Politik

Den märkliga historien om hur en liten kinesisk dam med en surfplatta gjorde rent hus med min villa i Silicon Valley

Snart efter det att jag anlände till Taiwan för att studera kinesiska på National Taiwan University så träffade jag en tjej som hade en pappa som var kommunalråd i Yunlin-provinsen nere på södra Taiwan. Det var en man med ett gravallvarligt ansikte, som kom från en “fin familj”, som till sin frus förtvivlan vägrade att acceptera mutor från befolkningen, och som efter några år kom att bli min svärfar.

Som det kommunalråd han var så läste svärfar tidningar. Nej det fångar inte riktigt enormiteten av hans tidningsläsande. Svärfar var ett övernitiskt kommunalråd, av alla kommunalråd som fanns på Taiwan på den tiden så var han säkert det mest nitiska.

Han inte bara läste dussintals tidningar per dag, han sparade varenda jäkla tidning i sitt stora arbetsrum i den magnifika japanska villan i centrala Taiwan. Rummet var fullt med tidningar, från golv till tak låg de uppstaplade i stora bokhyllor av bambu och den långa svala hallen utanför var också den full med tidningar, som säkert sträckte sig tillbaks i tiden flera decennier.

Dom ska jag läsa när jag går i pension sade svärfar när han fick frågan om varför han hamstrade tidningar. Inte minst av brandkåren som började bli alltmer orolig över det lättantändliga huset.

När hans dotter och jag sen gifte oss efter några år och sen flyttade hit till Silicon Valley och fick barn, så upptäckte jag alltför sent vad hon hade ärvt sin far. Nej hon blev inte kommunalråd, hon var inte ens intresserad av kommunala frågor, men hon gillade att läsa tidningar.

Som bara den. Det låg tydligen i släkten. En av hennes fyra systrar som bor i Frankrike är författarinna som älskar böcker på samma intensiva sätt, och köper nästan i metervara och hon har inte slängt en bok på flera decennier. Huset som hon och hennes man bor i i Lyon är ett enda gigantiskt privatbibliotek.

I vår lilla villa så började tidningshögarna växa, och växa och växa. Jag hinner inte läsa färdigt dom, sade frun, det får jag göra sen, och lade ännu en bunt tidningar ovanpå en av högarna som närmade sig taket

Alla mina försök att övertala henne att slänga några ton gammalt gulnande tidningspapper misslyckades. Varje morgon brukade jag smyga mig upp och omsorgsfullt dra ut några dussin tidningar från längst under en av högarna och sen kasta dom på jobbet.

Tills frun plötsligt frågade “du, jag håller på och letar efter en tidning från den 15 januari 1985, den borde ligga i den här högen, du har inte händelsevis lånat den?

Utan att med en min visa min skuld så svarade jag “från 1985, den måste ju vara 25 år gammal, självklart inte”.

Sen kom ryktena om att Google skulle ge ut en surfplatta. En sån ska jag köpa sa jag, men sen blev plattan försenad och försenad och försenad och mina barn förbarmade sig över mig och köpte mig en iPad 3. “Vi är trötta på allt tjat om den där jäkla surfplattan som du går och väntar på och som aldrig kommer så här får du den här om du lovar att inte prata mer om den”.

Jättesnällt, och precis som föräldrar som inte kan ha barn och som adopterar så kom Googles surfplatta snart efteråt.

Nu köper vi en sån till er mamma sa jag, trots att ingen av oss riktigt trodde att hon skulle vara speciellt intresserad. Inte för att hon inte är tekniskt lagd, det är hon visst, hon har två egna kraftiga datorer med hur många mips som helst, men en dam som älskar papperstidningar till den grad, ja vi var osäkra.

Hon började dock snart mejla med plattan, både läsa och skriva. Det kunde hon göra från var som helst i villan, hin behövde inte sitta framför skrivbordet som förr, så det var inget problem.

Sen undrade hon om hon kunde läsa gamla tidningar på sin surfplatta men när hon fick reda på att det inte fungerade så verkade vi ha förlorat slaget.

Sen efter några veckor verkade det som om en av tidningshögarna inte hade vuxit alls. En vecka senare var den aningen lägre, och två veckor efter det hade den definitivt krympt.

Sen började tidningarna försvinna på löpande band, inte bara försvinna, tidningsbudet slutade slänga dom framför villan på morgonen och slutligen var det bara att konstatera att hon helt hade övergått till att läsa tidningarna på surfplattan. Det var bara att konstatera att det inte fanns en enda tidning eller tidskrift kvar i hela villan!

Det är ju mycket enklare, svarade hon när jag ville veta orsaken till precis varför hon hade slutat läsa papperstidningarna.

Nu är det din tur sade hon plötsligt. Vadå min tur sa jag. Ja jag jag hade ju sparat några tidningar, inte många men några stycken, och du har hela huset fullt med böcker. Det finns ju inte ett rum som inte är fullt med dina bokhyllor.

Jag hjälper dig gärna att slänga ut dom så kan du börja läsa dom på din iPad.

Är du inte klok svarade jag, det är ju en helt annan sak.

Och där befinner vi oss nu på vägen till en papperslös villa.

Klar är dock att man aldrig ska underskatta vad döttrar till övernitiska kinesiska kommunalråd kan åstadkomma om man bara sätter rätt verktyg i deras händer.

Och här för den som vill ge en surfplatta till sin egen fru är länken till Google Nexus 7.

Pressklipp:
Inget mer gratis Google Apps

[tags]Silicon Valley, Surfplattor Nexus 7, Taiwan, kinesiska kommunalråd [/tags]

4 thoughts on “Den märkliga historien om hur en liten kinesisk dam med en surfplatta gjorde rent hus med min villa i Silicon Valley

  1. Janne

    Men Lennart……
    du tänker inte ett ögonblick på oss stackars skogsägare. Behövs det mindre papper är snart skogen värdelös.
    Då står vi där med vår värdelösa skog……som ingen vill ha längre…..men bankerna vill fortfarande ha betalt för sina lån vi en gång tog för att köpa skogen

  2. Christer W

    Det är dags att du kavlar upp ärmarna och visar vem som är herre i sitt eget hus,…och bär ut böckerna.

Comments are closed.