Att fransmän är oartiga, snorkiga och allmänt otrevliga anser miljoner människor världen över. Och kanske speciellt i USA.
Men att svenskar är minst lika otrevliga hör man kanske inte så ofta. Men till min frus och min förvåning så har vi just idag träffat ett förvånande antal mycket oartiga och rent otrevliga svenskar.
Låt mig berätta.
Vi står i ett bageri i Falkenberg. Det är fullt med folk. Min fru står och väntar i kön och råkar befinna sig i dörröppningen. En dam har just handlar färdigt och ska ut genom dörren. Men istället för att säga “ursäkta” så tar hon liksom sats och tränger sig helt sonika förbi min fru som knuffas åt sidan. Och allt detta utan att säga ett enda ord.
Och det här är väldigt vanligt i Sverige. Någon timme senare på ICA Kvantum händer en liknande sak. Min fru står framför en disk och en man böjer sig fram och sträcker ut en hand rakt framför henne och tar ett kakpaket.
Vid Hallandstrafikens kontor ser vi skylten till ICA och tar en genväg över busshållplatsen.
En chaufför i uniform kommer gående och säger med hög befallande röst “vart ska ni nånstans”. Jag har lust att svara “ja vart ska du själv nånstans” men svarar att vi ska till ICA. “Nej ni får inte gå här” svarar konduktören, uppenbart irriterad. Ja hur ska vi gå då frågar jag och får en irriterad viftning mot höger till svars.
En mycket otrevlig man. Helt annorlunda än chauffören för två dagar sen.
Men sånt är mycket vanligt här i Sverige. Man säger aldrig som man gör i USA “excuse me” eller “sorry” om man råkar trampa någon på tårna. Här är det betydligt vanligare att man bara tränger sig på, utan att säga ett ord.
Vilket är konstigt för det är ju betydligt enklare att säga “ursäkta mig” än att tackla en person för att komma ut. Det är som ett par treåringar som inte förstår hur man uppträder.
Lyckligtvis återställde en mycket artig äldre dam ordningen genom att säga “ursäkta” när hon försökte komma åt en ost. Men det hör till ovanligheterna. T.om. i turiststaden Falkenberg.
Om et är någon som känner igen det här uppträdandet så vore det intressant att höra.
[tags]Svenskar, oartiga svenskar, Svenskar oartiga, Rude Swedes[/tags]
Pingback: En enastående kultur – Emigrera från Sverige
Pingback: Tacksamhet inför allt – Emigrera från Sverige
Jag håller helt med dig Lennart. Varje gång jag kommer till Sverige så märker jag det direkt. Det är allt från små saker som att hålla upp dörren, artikhetsfraser till att blunt tränga sig förbi i köer etc.
uM: Inte sant? Och kanske mest intressant är att svenskar som bor i Sverige blir förvånade när man påpekar det.
Nja Lennart, sett över hela landet, och om vi undantar jägare, hantverkare m.fl. som använder kniven som ett redskap och inte har en tanke på att använda den som vapen, så är det relativt få som bär kniv och ändå färre som kan tänka sig att använda den som ett vapen mot andra människor. Det är bara i vissa (mestadels storstads)områden som knivbärande är riktigt vanligt (där är f.ö. även skjutvapen rätt vanliga) men det är undantagen som bekräftar regeln. Jag är faktiskt inte det minsta orolig för att få en kniv i mig när jag är ute på stan, så antingen har jag koll på läget eller också är jag alltför naiv. 😉
Bosse: Det låter skönt och är väl också rätt rimligt. Bra att veta dock. Även om man rätt ofta hör om människor som har knivskurits. Men då gäller det väl mest i storstadrsegioner.
Jag tror att det beror på hur man uppträder själv. Går man runt i butiken och bräcker på svensk-amerikanska, “- Jag bor i Amerika och har tagit studenten, visserligen bara humanistisk linje men ändå, flytta på er era obildade jävlar här kommer jag.”, så får man lätt problem med känsliga personer i sin omgivning.
Sedan om man byter ut ordet svenskar mot ex judar, muslimer, araber eller afrikaner i rubriken ovan så blir det genast grov rasism och hets mot folkgrupp, men eftersom det inte finns några svenskar eller svensk kultur enligt våra kulturmarxistiska politiker och journalister samt medvetslösa pöbel så klarar du dig från juridiskt bestraffning för den här gången, 🙂
Johnny: Som vanligt förstår jag inte ett ord av vad du säger. Men jag anar ett underliggande raseri. Tur att du inte bor i Falkenberg.:-)
Det var bättre förr:
https://www.youtube.com/watch?v=lai233gCLPE
Peter: Uppenbarligen 🙂
Lennart: Inte konstigt alls om man är mer mån om att ursäkta sig i USA än här i Sverige. Löper man en icke försumbar risk att i annat fall bli skjuten så ursäktar man sig nog både en och två gånger för säkerhets skulle. Det har alltså inget med artighet att göra utan beror på ren och skär självbevarelsedrift. 😉
Bosse: Nja jag tror faktiskt inte att det är huvudorsaken. I Sverige går ju f.ö. många omkring med kniv 🙂
Hej Lennart, jag blir alldeles förvånad.
Som du vet bor jag ju i Stockholms län, närmare bestämt Åkersberga. Inte har jag upplevt det du har gjort. Jag tycker att alla är både hövliga och ursäktande om det blev något fel. När man handlar, kanske en vagn står i vägen så man inte kommer fram exempelvis, så flyttar de gärna sin vagn och ber om ursäkt.
Vad tråkigt det låter, det du skriver om. Kan det vara på annat sätt i lilla Falkenberg? Konstigt, jag har ju varit där flera gånger men inte har jag märkt att folk är har så dåligt uppförande.
Barbro: Det är något som både Linda och jag har märkt spontant. Det betyder givetvis inte att alla beter sig på det här sättet, långt ifrån. Bara att det händer flera gånger per dag i olika situationer. Det är skillnaden mot artigheten som vi är vana vid i USA som är så märkbar. Men som sagt, vi har givetvis också träffat artiga människor.
Men det här är också något jag minns från förr, att folk tränger sig på utan att be om ursäkt. Eller sträcker sig förbi en när man står vid en disk, igen utan att säga något. Och att man kan gå förbi svenskar på en stig eller en enslig väg utan att dom säger ett ord, det är ju något av det svenskaste som finns.
Haha att fransmän anses otrevliga och då speciellt i USA är inte förvånande. Liksom USA anser sig Frankrike vara världens mittpunkt och sånt är självklart inte poppis borta i Washington (det var nog något som växte fram under Charles “Frankrike det är jag” de Gaulles tid vid makten). När Frankrike dessutom ofta markerar sin självständighet och vägrar gå i USA:s ledband så får det självklart konsekvenser i relationerna med amerikanerna. Vet inte om fransoserna anses direkt otrevliga här i Sverige men däremot rätt egensinniga.
Bosse: Jo att fransmännen inte gillas i USA beror nog till stor del på att dom vägrar gå i USA:s ledband och dessutom insisterar på att tala sitt eget språk.
Du har säkert hört den charmiga historien om den medelålders damen från Mellanvästern som gjorde sitt livs första och enda resa till Europa och Frankrike. Och kom tillbaks efter tio dar och utbrast att det var då fantastiskt hur kultiverade fransmännen var, “t.o.m. småbarnen talar franska helt utan brytning”.
Lennart: Hmm är det verkligen såhär i Sverige rent generellt eller har ni bara haft en osedvanlig otur och råkat på de mer osympatiska svenskarna? Jag känner inte riktigt igen det här får jag säga. Många gånger säger folk förlåt eller ursäkta när de hastar förbi trots att de knappt nuddat mig, så nej jag tycker inte att folk i allmänhet är ohövliga även om det självklart finns en och annan som inte direkt går in på de trevligas egen tio i topp-lista. 🙂
Peter Andersson: Ehh då föredrar jag nog ändå den svenska stilen 😮
Bosse:Jag misstänker att när vi kommer ner till Malmö så blir upplevelsen en helt annan. Falkenberg är en liten stad och dessutom kanske vissa människor inte vet hur dom ska tilltala en person som helt klart inte ser svensk ut.
Jag är dock imponerad av hur man idag utan att tveka talar svenska till min fru. När hon då svarar på engelska så övergår dom utan att blinka till engelska.
Håller inte alls med er här. Tycker mig höra hundratals “ursäkta” “Sorry” “Tack” osv. runt omkring mig var dag. Nästa så jag tycker vi i Sverige överanvänder en del av dessa ord:
– Kan jag få en limpa Blend tack?
– Stora eller små?
– Stora tack.
– Varsågod.
– Tack. Hur mycket kostar det?
– 200 tack.
– Varsågod.
– Tack.
– Tack.
Jag tror alltså att svenskar är i snitt artigare eller iaf mer ursäktande än snitt medborgaren i många andra länder, bl.a. för att det ingår i vårt språkbruk.
Sen vet man ju att skåningar, hallänningar, blekingefolk osv. är halvdanskar och allt vad det innebär i form av brist på folkvätt och hyffs. Så din iakttagelser Lennart har nog mer med det att gör 😉
Daniel: Givetvis är det statistiska underlaget minimalt och helt ovetenskapligt. Men det skedde idag igen, även till mig. Men det gäller alltså i vissa speciella situationer. I affärer där vissa människor tränger sig på för att få tag på en vara eller för att komma ut, utan att säga någonting. Vi får se om det här bara är en mini-trend eller om den fortsätter.
Daniel: Det beror kanske på vad man är van vid. I USA är artigheten väldigt påfallande. Här märks en skillnad. Och det är alltså inte bara en incident utan flera, där både min fru och jag har slagits av hur oartigt människor har uppträtt i vår omedelbara närhet.
Men det är givetvis ett helt ovetenskapligt urval.
Visst kan man använda ordet ursäkta på ett raffinerat sätt. En gång när jag åkte buss så kom det en kvinna och satte sig intill mig. Hela väg fram till där jag steg av satt hon och knuffade sin armbåge in i min sidan för att hon tycket att jag tog så stor plats.
När jag stiger av bussen så passar jag på att trampa med mina klackar henne rejält på tårna på båda fötterna och jag ber vänligt om ursäkt fler gånger.
Dagen därpå när hon stiger på bussen och får syn på mig så så går hon av.
Christer: Underbart, men kanske hon med sin vassa armbåge också på ett artigt sätt försökte tala om för dig att det var dags att banta?
Man vet aldrig. Hon kanske var invandrare och dietist, eller dövstum? Du kanske trampade en svårt handikappad dietist som bara ville dig väl på tårna?
Och som sen kom hem och berättade på teckenspråk hur hon blivit överfallen på bussen av en bufflig svensk. Jag kan riktigt se Aftonbladets löpsedlar.
Innan ni fortsätter och gnäller, vem har varit förebilder för ungarna. Fortfarande ser jag många medelålders och äldre tränga sig förbi småttingar.
Christer: Det tror jag säkert stämmer. Men borde inte buffligheten avta med generationerna? Jag hade trott att dagens unga, som pussar på kinden och kramas och är pappalediga också skulle vara mindre buffliga?
Tidsandan är alltid spännande att avhandla. Ett rätt vanligt svar/försvar från
högdragna/snorkiga svenskar skulle jag tror är att man i själva verket bara är blyg. Istället för att “inleda en konversation”/prata med munnen låter man övriga kroppsdelar arbeta vid en “konfliktsituation”. Känner bara delvis igen mig i beskrivningen. Stämmer i synnerhet in på hur det är i julhandeln i centrala Sthlm, där folk bara går direkt på en när de ska fram. Kan kanske ha att göra med enligt min mening två numera utmärkande drag hos svenskarna (kanske mer än hos de flesta andra nationaliteter): “Det gäller att ta för sig”-mentaliteten och (grundläggande:) egocentriciteten. Det enklaste svaret är ju dock att det är klimatet som förgrovar svenskarna (eller i vart fall många av oss).
Bengt: Jo men det tror jag jag håller med om. För de här människorna verkar mest vara som småbarn. Dvs de verkar inte förstå hur de beter sig. Dom verkar sakna verbal förmåga, helt enkelt inte kunna inleda en aldrig så kort konversation.
Man undrar om det är något i själva situationen som triggar de här människorna.
Buffligheten kommer från det konstanta missnöjet skulle jag tro:
http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/svensson-den-som-klagar-forst-vinner/
Själv har jag råkat ut för ungdomar som trängde sig fram MELLAN mig och kassörskan när jag stod med plånboken i handen – hade nästan lust att låtsas vara engelskspråkig turist och fråga dem om de förstod att om de hade gjort så i t.ex USA så hade både kassörskan och jag antagligen kunnat skjuta ned dem ostraffat om vi uppfattat det som ett rånförsök…
Peter: Det som förvånar mig är att dessa buffliga svenskar som inte verkar vara alltför muntra samtidigt ger stora famnen till stora mängder invandrare. Något som inte riktigt stämmer med deras bufflighet.
Intressant iakttagelse. Min fru kunde inte sluta förundras över vänligheten hon mötte i USA, å andra sidan ser hon inte särskilt svensk ut. Genom åren har jag själv lärt mig att värdesätta de gamla svenskarna medan min egena generation är knappt vatten värd.
Fraserna som “tusen tack”‘, eller “hjärtligt tack” hör man sällan, men uppskattas alltid när de uttalas.