För att förstå president Obama och hans Mellanösternpolitik så måste man förstå hans formativa bakgrund som ledare för olika sociala projekt i Chicago, där det gällde att få olika samhällsgrupper att samarbeta för att lösa gemensamma problem. Och det faktum att han aldrig har tjänstgjort som guvernör i någon amerikansk delstat.
Hans brist på exekutiv erfarenhet och hans fokus på retoriskt fulländade tal har gått som en röd tråd genom hela hans presidentperiod.
Till Obamas brist på erfarenhet kommer också CIA:s och NSA:s brist på resurser i Mellanöstern. Som vi såg i Obamas historiska tal i Kairo den fjärde juni 2009 som gavs precis när den arabiska våren började pyra på allvar, utan att President Obama insåg vad som var på väg.
Och det tog alltför lång tid för presidenten att bryta med de diktatorer som utgjorde stommen i USA:s Mellanösternposition.
I Syrien har Obamas politik varit konsekvent: att försöka få vad som finns kvar av rebellerna att förhandla med Assadregimen för en koalitionsregering som ska lösa landets problem. Att Assad-regimen från första början har förklarat sig helt och hållet ointresserade av att dela med sig av akten betyder inte att Obama har gett upp.
Obamas krav är att Assad själv lämnar landet med sin familj och att rebellerna och regimen sen sätter sig ner och arbetar ut en koalitionsregering.
Och för att få igång förhandlingar så har Obama försett vissa USA-vänliga rebellgrupper med små mängder vapen. Nog för att sätta press på regimen, men inte nog för att den ska falla.
Att Putin, Iran och Hizbollah skickat tunga stridsflygplan, stridsvagnar och tusentals trupper till Assad-regimen har inte rubbat presidentens övertygelse att han förhandlingar
är det enda sätter att lösa konflikten.
Så när Obama nu börjar bomba ISIL och Khorasan-gruppen i Syrien betyder inte att han har ändrat sin hands-off politik gentemot Assad-regimen.
Ben Hubbard och Anne Barnard skriver i New York Times om presidentens mål i Syrienkriget: Clashing Goals in Syria Strikes Bedevil Obama
A Syrian diplomat crowed to a pro-government newspaper that “the U.S. military leadership is now fighting in the same trenches with the Syrian generals, in a war on terrorism inside Syria.” And in New York, the new Iraqi prime minister, Haider al-Abadi, said in an interview that he had delivered a private message to Mr. Assad on behalf of Washington, reassuring him that the Syrian government was not the target of American-led airstrikes.
The confident statements by Syrian leaders and their allies showed how difficult it already is for Mr. Obama to go after terrorists operating out of Syria without getting dragged more deeply into that nation’s three-and-a-half-year-old civil war. Indeed, the American strikes have provided some political cover for Mr. Assad, as pro-government Syrians have become increasingly, even publicly, angry at his inability to defeat the militants.
On the other side, Mr. Obama’s Persian Gulf allies, whom he has pointed to as crucial to the credibility of the air campaign, have expressed displeasure with the United States’ reluctance to go after Mr. Assad directly. For years, Qatar, Saudi Arabia and the United Arab Emirates have pressed Washington to join the fight to oust the Syrian president.
And for years, the United States has demurred.
Problemet är nu att allteftersom Obama smular sönder ISILs positioner så kommer det att bli fritt fram för Assad-regimen att ockupera de befriade områdena. Och i sin tur rensa ut alla regimkritiska grupper. Det lovar att bli ett blodbad av episka proportioner.
Det faktum att det uppenbarligen existerar en kommunikationskanal mellan USA och Assad-regimen bådar heller inte gott inför framtiden.
President Obama har också övergett sina tidigare försök att få Israel att lyfta ockupationen av Palestina.
När Obama idag talar om den ockupation han stöder så är det mycket försiktigt för att inte tvingas backa.
Och det har inte undgått världen att president Obama går till krig mot ISIL för att dom har halshuggit två amerikanska journalister, medan han inte ingriper mot Assad-regimen trots att dom har dödat över 200 000 av sina egna medborgare och dessutom satt in giftgas mot den egna befolkningen.
Och Obamas intresse av att beväpna de splintergrupper som fortfarande finns kvar att rebellerna har också visat sig milt sagt ljumt.
En synnerligen svår sits för president Obama och ännu svårare för rebellerna.
För den som vill fördjupa sig i ämnet så har Jeffrey Goldberg en intressant artikel i The Atlantic, som också
påpekar hur Obama inte vill prata om Assad-regimen: : A Pugnacious Obama Takes on (Most of) the World Obama names and shames Russia; buries the myth of Middle East ‘linkage’; and promises to lead the fight against barbarism, in a temperamentally different sort of speech.
Obama’s critics will say that he has shed his public diffidence on matters related to the conflicts of the Middle East because pollsters have been telling him that Americans want a less professorial president. But my impression from watching him in recent weeks, and from talking to people who know him well, is that two sets of recent events in particular have actually shifted his thinking about the relative importance of “soft power”; about the nature of America’s adversaries; and consequently about the role the U.S. must play in the world, in order to keep these adversaries at bay.
He understands now that Russia’s new czar worships power, and is immune to appeals based on notions of rational self-interest. Obama’s forthright promise to stand with America’s NATO allies in Eastern Europe, made recently in Estonia, can now be understood as prologue to today’s speech.
And he has been truly shaken—as have many people—by the depths of ISIS depravity. And more than that, he realized that no other country apart from the United States had the will or capability to stop ISIS’s advance. In other words, Obama understands today that the U.S. is the world’s indispensable nation. (Two areas in which Obama was notably discreet: He did not criticize Iran, with which he is trying to negotiate a nuclear deal; and he was distressingly silent on the subject of Bashar al-Assad, who is in many ways the father of ISIS, and is certainly the cause of Syria’s collapse. Unlike John McCain, Obama is not interested in confronting Assad at the moment.)
Pressklipp:
Aftonbladet,SR,SR
[tags]Syria, Obama Syria, Syria News, John Kerry Syria, Syria Conflict, Syria Kerry, Syria Updates, Syria War, Us Secretary Of State John Kerry, Syrien gasangrepp, Syrien Assad, Assad gaskrig [/tags]
Daesh är närliggande ett arabiskt ord vars innebörd är, att trampa på. De som leder och är med i daesh avskyr och hatar ordet för att det nedvärderar dem.
Muslimer som är motståndare till daesh använder sig av daesh och inte IS eller ISIL. När vi andra använder de begreppen så drar vi alla muslimer över samma kam och det är ju inte så bra.
Den här utvecklingen i MÖ har jag sedan länge befarat eftersom grogrunden för den har funnits sedan 1000-talet. Det har egentligen bara handlat om när den här islamska världsynen börjar tillverka stridsvagnar själv. Mer komplicerat än så är det inte.
De flesta muslimer jag känner är djupt oroade och rädda, både för Daesh och reaktionerna här. Några av dem är på väg att bli ateister men än har jag inte hört någon tala om att konvertera.
Flera har också uttryckt sin bestörtning när bekanta till dem har åkt till england och återvänt som radikaliserade islamister.
Bombningarna är i grunden ganska effektlösa, det är ju inga större bomblaster dessa plan tar. Det är snarare taktiska bombningar mot specifika mål. Att det också är nattbombningar gör att effekten och träffsäkerheten sjunker.
Tydligen har några provisoriska raffinaderier varit bombmål, ganska betydelselöst eftersom de går att ersätta rätt snabbt.
Betydligt viktigare är att slå ut oljekällorna, utan råolja ingen bensin.
För att stoppa daesh så krävs folk på marken och rätt mycket folk. I princip behöver den attackerade parten 3 gånger så mycket folk som den försvarande. Frågan är om us och europa kan och vill sätta in så mycket folk.
En annan fråga vi bör ställa oss är om Erdogan spelar under täcket, turkiets agerande känns inte så bra.
Christer: Daesh är ett nytt ord för mig men jag ser att det är en synonym för ISIL. Jag håller med dig och undrar varför Obama som är så bra på retorik inte har formulerat en långsiktig strategi till vad han vill uppnå, istället för att enbart tala om att döda islamister. Det är ingen strategi, som Clausewitz hade kunnat berätta för honom för honom redan 1832.
Med en ny militärdiktatur i Egypten så kommer Mellanöstern bara att stagnera. Och det kommer att ta decennier innan den arabiska våren börjar spira igen.
Det känns som att det är nog med lidande och nog med dårar i Syrien/Irak nu. Där “befrielserörelsen” segrade och befriade folk från Assadterrorn där tog snart dårarna i IS över och folk hamnade ur askan i elden. Problemet med Obama är att allt han gör tenderar att bli ett slags kompromisslösningar, även så när han går i krig. Att kriga halvhjärtat funkar nu inte utan antingen avstår man tills man byggt upp sina styrkor i området eller, om man anser sig väl förberedd, så går man “all in”. Under Gulfkriget 1991 när USA hade intelligenta strateger som James Baker och Colin Powell på viktiga poster begrep man detta och slog ut stora delar av Iraks krigsmakt på ett par dagar genom massiva attacker. Obama “småbombar” lite här och där och det funkar på samma sätt som när man rör om med en käpp i en myrstack. Dvs. “insekterna” blir bara ändå mer aggressiva. Vill man få bort dem måste man slå ut stacken.
De här människorna borde inte behöva stå ensamma mot galningarna i IS:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19609238.ab
Mycket bättre att gå in med ordentliga styrkor i området än att låta det här fortgå och skapa ett flyktingkaos utan ände. Kanske borde även Sverige ta ordentlig ställning i konflikten, och inte bara med några försiktiga ord. Skicka dit ett antal JAS-plan så de iaf kommer till någon nytta om inte annat för att med handling visa att vi tar ställning. Men visst ja svenskar är ju skitskraja för att ta ställning om de på något vis riskerar något själva, och de här stollarna kan ju lägga till Sverige på listan över lämpliga terrormål. Nåja nu kan man inte gå genom livet och vara rädd hela tiden. Då vågar man aldrig stå för något. Vi borde vara stolta om vi kunde vara en nagel i ögat på mördarna nere i Syrien/Irak, och då inkluderar jag både IS, Assad och andra terrorister i samlingen.
Bosse: Obama “småbombar” lite här och där och det funkar på samma sätt som när man rör om med en käpp i en myrstack. Dvs. “insekterna” blir bara ändå mer aggressiva. Vill man få bort dem måste man slå ut stacken.. Mycket bra skrivet. Efter Andra Världskriget så satsade USA stort på Marshall-planen, och med en sån i dagens Mellanöstern så skulle USA kunna göra något, i alla fall i vissa områden.
Men nu kommer blodbadet tyvärr bara att fortsätta, antagligen i decennier.