Med två och ett halvt år kvar i Vita Huset så är Obamas presidentperiod i det närmaste över. Orsaken är årets kongressval där republikanerna väntas komma mycket nära att ta kontroll över båda kamrarna i kongressen – man har redan en klar och ohotad majoritet i representanthuset – och göra presidenten ännu mer maktlös än han är idag.
Och även om demokraterna skulle klamra sig fast vid en papperstunn majoritet i Senaten, vilket givetvis är allt som behövs, så börjar 2016 års presidentkampanj snart efter novembervalet. Så vad som är gjort för Obama är redan gjort och de närmaste två åren kommer att bli ett enda långt adjö, med avbrott för planeringen för Obamas presidentbibliotek i Chicago.
Att presidenten nu ännu en gång nu tänker hålla ett linjetal om sin utrikespolitik, och dessutom hålla det på krigsskolan på West Point, är därför aningen besynnerligt.
Det finns amerikanska presidenter som har utmärkt sig för sin förmåga att peka med hela handen och fatta politiska beslut. Även beslut som har hotat deras egen popularitet, som Lincoln, Roosevelt, Truman, Lyndon Johnson, Ronald Reagan .
Men Obama har aldrig varit en beslutsfattare. Istället har han alltid försökt att undvika att fatta beslut så länge som det har funnits minsta risk för att ett beslut skulle få negativa konsekvenser för honom själv eller för USA. Genom att inta en position mitt emellan de olika alternativen.
Det är antagligen något han lärde sig i sin tidiga karriär som socialarbetare i Chicago på 1980-talet. där allt gick ut på att jämka samman olika grupperingar.
Men det är mer än så. Obama har under hela sin presidentperiod visat sig oerhört rädd för att fatta de mest självklara beslut. Något som visade sig på ett rent bisarrt sätt när han under flera år vägrade att stödja könsneutrala äktenskap i USA, men samtidigt förklarade sig inte vara emot dom. Han var inte för dom men samtidigt inte emot dom.
Vilket också är vad han tänker göra i sitt tal på West Point. USA ska leda i världen, man ska inte vara isolationistiskt men samtidigt inte intervenera i Syrien, Ukraina, Mellanöstern, Iran eller andra oroshärdar. Dvs Obama tänker fortsätta att göra precis det som han nu får växande kritik för, nämligen ingenting.
Mark Landler skriver i New York Times: Obama to Detail a Broader Foreign Policy Agenda
In a commencement address at the United States Military Academy at West Point, N.Y., Mr. Obama will seek, yet again, to articulate his view of the proper American response to a cascade of crises, from Syria’s civil war to Russia’s incursions in Ukraine, according to a senior administration official who is helping draft the speech.
Sketching familiar arguments but on a broader canvas, Mr. Obama will emphasize his determination to chart a middle course between isolationism and military intervention. The United States, he said, should be at the fulcrum of efforts to curb aggression by Russia and China, though not at the price of “fighting in eight or nine proxy wars.”
“It’s a case for interventionism but not overreach,” Benjamin J. Rhodes, the deputy national security adviser, said in an interview. “We are leading, we are the only country that leads, but that leadership has to be in service of an international system.”
Det är inte en ologisk politik för den som inget vill riskera. Men det är samtidigt en politik som har gjort Obama till en marginell president, en av USA:s mindre sympatiska presidenter, speciellt om man till hans velighet lägger hans häpnadsväckande massavlyssningspolitik och drönarkrig.
Kritiken har vuxit till ett crescendo mot Obamas utrikespolitik, som har mötts med ett antal motgångar, från Mellanöstern till Syrien, Ukraina och Kina. Och det utlovade talet är ett tecken på presidentens växande irritation.
Men bättre än ett tal vore om presidenten faktiskt gjorde någonting. Men det står tyvärr inte på tapeten. Bättre då med ett rungande tal som säkert tystar kritikerna i några veckor eller kanske t.o.m. några månader. Sen kommer han säkert att tänka på något nytt.
Pressklipp:
SR
[tags]President Obama, Syrien Obama, Obama USA:s utrikespolitik, Obama West Point[/tags]
Lennart, vad jag har förstått så har us en hel del människor som i dag vårdas för fysiska skador på militärsjukhus. Jag kan också tänka mig att dessa som vårdas har blivit fler eftersom idag överlever många fler svåra skador än vad som möjligt tidigare. Utöver det så tillkommer de som har fått psykiska och mentala krigsskador och som ska klara sina liv ute bland alla andra.
Så Roger har en poäng i sin kommentar om krigströtta medborgare.
När det inte går att ha hedersam begravning i all hast, utan i ställe få långvarig, betungade och vårdkrävande relation så har det konsekvenser i den allmänna opinionen.
(ungefär vad som hände ryssarna/sovjeterna i afghanistan, det kom hem alldeles för många krigsinvalider och då försvann det politiska hemmastödet.)
Christer: Det är värre än så, för kostnaderna för krigsveteranerna är de högsta i USA:s historia. Men vad Obamas kritiker vill är inte att han skickar amerikanska trupper till Syrien eller Ukraina utan att han stöder de västvänliga grupperingar och allierade som finns ekonomiskt och militärt. Att han inte låter diktatorer som Putin och Assad ta för sig utan motstånd. Om han inte stämmer i bäcken så kommer det att bli mångdubbelt värre för hans efterföljare. Som det är nu så vägrar t.ex. Obama att låta Saudi Arabien och gulfstaterna förse den motståndsrörelse som finns kvar med vapen.
moget svar
Lennart: “USA ska leda i världen, man ska inte vara isolationistiskt men samtidigt inte intervenera i Syrien, Ukraina, Mellanöstern, Iran eller andra oroshärdar. ”
Vad säger opinionen? Jag inbillar mig att amerikanerna är extremt krigströtta och att hållningen ovan därför är rimlig?
roger: Jag tror inte att din vän Putin kommer att kunna räkna på amerikansk “krigströtthet” alltför länge till. Det handlar nog mest om Obamas apati och allmänna beslutsångest, inget annat.