Politik

Den hårdföre apan herr Nilsson får fnatt eller sagan om häxan Pomperipossa och gravstenen

En gång i ett land som låg östan om solen och västan om månen och inte alls där Sverige nu ligger, nej inte ens i närheten av dagens Skandinavien, så fanns det en häxa som hette Pomperipossa och som hade en näsa som var hur lång som helst, nej ännu längre. Men eftersom häxan, som f.ö. bodde i en liten stuga med treglasfönster och bredband långt ute i sjumilaskogen ungefär där Stora Enso nu ligger, ja eftersom häxan var bra på att skriva sagor för barn så struntade folk i hennes näsa, som ju faktiskt var helt ovidkommande till historien, och hon blev snart något av ett nationalhelgon. Det gick så långt som att när hon dog så ville folk ge henne ett postumt Nobelpris, trots att man inte kan ge folk ett postumt nobelpris, hur långa näsor de än har.

Alla barn gillade hennes sagor, ja dom hade egentligen inget val för hennes sagor var det enda som deras föräldrar läste för dom. Och hennes sagor var i alla fall bättre än de menlösa sagorna som en annan gammal sagotant hade skrivit i tidernas begynnelse, nämligen den urtråkiga Elsa Beskow. Fast inte lika bra som dom som skrevs av en annan sagotant, nämligen Tove Jansson, som mina barn alla älskade.

Men Pomperipossa var inte bara en snäll liten sagotant, hon var också en durkdriven affärskvinna och hon visste att hon hade skapat något unikt och värdefullt, i alla fall för hennes efterkommande, och därför skapade hon företaget Saltkråkan A.B., och instruerade dom i hur man skulle försvara hennes copyright, dvs med näbbar ock klor om så behövdes.

Vilket ledde till dagens situation där föräldrarna till en liten treårig pojke som dog inte får sätta upp en bild på apan herr Nilsson på den lille gossens gravsten eftersom det strider mot copyrighten.

Mira Micic skriver om Saltkråkan AB och dess kompromisslösa attityd till sitt varumärke: barnets dödsannons stoppades. Saltkråkan AB: Vi sa nej av respekt för Astrid Lindgren Pojkens gudmor: De sa att Pippibilder ska förekomma i glatt sammanhang

Den treårige pojken älskade allt som hade med Pippi Långstrump att göra och herr Nilsson var favoriten, berättar hans gudmor Anna Cavallin.

– Det var det bästa han visste. Herr Nilsson var hans favoritleksak, den hade han alltid med sig, säger hon.

När pojken dog ville föräldrarna ha en bild på herr Nilsson i dödsannonsen. Då hänvisade tidningen till Saltkråkan AB, som äger rättigheterna till Ingrid Vang Nymans bilder i Astrid-sagorna.

Anna Cavallin skriver i Aftonbladet:

Varför får vi inte ha Herr Nilsson i dödsannonsen? Debattören: Sorgen viktig i Lindgrens verk – hjärtlöst av Saltkråkan AB att neka

Det är sorgligt att Saltkråkan AB nekade pojkens familj att ha Herr Nilsson i deras sons dödsannons. Att Saltkråkan AB på detta sätt visar en så hjärtlös och ogin sida skadar nog varumärket betydligt mer än om Herr Nilsson hade fått vara med i annonsen.

Jag kände inte Astrid Lindgren och jag vet inte vilka direktiv hon gett sina förvaltare. Men jag har mycket svårt att föreställa mig att hon bara skulle vilja bli förknippad med det som är ”glatt” om det innebär att ta bort allt som handlar om sorg och saknad i hennes verk.

Nu blir det en sol i annonsen i stället – tack och lov finns det inte något aktiebolag vi behövde fråga om lov för att få använda den i alla fall.

Och när man tolkar andemeningen i det arv man ska förvalta som att en av Astrid Lindgrens figurer inte ska få finnas med i dödsannonsen för en liten 3-åring, ja då har det faktiskt blivit lite, ja till och med mycket, tokigt. Inte för att jag kände Astrid. Jag träffade henne aldrig personligen. Men jag har såsom miljoner andra svenska lärt känna henne både genom hennes karaktärer och genom hennes egna ord och uttalanden. Därför tror jag inte att jag är ensam om att vara fullt och fast övertygad om att den första som skulle gett sitt medgivande till att Herr Nilsson fick skänka en aningens, aningens gnutta tröst till två sörjande föräldrar – skulle varit Astrid

Nu tror jag som sagt att bilden på den snälla sagotanten nånstans ute i sjumilaskogen som liksom typifierade allt det som var bra och positivt med Sverige, aldrig var riktigt så idyllisk och god som Camilla Läckberg och andra tycks tro.

Jag är inte alls övertygad om att Astrid Lindgren hade gett sitt medgivande till att hennes apa skulle få figurera på gravstenar och andra platser som hon själv inte hade kontroll över, ens om hon fortfarande hade varit i livet. För vad Saltkråkan AB gör är ju inget annat än att följa hennes instruktioner, till punkt och pricka.

Och vad jag förstår så är det inte första gången som Saltkråkan har ingripit mot copyright-överträdelser. Det skedde vad jag förstår redan när Astrid Lindgren var i livet.

Så tyvärr så finns det inga små snälla sagotanter som sitter i små stugor någonstans ute i skogen och skriver sagor så att deras långa näsor skallrar. Sånt finns bara i sagorna.

Däremot finns det onekligen sagotanter som skapar något unikt som de själva vill försvara, och som inte drar sig för att använda sig av advokater om så behövs. Advokater, de finns inte i sagorna, men de finns onekligen i levande livet, och det är där som sagotanterna faktiskt lever.

Och det är alltid farligt att blanda ihop saga och verklighet.

Disney-koncernen i USA agerar f.ö. på precis samma sätt. Vilket är varför den ende som kan strunta i deras copyright är den inte speciellt trevlige diktatorn Kom Jong-un i Nordkorea.

Tillägg 16/9:/strong> Saltkråkan backar om dödsannons

Vilket visar att Internetkampanjer jag ge resultat.

Pressklipp:

Nyheter – Nyheter,
svt.se – Sverige,SvD – Senaste nytt,SvD – Startsidan

[tags]Herr Nilsson, Häxan Pomperipossa, Astrid Lindgren, Saltkråkan AB. [/tags]

2 thoughts on “Den hårdföre apan herr Nilsson får fnatt eller sagan om häxan Pomperipossa och gravstenen

  1. Björn Y

    Först och främst så är jag en stor fan av Astrid Lindgren (även om jag som dina barn tycker mer om Tove Janson).

    Det som jag kan tycka är det mest sorgliga med Astrids verk är att det japanska geniet Hayao Miyzaki ville göra en animerad version av Pippi men blev nekad.Istället fick några mycket mindre begåvade animatörer göra en sämre version.

Comments are closed.