Inbördeskriget i Syrien är en del av en global frigörelse från diktaturer över hela världen. Frigörelsen började redan på 1980-talet i Centraleuropa och har idag spritts till det islamska Mellanöstern. Drivkrafterna är en bättre utbildad befolkning med tillgång till Internet och västerländska medier. En befolkning som inte längre är beredda att acceptera rena terrorregimer som dom i Syrien eller Iran.
Men medan president Obama har talat medryckande om sitt stöd för demokrati och frigörelse i Mellanöstern, speciellt i sitt tal i Kairo i juni 2009, så har han inte visat det internationella ledarskap som många hade hoppats på.
Det finns klara orsaker till hans försiktighet. President Bushs invasion av Afghanistan och Irak har varit en absolut katastrof för USA som har försvagat landet och satt klara gränser för vad USA kommer att kunna göra i framtiden. Medan USA kunde spela en viss assisterande roll i Libyen så är det idag helt uteslutet att USA kommer att spela en liknande roll i Syrien. Och utan USA: ledarskap så kommer varken Turkiet eller EU att ingripa.
Men det betyder också att Ryssland, Iran och Kina nu vet att inte behöver frukta några motåtgärder om de fortsätter att stödja Assad-regimen med tunga vapen, attackhelikoptrar, och speciellt ammunition och taktisk planering, medan gerillarörelsen får överleva på begränsat stöd från Saudi Arabien, Gulfstaterna och exilsyrier.
Mycket tyder också på att USA:s många underrättelsetjänster har misslyckats totalt i just Syrien. Obama-regeringen verkar ha trott att speciellt Ryssland förr eller senare skulle komma att överge Assad, vilket inte blev fallet, och att Assad förr eller senare skulle komma att gå i exil. Vilket inte heller har blivit fallet.
Istället tyder allt idag på att Assad, kommer att fortsätta att eskalera och bomba sönder hela Syrien för att förhindra att gerillan vinner. En direkt parallell till Hitler 1944 och 1945.
Som Syrien-experten Josh Landis har skrivit på sin blogg: Syria Comment » Archives » Creating a Syrian Swamp: Assad’s “Plan B”
