Politik

Pinsam kulturkrock: middag på restaurang Dan Izakaya slutar med att herr Lin nästan slår min fru på käften

Dan Izakaya

Jag borde ha insett att det skulle bli problem när den genomhygglige Herr Lin ringde och förslog att vi skulle gå på Dan Izakaya och äta middag. “Det är den bästa japanska restaurangen i Silicon Valley” sade herr Lin, “ni måste komma, du och din fru”.

Jag borde ha tackat nej, jag vet ju att olika matkulturer leder ofta till kulturkrockar, något som jag upptäckte med råge när jag först satte min fot på Taiwan för att studera kinesiska för många år sen.

Jag fann snabbt en favoritrestaurang som låg alldeles invid universitetet. Det hette 大 華 eller storkina, och var en sitt namn till trots ett pyttelitet skjul där man serverade den enda kinesiska rätt som jag kände till, nämligen 咕嚕肉; eller fläsk i sötsur sås, en rätt som man aldrig ska beställa på en kinesisk restaurang eftersom köttet är det sämsta möjliga som döljs i den kväljande såsen.

Problemet var dock inte maten utan det faktum att alla besökare på restaurangen, som trots den billiga maten inte var studenter – dom åt på universitet – spottade som besatta. Spottloskorna flög och flugorna över hela lokalen.

Det var inte den enda kulturkrocken. Maten kom på fat och man använde sina ätpinnar för att ta från de allmänna faten och lägga över i sin egen risskål, vilket var så oaptitligt som man överhuvudtaget kan tänka sig.

Det finns fortfarande invandrade kineser som äter på det sättet, vilket är orsaken till att jag sällan äter ute med kinesiska vänner. Nån djälka ordning får de för sjutton vara. Konstigt att ett annars så kultiverat folk ska ha så primitiva matvanor.

Men tillbaks till Taiwan: hettan var intensiv och jag kunde inte äta helt enlelt. Efter tre veckor svimmade jag faktiskt och tillfrisknade sen långsamt.

Men herr Lin och hans fru spottar inte alls, dom bor halva året på Taiwan och halva i Silicon Valley. Han har en hög befattning inom IT-världen och är trots sin ringa storlek, man skulle lätt kunna stoppa honom i fickan, mycket trevlig.

Däremot är han fortfarande mycket kinesisk. Och eftersom han har bott i Japan så tog han omedelbart kontroll över beställningen.

Han beställde mat som om det gällde ett helt kompani, hur mycket trodde han att vi kunde äta egentligen. Maträtterna hopade upp sig på bordet, servitören kom springande stup i ett, men maten var god och trots en grupp stojiga amerikaner vid ett närliggande bord och bristen på luftkonditionering, så var det mycket trevligt. Konversationen och gemytligheten flödade, trots att herr Lin på kinesiskt vis envisades med att själv lägga upp maten på min tallrik. Du det kan jag faktiskt göra själv sa ja med ett leende, men till ingen nytta. Herr Lin var i sitt esse och slutligen vände jag upp och ner på tallriken och sa att nu kan jag faktiskt inte
äta mer. Jo men den här bläckfisken måste du äta, dom flyger in dom med specialflyg direkt från Japan sade herr Lin. Nej sa jag och höjde rösten, nu orkar jag inte mer.

För att vara i västficksformat så verkade herr Lin ha en mage som inte hade några som helst gränser. En helt gigantisk, obeskrivlig mage.

Finalen nalkades och med den den kris som fick middagen att spåra ut rejält. Orsaken var just en av de kulturkrockar som ofta sker in internationella miljöer.

För vi brukat äta ute fyra-gem gånger per år och herr Lin brukar alltid lägga beslag på notan och betala kalaset. Han är fenomenal på att plötsligt kasta sig upp och störta bort mot kassan och betala innan man ens inser vad som är på gång. Sen kommer han tillbaks med notan och ett stort leende.

Nu leder han med 5-0, och jag sa till frun att den här gången ska vi fan anamma i alla fall vinna en delseger och jämna ut till 5-1.

Det går inte att prata med herr Lin om det här. Han blir som galen när det gäller att norpa notan, det är en hederssak för honom att vinna. Hela den kinesiska nationens ära och heder står på spel.

Den här gången sade min fru att hon ville gå på toaletten, men medan jag avledde herr Lin med högljudd och sprudlande konversation så passade hon på att lägga fingret för munnen och i all tysthet betala den gemensamma notan rent bokstavligt bakom herr Lins rygg.

När herr Lin plötsligt vände sig om och såg vad som höll på att ske så hoppade han upp som skjuten ut en kinesisk kanon och kastade sig mot kassan som en kamikazesoldat och försökte helt sonika ta notan från min frus hand. Som dock gjorde motstånd och med sina sista krafter lyckades förhindra honom från att ta hennes kreditkort och byta ut det mot hans eget. Kalabalik utbröt men frun är vältränad och lyckades hålla honom borta från kassan där kassörskan stoppade in fruns kort i kortläsaren och sen sa det plötsligt surrrrr och hennes kreditkortstransaktion gick igenom.

Herr Lin var alldeles röd i ansiktet, ett tag trodde jag att han skulle svimma, men han återvände som ett åskmoln till bordet och jag och frun gjorde V-tecknet.

Han repade sig, men det är uppenbart att vi inte kommer att äta ute tillsammans på rätt många månader.

Vilken skillnad från när man går ut på lunch eller middag med kollegor här i Silicon Valley. Som gör precis tvärt emot. De beställer in jättemycket mat, vin, öl, mer vin, och mer mat, och sen säger dom j-vlarna: vi delar väl på notan, och jag som har ätit en lätt sallad får betala för deras alkoholkonsumtion. Plus att dom ofta tar med sig en gigantisk “doggie bag” med mat som dom sen äter senare på dagen.

Mat och kulturkrockar. Ni är varnade.

USABloggen.se

Pressklipp:

[tags] Dan Izakaya, Mat i Silicon Valley, Japansk mat i Silicon Valley[/tags]