces assault from just about every direction. That great enemy of democratic capitalism, economic inequality, is real and growing. The unemployment rate is dispiritingly high. The nation’s long-term fiscal health is at risk, and the American political system, the engine of what Thomas Jefferson called “the world’s best hope,” shows no sign of reaching solutions commensurate with the problems of the day.

Samtidigt har veckans Economist en bra recension av nobelpristagaren Joseph Stiglitzs viktiga bok om hur de snabbt växande klyftorna mellan rika (de en procenten) och resten av den amerikanska befolkningen äventyrar det amerikanska samhället, och även andra samhällen som följer den amerikanska modellen: The Price of Inequality: How Today’s Divided Society Endangers our Future. By Joseph Stiglitz.

THE American dream is that any child can make it from the bottom to the top. That may still be true in politics; the son of a Kenyan immigrant, raised partly by his grandparents, is now president of the United States. But it is much less true, in economic terms, than most Americans think.

Social mobility is less easy in America than in other countries. For example, three-quarters of Danes born in the lowest-earning 20% of the population escape their plight in adulthood. Seven out of ten poor children in supposedly class-ridden Britain achieve the same feat. But fewer than six in ten Americans do so.

Precis som det svenska välfärdssamhället så satsade USA fram till 1970-talet på att erbjuda miljoner industrijobb till ungdomar som hade gått ut den 12-åriga skolan med en High School-examen. Som i decennier var allt som behövdes för att ta del av den “amerikanska drömmen”.

Men med den snabbt växande industrialiseringen så skärptes kraven på utbildning och man kan säga att trots sina många och fina universitet så klarade USA aldrig av omställningen till högindustrialiserat kunskapssamhälle.

Det var billigare att utlokalisera, och sen skapa högautomatiserade datorporprogram som ersatte High School-kidsen som slogs ut i miljoner tillsammans med den en gång så stolta Mellanvästern.

Så den gamla Amerikanska Drömmen med säkra jobb för miljoner amerikanska High School-studenter är tyvärr död och begraven i dagens globaliserade IT-samhälle. Den kommer aldrig igen, lika litet som det svenska Välfärdssamhället.

Istället får vi nya varumärken och nya paradigmer. Det skulle inte alls förvåna mig om dom blir mindre nationalistiska och mindre chauvinistiska.

Men om USA och andra samhällen inte klarar av ett erbjuda sina 99% av befolkningen ett drägligt liv så kommer dom knappast att bli långvariga. Titta bara på Sovjet om ni vill ha avskräckande exempel.

Någon gång i framtiden kommer någon kanske att göra en amerikansk version av Wolfgang Beckers mästerliga Goodbye Lenin , kanske med titeln Goodbye Statue of Liberty.

Pressklipp:

Nyheter – Nyheter,Nyheter – Nyheter, svt.se – Världen, Ekot, DN.se – Kultur & Nöje – Senaste

[tags]Supermakten USA, Den Amerikanska Drömmen, The American Dream [/tags]