Politik

USA nice? Efter mitt sista besök i Nice: därför är och förblir jag europé.

Nice på Rivieran.

Det är lätt att bli förförd av USA och inte minst av den storslagna Silicon Valley. Men efter mitt tredje, eller är det mitt sista besök i Nice i södra Frankrike så vet jag vad jag redan visste, att jag är och förblir europé ut i de yttersta fingerspetsarna.

Jag gillar småskaligheten, frånvaron av pretentioner. Att jag bara kan gå igenom passkontrollen och inte få några närgångna frågor som är avsedda att avslöja någon eventuell komplott mot president Hollande. Att ingen tar mina fingeravtryck eller ögonskannar mig. Att inga hundar sniffar efter insmugglade krusbär i mitt bagage.

Och bäst av allt, att återigen upptäcka den barnsliga glädjen av att kunna prata dålig men ändå fullt förståelig franska!

Jag blir oändligt smickrad av att se deras ögon lysa upp och höra “ah, mais vous parlez français monsieur”. Vilket skulle få min gamla fransklärare på Skrapan att inse att hon trots allt gjorde en insats den tiden för läge sen.

Jag konverserar taxichauffören som med enda handel på ratten kör som ett jehu uppför de smala bergsvägarna i natten så att jag slängs från ena hörnet av kupén till det andra, medan Nice sträcker ut sig som ett pärlband långt där nere vid Var-floden.

Jag gillar att sitta på en altan och prata med en tysk IT-entreprenör som berättar roliga historier om sig själv och sin Schwäbiska dialekt. Ett axplock: Vi tyskar från < a href="http://de.wikipedia.org/wiki/Schwaben">Schwaben är så snåla att vi allmänt anses härstamma från skottar som drevs ut från Skottland för att de var så extremt snåla. (Skottar anses som bekant i folkmun för att vara snåla).

Så en man från Schwaben kommer in på en pub och upptäcker att det sitter en gäst via alla fem borden, och vänder i dörren. Här kan man ju inte komma in fräser han, det är ju fullsatt.

Och hans underbara exempel på de snåla, buttra, osociala Schwäbarna: En Schwäbare kommer in i en en helt tom pub. Sätter sig ner vid ett tomt bord och beställer en billig öl. In kommer en Rhenländare, Schwäbarnas totala motsats, sällskaplig, vänskaplig, fryntlig, öppen och trevlig. Och sätter sig ner vid samma bord som Schwäbaren. Som givetvis blir fly förbannat. Varför sjutton kan han inte sätta sig vid sitt eget bord?

Nu kommer det en frälsningssoldat och sätter fram sin skramlande bössa framför Rhenländaren. Som omedelbart lägger ner fem Euro i bössan. Sen tittar frälsningssoldat på Schwäbaren, som snabbt säger: “han gav för mig, vi är tillsammans”.

Som jämförelse kan jag med 100% visshet säga att jag har aldrig träffat en enda Texas-bo som på något minsta triviala lilla sätt har visat den minsta förmåga till självkritik och än mindre förmåga till att skämta om sin egen delstat.

Jag gillar de gamla franska städerna med sina magnifika torg fyllda med uterestauranger och nattlivet under stjärnorna.

Jag gillar och gå in på en lokal hypermarché och handla.

Men främst av allt så gillar jag att kunna hoppa på en buss eller ta ett tåg och ta mig runt överallt. På ett sätt som är mycket svårt här i USA.

Nu finns det charmiga platser i USA, som San Francisco, Seattle, och Santa Cruz som kan tävla med det bästa som Frankrike kan erbjuda. Och jag är fullt medveten att om jag skulle bosätta mig i Frankrike så skulle jag snabbt få en betydligt mindre positiv syn på landet och samhället. Som de omfattande demonstrationerna mot samkönade äktenskap som fortfarande skakar landet.

Eller att den tjänsteman på busskontoret vid flygplatsen i Nice som jag frågade om hur jag kunde ta buss till hotellet ett stycke upp i bergen, inte visade det minsta intresse av att ta reda på hur sent på kvällen som 53:ans buss gick. Och jag förfäras fortfarande över att tvingas växla $200 i kontanter för att kunna ta taxi, eftersom taxichaufförerna i Nice med omnejd resolut vägrar att acceptera kreditkort eftersom dom på det sättet kan undvika att betala skatt.

Men samtidigt förvånas jag över att samma taxichaufförer inte försöker lura mig på beloppet, som jag nu vet på pricken vad det ska vara. Det brukade dom göra när jag kom med barnen till Uppsala och tog taxi till Trädgårdsgatan. Dom körde ett eller ett par kvarter för mycket. Men det gör dom inte i Nice. I alla fall har jag inte upplevt det.

Men det bästa för mig är frånvaron av den nationella chauvinism som jag träffar på så ofta i det alltför stora och mäktiga USA. Och det faktum att jag på några timmars tågresa kan befinna mig i ett helt annat land. Italien på några minuter, Spanien, Belgien, Storbritannien på mindre än två timmar, osv.

Man ska vara försiktig med idealiserade drömbilder av det lyckliga landet, vare sig det gäller USA, Frankrike – eller Sverige.

Vilket inte hindra att jag alltid gillar att vistas i Frankrike.

Pressklipp:

[tags]Frankrike, Turist i Frankrike, Nice i Frankrike, Turist i Nice, Turist på Rivieran [/tags]

14 thoughts on “USA nice? Efter mitt sista besök i Nice: därför är och förblir jag europé.

  1. Per A.

    “Ja men har ju faktiskt (precis som många länder i Europa) en mycket populär aktiv aggressiv nationalistisk rörelse som inte har sin motsvarighet i USA”

    Tea party.

    Att den aggressiva nationalistiska och rasistiska rörelsen lyckas bli en tongivande del av ett av de två statsbärande partierna gör snarare saken värre.

    1. Lennart

      Per: Jo absolut, och det är väldigt svårt att riktigt förstå hur och varför tepåsarna växte fram som en politisk rörelse. en mycket bisarr rörelse.

  2. San

    Jag förstår att du med någon sedvanlig europeisk dubbelmoral vill bortse från detta, men så är det. Medan amerikaner står och sjunger nationalsången på någon basebollmatch så dekorerar Paris SG supportrar en hel kortsida med svastikor å dyl.

    Nu vill jag på intet sätt säga att chauvinism är förbehåller Frankrike, men den är aggressivare och obehagligare än i USA. Betydligt.

    Gäller ju fö även homomotståndet

    1. Lennart

      San, det är intressant att se hur den klassiska europeiska nationella chauvinismen som grasserade fram till 1939 helt försvann efter 1945. Ingen som inte är mentalt rubbad skulle idag agitera för att Tyskland skulle återerövra Östpreussen eller Elsass-Lothringen, eller att Sverige skulle återta Finland och Norge. En helt ny värld skapades 1945 och det finns lyckligtvis ingen återvändo till vad som existerade tidigare.

      Jag misstänker att chauvinismen här i USA också är på avtagande, det vore naturligt, med höjda utbildningsnivåer, det är bara det att man ännu inte har genomgott någon kris av samma storleksordning som den som Europa genomgick 1945.

  3. San

    Lennart
    Ja men har ju faktiskt (precis som många länder i Europa) en mycket populär aktiv aggressiv nationalistisk rörelse som inte har sin motsvarighet i USA

  4. Christer W

    Chauvinism? Är inte Prism ett stor bevis på nationalistisk chauvinism i us? När NSA påstår sig att förhindra två terror genom sin enorma kontrollapparat så är det ingen som vet hur många de själva har genomfört i terrorkrigets täckmantel mot det som inte passar dem.
    Exakt samma sak går att skriva om cia.

    Enligt Prism-läckan så är det i huvudsak muslimska och hinduiska befolkningar som övervakas, det säger väl nog också nått kristen us-chauvinism.
    Idag ifrågasätter Afghanistans president Hamid Karzai det USA-ledda kriget mot terrorn. Och han ställer den giftiga frågan, har det lyckats eller bär det ansvaret för en radikalisering av islam.

    Chauvinism, är som jag kan se det inte något som är förbehållet grodätarna utan en global företeelse som kan drabba andra ,mer eller mindre blodigt.

  5. roger

    Haha, ja, självgodhet…. Finns det något som stör Svenskar mer?
    Man skall inte tycka om varken sitt land, sig själv eller något i ens tillvaro, för då är man en skrytande självgod idiot. Jante rules!

    Om man är uppväxt i USA så tror jag inte man upplever sina egna som det minsta hotfulla, inskränkta eller skrytsamma men är man uppfostrad enligt den Svenska principen att aldrig störa någon samt att kritisera sig själv istället för att framhäva och vara stolt över sig själv, ja, då upplevs andra nationaliteter såklart som självgoda, hotfulla, oödmjuka eller vad ni vill.

    För att få perspektiv kan det ibland vara kul o läsa vad andra nationaliteter skriver om oss Svenskar… O det är sällan så trevligt som vi svenskar vill tro men såklart inte vågar säga.

    (Det faktum att vi inte tillåts duga som de vi är och vår stora rädsla för att inte passa in, kanske är en kulturell faktor som bidrar till Sveriges höga självmordstal? Vilka f.ö. sjönk 45% mellan 1980-2000, trots den djupa krisen på 90-talet. Kanske att övergången från ett “DDR-Sverige” till ett “USA-Sverige” bidragit med någon procentenhet?)

  6. Edward i Orlando

    Var börja? Talar vi om nationalism, chauvinism, aggresiv nationalism, självgodhet eller vad?
    Men låt mig förenkla det till åtminstone en utgångspunkt, sen kan vi gå i detaljspår.
    Om vi tar de ovanstående (nationalism, chauvinism, aggressiv nationalism och självgodhet) och jämför ex Frankrike med USA.
    När du pratar med en medelfransos resp -amerikan, hur mycket av deras hybris (se ovan) vore baserad på århundraden av kulturell historia, resp baserat på nuvarande militär makt?

    1. Lennart

      Edward: Mycket bra påpekat, om skillnaden mellan kultur och militärmakt, mjuk och hård makt om vi så vill.

      Den amerikanska chauvinism som jag upplever den är mycket baserad på landets storlek, det faktum att USA ligger så långt bort från det mesta av resten av världen, att amerikanerna har så korta semestrar att de inte har tid – eller råd att luffa runt i världen som Européer för det mesta har.

      Men låt mig ge ett litet intressant exempel. I min konversation med en medelålders fransk IT-entreprenör i förra veckan så kom vi in på Quebec. Dom är ju inte kloka, sa han, “dom använder ju inga som helst engelska eller utländska ord för någonting”.

      Kanske inte vad man hade väntat sig att en fransman skulle säga.

      Inga samhällen är perfekta, man kan alltid hitta aspekter som man inte gillar. Själv anser jag att det finns en underliggande chauvinism här i USA som man sällan pratar om i Europa. Att “vi är bäst, vi är störst, vi är mest framgångsrika, vi har ingenting att lära från omvärlden, USA är unikt i världen”… osv.

      Hade USA varit mindre hade man kunnat skratta åt såna här känsloyttringar. Men nu är USA inte ett litet struntland ut en en supermakt och där är såna känslor mycket farliga.

      Det är i alla fall som jag upplever det.

  7. San

    Den europeiska självgodheten torde vara oöverträffad, det är inte minst det här inlägget ett exempel på.

  8. San

    Syftar du på de där nära 25% som röstade på Le Pen i ett Presidentval för något år sedan? Ingen aggressiv nationalism i Frankrike, nej nej. Möjligen i bizarro world.

    1. Lennart

      San: Ja men nu vann inte Le Pen de franska presidentvalet utan François Hollande vann, och han kan knappast anklagas för chauvinism. Och som Edward påpekar i sin kommentar så finns det chauvinism och chauvinism. Man kan vara stolt över sin nation och dess kultur, utan att för den skull framhäva det egna landets förträfflighet gentemot omvärlden.

      Låt mig ge ett exempel. Jag pratade med en grupp franska IT-ingenjörer i förra veckan och en av dom citerade Pari de Pascal, Pascals trossats: http://fr.wikipedia.org/wiki/Pari_de_Pascal .

      Han gjorde det inte för att visa att Franska tänkare är bättre än andra, han hade bara läst Pascal och använde honom i vår diskussion.

      Vad jag reagerar emot här i USA är när folk helt enkelt inte känner till hur det är utanför landets gränser, inte är intresserade och inte bryr sig.

      Och orsaken till det tror jag helt enkelt beror på de korta amerikanska semestrarna, på det faktum att studenterna inte har råd att ta ett sabbatsår och luffa runt i världen, att alla vill prata engelska med dom när dom kommer utomlands, etc.

      Något som mina egna barn blev utsatta för när dom ville prata svenska och släktingarna bara villa öva sin engelska.

      Många olika faktorer alltså.

  9. Edward i Orlando

    Håller med dig till 100%, Lennart.
    Ang chauvinism, patriotism eller vad man vill kalla det. Visst finns det sådan i Frankrike – baserad på flera sekel av kultur – konst, litteratur, mat, film, filosofi osv. Stolthet över vad landet bidragit till ur kulturell synpunkt.
    Motsvarande i USA är oftast en aggressiv militärbaserad inställning – vi kan bomba er till stenåldern om ni inte gör som vi vill. Yeah, let’s kick some ass…
    Sällan, eller aldrig har jag upplevt en patriotism i USA baserad på de sköna konsterna, mat eller filosofi. Det handlar alltid om makt, militär, och brutalitet. Stolthet över de spirande demokratier som landet krossat – och om ni inte lyder, kommer att krossa igen….
    Let’s go Homer: U S A, U S A…..!!!!!

Comments are closed.