Det är uppenbart president Obamas nye utrikesminister John Kerry älskar sitt jobb. Han flyger och far , han kramar bebisar på amerikanska ambassader, inklusive den i Sverige, och han är ambitiös och innovativ på ett helt annat sätt än den entusiastiska men oorganiserade Hillary Clinton, som hade en olycklig förmåga att kläcka ur sir dumheter som att Israels Binjamin Netanyahu var en fredens apostel.
Att Kerry nu har lyckats få Assad-regimen och Ryssland att sätta sig ner med USA och valda grupper från motståndsrörelsen i något som Kerry hoppas kommer att leda till fred i Syrien är imponerande.
Målet med fredsförhandlingarna är att isolera de islamistiska grupperna, som al-Nousra, i norra Syrien och sen skapa ett vapenstillestånd mellan de väst-vänliga rebellgrupperna och Assad-regimen.
Om USA sen bara går med på att Assad sitter kvar till de allmänna val som regimen själv har utlyst till maj 2014, så kan president Obama peka på en utrikespolitisk framgång. Samtidigt som han kan skjuta hela Syrienkrisen på framtiden.
David Kenner skriver i Foreign Policy om Assad-regimens senaste framgångar:Is Assad really winning?
After two years of crowing that the end of Bashar al-Assad was nigh, the official and popular perceptions in the United States and Europe of the Syrian president’s staying power have shifted dramatically. There’s a new narrative taking hold, fueled by both media reports and assessments by Western intelligence agencies — that the Assad regime is largely stable, and making significant gains against the rebels throughout the country.
Not so fast. While the regime has made progress on a few fronts, its actual territorial gains are so far rather minor. And in other parts of the country, it’s the rebels who are still on the offensive. The Syrian war isn’t turning into a regime rout — the stalemate is only deepening.
Nabih Bulos och Patrick J. McDonnell skriver i New York Times om Joh Kerrys åsikter om Assad-regimens senaste framgångar: Kerry downplays Syria government’s gains. In Jordan for talks with the pro-opposition Friends of Syria bloc, he calls Bashar Assad’s military advances ‘very temporary.’
“If Bashar al-Assad thinks that the gains that he’s made in the last few days are going to be determinative of this, then he is miscalculating,” Kerry said before a meeting of the pro-opposition Friends of Syria bloc. “I don’t believe there’s a military victory for Assad that is going to somehow justify the gains he’s made in the last days.”
Washington is prepared to accelerate support to the opposition if Assad does not negotiate “in good faith” during U.S.- and Russian-brokered peace talks planned for next month, Kerry warned.
Huvudfrågan i Syrien är inte motståndsrörelsen eller Assad-regimen utan att USA med hjälp från Ryssland och Assad-regimen kan neutralisera de islamistiska grupperna i norra Syrien. Om man för den hjälpen lämnar de västvänliga rebellgrupperna i sticket så tror jag inte att det kommer att oroa Obama speciellt mycket. USA har i vilket fall alltid föredragit diktatorer som allierade i Mellanöstern.
Problemet kommer när Assad-regimen med ryska och iranska vapen en dag går till generaloffensiv mot de västvänliga rebellerna.
Men så länge som man väntar till nästa års kongressval här i USA så kommer man inte att behöva oroa sig för en amerikansk reaktion. Eftersom Obama då kommer att vara en s.k. lame duck, och nästa presidentkampanj då redan har startat.
Ungefär tror jag att framtiden kommer att gestalta sig för de västvänliga rebellerna i Syrien.
Åsikter?
Pressklipp:
Syrienfrågan splittrar Turkiet,Syrien uppges vara redo att förhandla,
Källor om inbördeskriget i Syrien
Fler inlägg om Syrien,
Syria Comment
Brown Moses blogg
CIA:s World Factbook om Syrien,Carnegia Endowments Syrien-sajt
Pressklipp:
[tags] Bashar Assad, Syria Assad, Assad USA, Obama Syrien, Inbördeskriget i Syrien, Saida militärbas[/tags]
Ja, det är en rimlig fråga hur många som verkligen är på rebellernas sida. Jag vet inte mycket om konflikten mer än att det uppenbarligen är ett proxy-krig mellan Perser och Araber, Sunni och Shiiter samt därmed indirekt Kina/Ryssland mot väst.
Medan tanken på en kinesisk/rysk världsordning knappast lockar mig så är jag inte speciellt orolig för att det ska ske. Vad som däremot oroar den här blivande amerikanen är att “vi” slentrianmässigt traskar in i ett nytt krig med oklar utgång. För att sen på hemmaplan fortsätta den oundvikliga debatten om än mer övervakning och militarisering. Jag bodde i New York runt 2005 så: Nej, tack.
Dessutom skiter jag i Mellanöstern och de slipper helst oss också.
Har inte CIA på ett outgrundligt sätt kommit fram till 75% stöd för doktor Assad nyligen? Det låter ändå som blygsamma siffror om man tittar på vad alternativen kan tänkas vara. Bilbombsartister, islamister, plundrare, kannibaler – alternativen är så belastade att de är omöjliga.
Kerry har inte lyckats med något speciellt. Sådana som han äter Lavrov till frukost. Ryssland har hela tiden förespråkat förhandlingar och att internationell rätt skall råda, regeringen i Syrien har varit beredd att förhandla med folk som det går att förhandla med, men USA & dess vänner och underhuggare att vägrat. Nu är läget att en direkt invasion av Syrien är väldigt svår att genomföra, och regeringstrupperna maler sönder de spridda grupper som skall föreställa motståndsrörelse. I utlandet finns diverse exilgrupper, dirigerade utifrån, som grupperna inne i Syrien struntar i. Vem finns det att förhandla med? Ghassan S Hitto (även känd som Shitto)? När USA pratar om förhandlingar låter det som att rädda det som räddas kan. Det syriska folket får lida för det. Antag att det blir fritt lopp i nästa presidentval – vem kommer syrierna att rösta på?
Hyveln: Den mest troliga utgången av förhandlingarna, om de nu alls blir av, är att Obama går med på att Assad sitter kvar till nästa maj, mot vapenstillestånd och att regimen lovar fria val. Sen kommer Obama att kräva utländska valobservatörer. Assad-regimen, understödda av Ryssland, kommer att gå med på en handfull observatörer, som Obama slutligen kommer att acceptera. Valen kommer att ge Assad 80-90% av rösterna, och sen är vi tillbaks där vi är idag.