Politik

Mats Svegfors om kvalitetspressen, men stämmer hans iakttagelser och i så fall varför?

Mats Svegfors intervjuas av Cecilia Bodström på Bokmässan i Göteborg. Inte direkt kopplat till den här artikeln.

Man behöver inte vara bloggare för att inse att dagstidningarna krymper och att man själv ofta kan slå tidningarna på deras eget gebit. Liksom att “kvalitetspressen” även ofta får inspiration och lånar från oss bloggare. Även om man kanske inte alltid vill erkänna det.

Mats Svegfors, tidigare chefredaktör för SvD och vd för Sveriges Radio,är utan tvekan en smart och kunnig herre som verkligen bryr sig om pressen och dess överlevnad.

Han skrev nyligen en artikel på DN Debatt, se här nedanför, som är värd att läsas. Men samtidigt aningen förbryllande.

För trots att DN och SvD, som Svegfors med all tydlighet visar, har krympt, den gode Svegfors har räknat antalet bokstäver och resultatet är obestridligt, så är det ändå något som inte stämmer. För ingen kan få mig att tro att SvD och DN hade bättre täckning av presidentvalet 1992 än förra året. Eller att DN och SvD:s rapportering från Kina eller Mellanöstern var mer utförlig än idag.

Så vad är det som har inträffat?

Mats Svegfors skriver på DN debatt: Kvalitetsjournalistiken på snabb reträtt i Sverige

För 20 år sedan innehöll Svenska Dagbladets förstasida 10.000 nedslag. Dagens första- och andrasida, som motsvarar 1992 års förstasida, innehåller 4.000 nedslag….

Det som har hänt i SvD har också hänt i DN. DN har gått från 8.500 nedslag på sin förstasida 1992 till 4.000 nedslag i dag.

Det mest besynnerliga med förändringen i Svenska Dagbladet är att en formlig slakt skett på det som de allra flesta betraktar som tidningens allra mest centrala innehåll: inrikesnyheter, politiknyheter och lokala nyheter. I början av 1990-talet omfattade dessa nyheter cirka 70.000 nedslag, i dag är utrymmet nere på 30.000.

Att den svenska och även amerikanska pressen krymper är obestridligt, samtidigt som vi alltmer får våra nyheter från Twitter, utlandspressen, och alternativa medier som bloggar, YouTube osv.

Tidningens problem är att den försökte täcka allt från ekonomi till mode, allt i en förpackning. Idag har vi inte bara en nyhetskälla utan mängder av olika källor. Men även bortsett från det så har jag svårt att föreställa mig att DN och SvD skrev mindre om USA och Kina än man gör idag. Det vore värt en särskild mätning.

Svegfors inlägg fick Lena K Samuelsson, chefredaktör Svenska Dagbladet och
Fredric Karén, chef SvD:s digitala kanaler att gå genom taket och med illa dold ilska bl.a. skriva följande: Svegfors missar det nya medielandskapet

Svegfors riktar in sig på Svenska Dagbladet i sin kritik. Då ska man hålla i minnet att SvD aldrig har varit i sämre skick, såväl ekonomiskt som journalistiskt, som när Svegfors lämnade chefredaktörsposten. Det så hyllade 90-talet var en tid när Svenska Dagbladet gick med flera hundra miljoner i förlust och Svegfors ville sälja ut tidningen till en säker död hos konkurrenten.

Hans debattartikel sammanfattar den världsbild med vilken han var nära att leda tidningen i graven: förakt för läsarna, bristande insikt om de behov och förväntningar som finns från mediekonsumenterna och oförmåga att se helheten.

SvD har i dag fler läsaren än någonsin, ekonomin är fortsatt sund, en stark utveckling med framtidsfokus pågår – för våra läsare i samtliga kanaler. Det arbete som gjorts med varumärket, ekonomin och journalistiken senaste decenniet kan man ha synpunkter på, men det kräver en mer djuplodad analys än den Mats Svegfors åstadkommit med papper, penna och kulram.

Problemet för Lena K Samuelsson och Fredric Karén är att det är just är det digitala formatet som har fått pressen att backa. För när papperstidningen nu snabbt går i graven så går också tidningen som koncept i graven. Vi läser inte längre DN eller SvD från första till sista sidan som mina föräldrar gjorde. Vi läser en artikel i DN, en annan i SvD, en tredje i NYT och en fjärde på någon blogg. Plus ett antal Twitterflöden, vilket är hur jag börjar min dag.

Och för att DN och SvD ska kunna konkurrera i det globala nyhetsflödet så måste man precis som Svegfors skriver konkurrera med kvalitetsartiklar. Vilket betyder s.k. “long form journalism”. Vilket är precis vad Lena K Samuelsson och Fredric Karén inte vill prata om. Att SvDs ekonomi nu är lysande är givetvis positivt, men beror det på att man nu har mer long form journalism eller för att man skriver om “Bissar tv-varning om zombier” eller “Tvingades skylta med bh-storlek” eller varför inte ” Quiz om märkliga inslag på Oscarsgalan. Streaking och utskrattande stjärnor” och annan kvalitetsjournalism från dagens tidning?

Pressklipp:
Flera döda i snöovädrets spår i nordöstra USA,Frihandelsavtal kan lyfta USA-handel

[tags]Pressen, Svenska pressen, Mats Svegfors, Svegfors DN, Svegfors SvD, SvD och bloggar, [/tags]

7 thoughts on “Mats Svegfors om kvalitetspressen, men stämmer hans iakttagelser och i så fall varför?

  1. Magnus

    Svenskan inkasserade 2012 56.6 miljoner kronor i presstöd, och det får vad jag förstår användas till i stort sett vad som helst utom kanske bonusar. Jämsides Skånska Dagbladet, som cashar in 52 miljoner, är SvD sedan länge jätten i presstödssammanhang. Att Skånskan får så mycket beror till stor del på att de anses baserade i Malmö och redaktionen sitter i Lund, där de har ytterst få läsare eftersom Sydsvenskan är helt dominerande i sydvästra Skåne – även om den också tappar upplaga på grund av nya läsvanor och (kan jag säga som f d pappersprenumerant, numera nätprenumerant för blygsamma 28 pix i månaden) vikande kvalitet. Hade Skånskan haft redax i t ex Sjöbo eller Höör hade de inte fått tillnärmelsevis lika stort stöd.

    http://petterssons.bloggsida.se/inrikes/455-miljoner-i-presstod-2012

    Alla de här tidningarna har dragit ner på sådant som egenproducerade reportage, längre fördjupande artikelserier, kulturbevakning, bevakning av det politiska livet (på nyhetsplats) som ställer sina egna frågor, hänger i från vecka till vecka och proaktivt undersöker vad som händer i stället för att bara kopiera olika politikers och aktörers pressreleaser och vinklingar. Sådant om kostar pengar och tid alltså, och som oftast kräver erfarna journalister som jobbat länge inom ett fält och kan se när någon – en politiker, en kulturell aktör, en byråkrat eller ett företag – bara försöker blanda bort korten, folk som vet vad som kan hända runt hörnet utan att bli tillsagda det därför att de varit med förr. Den sortens medarbetare har blivit för dyra i drift – det har döremot inte chefer med höga bonusar – mitt intryck är också att många av dem gått till PR-branschen i vid mening, som nu har mycket större finansiella muskler än så att säga öppen media har. När regeringen Persson avgick 2006 gick f ö minst hälften av den och närstående toppnamn till PR-branschen i vid mening, inklusive GP själv, Thomas Bodström och Björn Rosengren.

    Twitter och facebook kan inte ersätta initierad rapportering skulle jag säga, inte i fall man vill få en bild av vad som hänt ett stycke under ytan, vad som händer härnäst eller vid vilken tidnpunkt en fråga är avgjord. Och Svenskan eller andra svenska stortidningar refererar nästan aldrig till twitter eller sociala medier som källor eller kanaler – utom när det handlar om Hollywood eller någon som hängt upp sig på en ‘kränkande’ och ‘hånfull’ tweet. Eller i vissa krisgssituationer och liknande, till exempel oroligheterna efter valet i Iran för nmågra år sedan. Men till och med då gör man det mest genom att plocka upp vad andra tidningar (ofta engelskspråkiga) har skrivit om det.

    Jag använder själv bloggar och ibland twitter för att få belysning av en fråga, men då är jag ju medveten om att det ofta handlar om personligt färgade partsinlagor; de får läsas mot den bakgrunden. Det är något som svensk ‘gammelmedia’ mycket sällan diskuterar. Samtidigt har intervjuerna i svenska tidningar blivit mycket fegare, man ställer knappast några motfrågor eler följdfrågor längre utan låter bara den intervjuade köra sitt peptalk.

    Tonläget i svenska tidningar har också blivit långt mer PR-mässigt, gapigt och anekdotmässigty, det är reklamens metoder man tar till för att berätta, profilera eller övertyga, även på nyhetsplats och på kultrsidan. Faktakollen är mycket sämre nu än för tio- tjugo år sedan,. den som vill plantera sin story kommer undan med mycket mer idag.

    En artikel som den här från N.Y. Times vore idag otänkbar i vilken svensk dagstidning som helst: http://www.nytimes.com/2013/01/06/magazine/can-forgiveness-play-a-role-in-criminal-justice.html Man gör helt enkelt inte så långa och inträngande undersökningar av en traumatisk och etiskt intressant situation längre, inte ens i helgbilagan (där denna stod), inte heller så känsligt formulerade grupporträtt: det här är ju nästan en novell och det måste ha krävt många, många timmar av intervjuarbete och skrivande. Visserligen är det en frilansartikel, men man publicerar helt enkelt inte saker med den ambitionsnivån i svensk press längre. New York Times och andra ledande amerikanska tidningar gör det, vad jag förstår, ganska regelbundet.

    Ja, Svegfors trampade sannerligen på en del ömma tår.

  2. Magnus

    Om DN och Svenskan skriver mer om Kina och Japan idag än för tjugo år sedan – och det gör de nog – så är det ju för att dessa länder har hamnat i centrum för världskeonomin, delvis också för världspolitiken, på ett sätt som de inte befann sig där 1992. När det handlar om länder i Europa, i stort, bortsett från England, är jag däremot ganska säjker på att bevakningen har blivit svagare, och det fast kontinenten har kommit närmare. Det skrivs mindre, betydligt mindre insatt – visserligen har det skrivits spaltmil om eurokrisen och EU:s förhandlingar, särskilt i SvD, men det har ofta varit av typen “han sa si men dom sa så”, rena replikreferat helt utan någon verklig analyz eller något försök att sätta in utspelen och utropen i några begripliga europolitiska, finansiella eller inrikespolitiska sammanhang; vad de olika ledarna säger är ju ofta riktat delvis mot deras hemmaplan. Det är mera närsynt och trycket av att man i media inte får säga vissa saker om EU tycks också hårdare nu. Istället blir det i kommentarsfälten som dessa sanningar och gissningar om EU:s och eurons inre dynamik yttras.

    Om DN kan man säga att den har blivit mycket mera av lokaltidning; friandet till (de yngre) stockholmarnas tribala känslor och behov av att få sin och stadens coolhet bekräftad är ofta påfallande.

    1. Lennart

      Magnus: Den amerikanska pressen, i alla fall NYT och WSJ som jag själv följer varje dag, verkar t.ex. satsa betydligt mer på IT
      n vad Svenskan och DN gör, vilket förvånad mig, eftersom Sverige faktiskt ligger så långt framme på det området.

      Skrev man mer om Europa förr, ja kanske om Frankrike och Tyskland. Skrev man kanske mer omständligt? Idag kan en journalist anta att läsarna redan har kollat Twitter och sociala medier innan dom Svenskan på morgonen. Så kanske kontexten inte behövs som den gjorde för 50 år sen. Vet inte.

  3. Magnus

    Svenskans ekonomi är ingalunda lysande, de går fortfarande på fläskigt presstöd och Svegfors har alldeles rätt i att den nuvarande ledningen har kapat rejält på det som faktiskt kan dra och behålla läsare på lång sikt, nämligen bevakning med kvalitet, redaktionellt arbete, integritet och utrymme för mer än blott punktmarkerande journalistik. Idag är Svenskan på många sät beroende av de tidningar man rewritar och redaktionens granskning av ifall det man isåfall skriver är relevant eller ens håller ihop, den är ofta lika med noll.

    Man kan naturligtvis välja att göra en småfet kvällstidning som ges ut tidigt på morgonen – som Expressens chefredaktör påpekar i en initierad kommentar här: http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2013/02/fejden-om-kvalitetsjournalistiken/ – men då kan man också säga högt att det är just det man gör.

    Samuelssons och Karéns replik bullrar f ö av tomma tunnor, även om det är ovanligt att debatter om medias utveckling på sikt blir så här öppet fräna i Sverige numera.

    1. Lennart

      Magnus: Tack för två intressanta kommentarer. Hur stort är presstödet till SvD idag och kan det användas till vad som helst? Det är egentligen konstigt att Alliansregeringen fortfarande behåller presstödet liksom Forum för Levande Historia.

      Samuelssons och Karéns replik verkade förvånansvärt föraktfull, tydligen sved Svegfors kommentar rejält. Vet inte riktigt varför.

  4. Börje Andersson

    Mats Svegfors har utan tvivel rätt på en viktig punkt. Resurserna har krympt. Detta gäller inte bar på de två stora tidningarna i Stockholm utan över hela landet. Ja, i hela västvärlden om man ska vara ärlig. Och det kan få bara en följd: Mindre utrymme för tidskrävande arbete från journalisterna.
    Ansvaret ligger hos dem som fattar beslut om resurser. Folket måste få veta detta.

  5. San

    Dagspressen är väldigt långsam. Jämför med tex Aftonbladet som plockat upp WebTV och Podcasts mycket snabbt.

Comments are closed.