Michael R. Gordon och Mark Landler i New York Times har just avslöjat den djupa splittringen inom den amerikanska regeringen om President Obamas Syrienpolitik. Eller hans totala vägran att stödja motståndsrörelsen. Utrikesminister Hillary Clinton och CIA-chefen David Petraeus hade arbetat fram ett förslag om amerikanska stöd för motståndsrörelsen som skulle omfatta träning och beväpning, något som Obama avslog.
Den syriska regimen har redan fått klara signaler från USA att man inte tänker tolerera att regimen sätter in stridsgaser mot befolkningen. Men dem signalerna är samtidigt en klar signal till att så länge som regimen inte använder stridsgaser så kommer USA att hålla sig på sidolinjen.
Michael R. Gordon och Mark Landler skriver i New York Times: Backstage Glimpses of Clinton as Dogged Diplomat, Win or Lose
WASHINGTON — Last summer, as the fighting in Syria raged and questions about the United States’ inaction grew, Secretary of State Hillary Rodham Clinton conferred privately with David H. Petraeus, the director of the C.I.A. The two officials were joining forces on a plan to arm the Syrian resistance.
The idea was to vet the rebel groups and train fighters, who would be supplied with weapons. The plan had risks, but it also offered the potential reward of creating Syrian allies with whom the United States could work, both during the conflict and after President Bashar al-Assad’s eventual removal.
Mrs. Clinton and Mr. Petraeus presented the proposal to the White House, according to administration officials. But with the White House worried about the risks, and with President Obama in the midst of a re-election bid, they were rebuffed.
Obamas bevekelsegrunder är relativt enkla att förstå. Efter George Bushs katastrofala krig i Afghanistan och Irak så ser Obama enbart risker och inga positiva konsekvenser för USA i Mellanöstern med omnejd.
Utan amerikansk hjälp för motståndsrörelsen och med helhjärtat stöd till Assad-regimen från Ryssland och Iran, så kommer kriget att fortsätta i flera år till. Och kosta hundratusentals, eller ännu fler, liv.
Samtidigt ger Obama genom sin kortsiktiga politik en klar signal till andra demokratiaktivister i Mellanöstern att det inte är värt att försöka störta sittande diktatorer. USA kommer ändå inte att stödja några nya demokratirörelser.
Det här en del av USA:s nya “pivot” eller “sväng” till Asien och Kina. Mellanöstern är inte längre intressant. Det är inte ett område som Obama ser som viktigt. Så varför investera i det?
En synnerligen kortsiktig och tragisk politik som USA kommer att få många tillfällen att ångra framöver.
Pressklipp:
Israel erkänner flygräd i Syrien,Syrisk opposition möter Assadvänner,Israel kommenterar Syrien-attacken,Moskva vill tala mer med opposition,?De kan bli ännu värre än talibanerna?,Moskva vill tala med syrienrebeller,Ryssland håller samtal med Syrien-rebellerna,Israel erkänner flygräd i Syrien,Syrisk opposition möter Assadvänner
[tags]Hillary Clinton, Video, Clinton Syria, Hillary Clinton Last Day, Hillary Clinton Syria, Hillary Syria War, Syria Conflict, Syria War, U.s. Syria, World News [/tags]
En bok som jag kan rekommendera och som handlar om det politiska spelet efter 9/11 och inför invasionen av Afghanistan och senare Irak är “Fiender överallt” av Richard A. Clarke.
Clarke är väl insatt och har arbetat med säkerhetsfrågor på högsta nivå i Vita huset under tre presidenter.
“Richard A. Clarke utnämndes i maj 1998 till USA:s högste nationella samordnare för säkerhet, skydd av infrastruktur och antiterrorism. Till mars 2003 var han medlem av den högsta administrativa ledningen. Han började sin federala karriär 1973 som analytiker rörande kärnvapen och europeiska säkerhetsfrågor.”
ChristerW
Håller med om att USA troligtvis aldrig var speciellt intresserade av en utlänning. Fast att Talibaner inte blivit tillfånga tagna tycker jag inte är så konstigt, eftersom det aldrig var den ursprungliga målsättningen. Dessutom var väl Talibanregeringen internationellt accepterad, att vara Taliban är väl inget olagligt?
San, redan 98-99 krävde USA att Usama Bin Laden skulle utlämnas. 1999 bombade us civila byar som de hade antagit för att vara träningsläger för al-Qaidas.
11 septemberattackerna 2001 ledde till att USA än en gång att krävde att bin Laden skulle utlämnas.
Efter påtryckningar från Islamabad tog Mulla Omar och regeringen i Kabul avstånd från terrorattackerna.
Taktisk försökte Mulla Omar och hans regim också erbjuda sig att utlämna bin Ladin under förutsättning att USA kunde presentera bevis för att denne hade planerat attackerna. USA ville inte visa upp några bevis. Troligtvis var planeringen för en invasion långt gången och us var inte i det läget intresserad av en utlämning.
USA anföll i början på Oktober och i December ansåg de sig ha tagit kontroll över Afghanistan. Rena självbedrägeriet att tro att de hade kontroll, det talibanerna gjorde var ju att gå underjorden och inte inlåta sig i strid och slå till när de passar dem.
Hittills har vad jag vet ingen av de ledande talibanerna blivit upptäckt och fängslad. I tolv år har talibanernas toppskikt kunna leva och gå fria. Det säger en hel del om vilka som har och inte har stöd i Afghanistan.
I dag kontrollerar talibanerna kanske över 70% av land och folk och ISAF stänger in sig i sina baser.
Jag skulle inte bli förvånad om de flesta av talibanerna rör sig som hedervärda bland folk.
USA anföll Afghanistan för att Talibanregeringen vägrade lämna över Bin Laden och förstöra Al Qaedas baser. Det var ultimatumet USA ställde och som Afghanistans regering vägrade uppfylla. Efter ytterligare misslyckade förhandlingar så invaderade USA. Redan i december 2001 hade regeringen fallit. Så frågan är inte varför USA invaderade, utan varför USA stannade kvar. Anledningen till att man invaderade var 9/11 och i den mån Afghanistan ansågs ha bidragit till det.
Främsta anledningen till att man stannade kvar torde väl ha varit att Al Qaeda inte skulle återuppstå i landet. Det har man varit framgångsrik med, organisationen är vingklippt och huvudlös.
Alla andra mål och syften lär ha varit sekundära till 9/11 och förintandet av Al Qaeda.
Lennart: “…inte åstadkommer sina mål så får man omvärdera.. ”
Vad hade USA för “mål” när de invaderade Afghanistan, som de inte uppnått?
Svenjulle: Ja det är i sanning en svår fråga. Det ursprungliga målet var ju att oskadliggöra Bin Ladin och hans gäng. Sen bara stannade man och målet förändrades helt till att bekämpa Talibanerna. Det visade man sig inte kunna göra på över ett decennium. Vad man aldrig förstod var att afghanerna helt enkelt inte vill ha en massa utlänningar som bestämmer över deras liv år ut och år in. USA är tondöv när det gäller att ockupera främmande länder, mest för att dom aldrig själva har upplevt en utländsk ockupation.
Det är väl klart att när man lägger den kommentaren så har varochvarannan människa någon daritalande i familjen 🙂
San: Utom roger. 🙂
Roger, vad tror du blir kvar av det när väst har lämnat? Hur tror du att det ser ut på landsbygden och byarna. Afghanistan är ett land där mer än 80% bor inte i städer. Det är tillika också ett av världens största stamsamhälle.
Den enda sammanhållande länken är Islam och i det sammanhanget anser talibanerna sig ha tolkningsföreträde.
För att kommentera San, jag får en del information genom en bekant som är född där och daritalande. Jag har lärt känna henne här, hon fick reda på att jag i min ungdom var i bl.a. Kabul och det gjorde henne nyfiken och numera umgås hon mera med min fru än mig.
Christer: Intressant, det är på ett ungefär som jag som för min information från min Daritalande dotter från hennes afghanska flyktingbarn. Som inom parentes alla använder Facebook för att hålla kontakt med sina släktingar som ofta är spridda runt om i världen.
cw: JÄTTEmkt är uppnått ffa vad gäller skolgång o kvinnors rättigheter. JÄTTEmkt återstår.
Överlag är jag imponerad/skeptisk till de djupgående kunskaper många uppvisar om världen. Ta Afghanistan t.ex, vad i helvete vet vi egentligen om Afghanistan? Man läser lite artiklar och bildar sig en uppfattning.
Själv har jag mycket god inblick i det indiska samhället. Jag besöker landet regelbundet, jag talar språket, jag har arbetat där, min släkt bor där. Läser jag en artikel om Indien i en svensk tidning så hittar jag så mycket förenklingar, generaliseringar, ibland direkta felaktigheter och missförstånd att jag oftast uppfattar reportaget som direkt obrukbart om man vill ha förståelse.
Det får mig ibland att undra över artiklar om andra länder. Vad kan en svensk journalist som åker ner till Afghanistan i några dagar egentligen berätta för mig? Ska jag stödja en militär intervention baserat på vad jag läst i en handfull artiklar? Jag tycker man ska vara mycket försiktig.
San: Håller helt med, mycket bra skrivit! Den kände IT-journalisten Nichloas Carr har t.om. skrivit en uppmärksammad bok om just det ämnet: ok.com/nicholascarr/Nicholas_Carrs_The_Shallows.html
Om man varken kan kulturen eller språket så är det omöjligt att få en insikt i hur ett samhälle fungerar helt enkelt. Upplevde själv samma sak när jag studerade i tre år på Taiwan.
En sak man t.ex. missar är regionala skillnader. Inte bara mellan olika delar av USA utan även mellan olika delar av Kalifornien och t.o.m. viktiga regionala skillnaden inom Silicon Valley. Palo Alto mot Milpitas t.ex. Eller för att ta ett motsvarande svensk exempel, Östermalm not Tensta.
Liksom de sociala nätverk som existerar i olika länder, med relationer mellan människor som kan vara svårt för en utlänning att lära sig.
I filmen Monsoon Wedding så talar vad jag förstår huvudpersonerna olika språk med åtföljande implikationer, något som givetvis inte är uppenbart för en icke-indier att förstå.
Roger, det är informellt Talibanstyre i Afghanistan. De utgör en maktfaktor som det inte går att komma förbi och till råga på allt en växande sådan. Så, vad är egentligen uppnått, ingenting.
Regimen i Kabul sitter på nåder och inte av egen kraft. Den dag väst lämnar Afghanistan så lär dessa herrar också lämna lämna landet.
lennart, (san):du har varit genomgående kritisk över omvärldens inblandning i Afgahnistan, utan den Hade det varit Talibanstyre. Ett för tidigt tillbakadragande av internationella styrkor skulle också innebära Talibanstyre. Låt oss hoppas att det inte är för tidigt nu.
Ang. När var hur USA/länder skall agera i Syrien och all militär inblandning vid konflikter i andra länder så finns det tre superviktiga punkter:
FN
FN
FN
Jag tycker det vore bra med USA i Syrien men inte utan att FNs godkännande. Sedan kanske man borde fundera på hur man kunde få FN effektivare och rättvisare.
roger: Jag är kritisk till krig som varar i över tio år. Krig har sin plats, men när dom inte åstadkommer sina mål så får man omvärdera dom. Jag vill inte se amerikanska trupper i Syrien, och det kommer hur som helst aldrig att hända. Jag är däremot helt för att USA beväpnar motståndsrörelsen så att man kan få bort Assad-regimen. Precis som man gjorde i Libyen.
Lennart
Jodå han ska få dubbelt medborgarskap. Det är bara jag som varit lite lat med att skicka in papperna till svenska ambassaden. Min svägerska är Taiwanes, jag har förstått att din fru är det också? Hon brukar inte ha några varma tankar om den kinesiska regimen heller.
Vad det gäller USA, var, när, hur, man ska utöva inflytande i världen så vet jag faktiskt inte. Man står väl knappast helt på sidlinjen heller i Syrien. Läste du “The next decade” och “The next 100 years”? Det var en intressant inblick i hur USA resonerar runt om i världen och olika förutsägelser om vilka framtida överväganden man kommer att göra. Att trappa ner engagemanget i Mellanöstern är väl det mest påtagliga.
San: Oh gud, säg inte att vi har något gemensamt 🙂 Jodå, min fru är också Taiwanes, och om jag någonsin säger att hon är kines så flyger porslinet.
Men hur Taiwaneserna ser på Kina är mycket en generationsfråga. Motsättningarna härstammar från Jiang-regimens reträtt till Taiwan 1949, dess landreform som tog de stora godsen från Taiwaneserna (inklusive min svärfar) och dess terror mot Taiwanesiska oppositionella.
Det var Jiangs son Jiang Jingguo som drev igenom landreformen, för att förhindra en kommunistisk rörelse på Taiwan. Hade man gjort det på 1930-talet i Kina så hade Kina mycket väl kunnat ha varit demokratiskt nu.
Men det är för det mesta glömt nu och idag bor tiotusentals Taiwaneser i Kina, och av min frus fyra systrar är en helt pro-kinesisk och reser dit så ofta hon kan.
Jag talar inte om de ursprungliga, fredliga protesterna utan om “rebellerna” och deras väpnade uppror.
SJ: “väpnade upproret nästan från början letts av Al Qaida-inspirerade rörelse”, ledsen, det finns inte den ringaste sanningshalt i det påstående. De milisförband som organiserades när Assadregimen började skjuta och tortera de fredliga demonstranterna var och är baserade på lokala grupperingar i Syrien och som försvarade sig mot regimens förband.
En av de bloggar jag läser varje dag är Josh Landis utmärkta Syria Comment, som jag rekommenderar.
Lennart: Men varför vill du så innerligt ha Talibanstyre i Afgahnistan? Assads Syrien är ju som Astrid Lindgrens värld i jämförelse.
Roger: Jag vill inte alls ha Talibanstyre i Afghanistan, var har du fått det ifrån? Men USA har nu haft trupper i Afghanistan sen 2001 och det är hög tid att man drar sig tillbaks.
Jag vill heller inte ha Astrid Lindgren-styre i Syrien, enbart demokrati.
Obama är pinsamt medveten on att det väpnade upproret nästan från början letts av Al Qaida-inspirerade rörelser. Tror man att dessa efter en militär seger ska upprätta liberal demokrati och sluta attackera universitet, medborgare med annan religiös uppfattning etc, ja, då vet jag inte vad…
Svenjulle: “upproret nästan från början letts av Al Qaida-inspirerade rörelser”. Motståndet mot Assad-regimen började med fredliga protester över hela Syrien. Det var först när Assad sköt skarpt mot demonstranterna som man tog till vapen.
Det beror väl på vad du menar med USA-vänlig. Min son är amerikan och kommer att växa upp i USA, så jag vill knappast något annat än att det ska gå bra för landet. 🙂 I vilken mån USA ska hjälpa kan man diskutera, det är ganska luddigt. USA:s popularitet i Egypten och Syrien är minst sagt begränsad. Iran är skillnad, där är det lättare att se att USA faktiskt skulle kunna vara till hjälp.
Men i den mån USA har varit världspolis och supermakt så hoppas jag att USA tar ett steg tillbaka. Det är kostsamt ekonomiskt. Moraliskt som vi sett de senaste 10 åren inte minst. Nu finns det dessutom andra länder med större intresse av stabilitet i Mellanöstern, så varför inte låta de ta över, dvs Kina och EU.
San: Du menar att din son inte har dubbelt medborgarskap? Att EU bör spela en större roll i Mellanöstern håller jag helt med om. Men om Kina kommer ångande in i Mellanöstern så blir det katastrof helt enkelt. Den kinesiska regimen har ingenting som helst till övers för demokrati. Jag brukar klaga på USA, men min inställning till dagens kinesiska regim är helt annorlunda och kan sammanfattas i några få ord: jag vägrar helt enkelt att sätta min fot där så länge som landet inte är demokratiskt.
Befolkningen i Mellanöstern har trots allt aldrig visat sig speciellt entusiastiska inför USA:s inblandning och att USA ansvarar för EU:s säkerhet är en efterkrigs verklighet som börjar bli allt mer passe.
San: Har jag fel eller verkar det inte som om det plötsligt är jag som nu är mer USA-vänlig än du?
Jag vill faktiskt ha större amerikansk inblandning inte bara i Syrien och Iran utan också i Egypten. Jag vill däremot inte ha att Obama går i krig mot mullorna i Iran, bara att han hjälper den gröna rörelsen störta dom.
Egentligen inte så säker på att de behöver få ångra det. USA kommer de närmaste åren att bli allt mindre beroende av olja från Mellanöstern. I den mån man behöver importera kan man göra det från Kanada och Sydamerika. Faktum är att redan idag får USA mindre olja från Mellanöstern än Kina och EU. Jag tror man med varm hand lämnar över detta åt kineserna att bekymra sig över. Tiden med USA som ensam supermakt är på väg att gå mot sitt slut och i den mån Kina vill utmana så får de nog ordna sina oljeleveranser på egen hand.
San: Det stämmer absolut, men det handlar om mer än olja. Om den Arabiska Våren nu krossas och ersätts av diktaturer och elände i decennier framöver så kommer omvärlden förr eller senare att tvingas ingripa. Om den syriska och iranska diktaturen överlever så kommer resultatet att bli förödande för resten av Mellanöstern och för EU.