Politik

Wagneriskt drama med Birgitta Ohlsson, Gustav Fridolin och fem miljoner palestiner

EU Minister Birgitta Ohlsson

De senaste dagarna har bjudit på något så ovanligt som hela havet stormar i den lilla svenska ankdammen. Orsaken, förstås, är regeringens erkännande av Palestina, något som har fått känslorna att svalla inom Alliansen. Med undantag för Centern som stöder erkännandet.

Att erkännandet har stöd i folkrätten, stick i stäv med Alliansens påståenden,vet vi tack vare en viktig artikel i DN av tre folkrättsexperter: Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange. De tre är professorer i internationell rätt respektive folkrätt och författare till boken ”Sverige och folkrätten” Ett erkännande av Palestina har stöd av vår tids folkrätt

På pallen - Gustav Fridolin (MP)

Men det intressanta är inte så mycket själva händelseförloppet utan de personligheter som har spelat en nyckelroller i detta Wagneriska drama.

Å ena sidan Folkpartiets 39:åriga Birgitta Ohlsson som har lett den utdragna och allt mer förbittrade kampen mot ett erkännande av Palestina. Å den andra Miljöpartiets karismatiske utbildningsminister 31:årige Gustav Fridolin.

Medan Birgitta Ohlsson följer i Cecilia Wikströms och Per Ahlmarks fotspår i sitt engagemang för Israel och emot ett erkännande av Palestina, så har Gustav Fridolin liksom många unga svenskar och inte minst amerikaner, engagerat sig för palestinierna och deras frihetskamp.

Två diametralt olika engagemang, två diametralt olika syner på världen och på Mellanöstern. Två människor som säkert inte har något att säga till varandra.

När Israels ambassadör attackerar Fridolin så har han säker rätt så till vida att Fridolin och Miljöpartiet har pressat regeringen för att erkänna Palestina och få slut på ockupationen innan det blir för sent, innan de nya israeliska bosättningarna gör varje form av fred omöjlig. Ett känslomässigt engagemang för ett folk som Birgitta Ohlsson aldrig har visat några som helst sympatier för, oavsett hur många nya bosättningar som Netanyahu-regeringen har etablerat på Västbanken, oavsett våldet mot palestinierna, oavsett hur länge ockupationen har varat.

För Birgitta Ohlsson och Folkpartiet är det alltid för tidigt att erkänna Palestina, oavsett hur länge ockupationen varar, eftersom Netanyahu-regeringen ännu inte har gett sitt klartecken.

I och för sig hade den attityden kanske varit förståeligt, om det samtidigt också inte funnits en israelisk fredsrörelsen. En fredsrörelse som välkomnar den svenska regeringens erkännande av Palestina, som de ser som i Israels bästa intresse.

Och här har vi det underliga i Birgitta Ohlsson och hennes falang i Folkpartiet. Att dom väljer lojalitet mot Netanyahu-regeringen före den israeliska fredsrörelsen. Något som i sanning är svårförklarligt.

Eller kanske inte. Göran Rosenberg beskriver i sin bok “Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” hur hans pappa överlevde Auschwitz, kom till Sverige och sen tog sitt eget liv.

I en tidigare bok, som jag också har läst, Det Förlorade Landet, beskriver Göran Rosenberg hur han själv, hans mor och syster emigrerade till Israel efter faderns död, för att sen återvände till Sverige, där Göran Rosenberg sen engagerar sig för palestinierna.

Jimmy Carter, den amerikanske presidenten, växte upp i George i sydstaterna och såg i palestiniernas situation samma slags apartheid som drabbade USA:s afroamerikaner i hans egen delstat. Något han har skrivit många böcker om. Ett engagemang som också hjälpte till att ge honom Nobels fredspris år 2002.

Hade inte Gustav Fridolin rest till Palestina och själv fått uppleva Palestiniernas situation, en resa som ledde till att han blev portförbjuden i Israel, så kan vi ifrågasätta om regeringen hade erkänt Palestina.

Personliga engagemang är svåra att förutspå och vi har alla rätt att engagera oss för vad vi vill. Men genom att liksom Jimmy Carter och Björn Rosengren, och många andra, lyssna på palestiniernas rop på hjälp och inte so Alliansen vända dövörat till, så har Gustav Fridolin nu gjort en insats som har orsakat svallvågor runt om i världen.

Och det är något man måste beundra.

Fler inlägg om Mellanöstern

USABloggen.se

Pressklipp:
Aftonbladet,SvD, Aftonbladet

[tags]Palestina, Ockupationen av Palestina, Västbanken, Mellanöstern, Obama Israel, Obama vapen Israel, Folkpartier Israel, Löfven Palestina, Margot Wallström Palestina [/tags]

6 thoughts on “Wagneriskt drama med Birgitta Ohlsson, Gustav Fridolin och fem miljoner palestiner

  1. Ann-Katrin Roth

    Lennart, var inte Ove Bring och de två andra handplockade för att stödja Löfvéns och Wallströms linje? 🙂

    Ove Bring som sagt att folkrätten är en process som anpassar sig, anpassar han sig själv till den milda grad att han ser bort från verkligheten där Hamas och även delar av Fatahs rasistiska och våldsamma agenda ageras ut?

    Jag ser inget svart på vitt i ditt resonemang, snarare nån sorts populism. Du verkar tolka folks syn på ockupationen efter hur de ser på ett erkännande av en stat som inte finns, styrt av två faktioner, varav en sida ägnar sig åt krig och terror och förtryck av sitt folk, och den andra fortfarande driver hets mot folkgrupp och uppvigling till våld. Jag tror mig veta att Ohlsson och FP också vill att ockupationen ska kunna avslutas men med direkta förhandlingar och vilja att sluta permanent fred via kompromisser och eftergifter från båda håll.

    Hamas säger redan nu att de är redo att ta över VB och att de då kommer att flytta dit sin arsenal och fortsätta “kampen”. Tror du Löfvén och Wallström ens tänker på det?

    Wallström sa i ett tal att med erkännandet kommer ansvar. Jag väntar nu på att hon kallar in Palestinas ambassadör och diskuterar palestinska ageranden som alldeles nyss hänt: Uppvigling till våld “med alla medel” för att några judar befann sig på sin allra heligaste plats, och fortsatt raketbeskjutning.

    Om GR: Visst var GR för ung när pappan dog. Men jag tycker ändå det fanns mycket som beskrev honom som person, trots att han var sargad. GR forskade och fann mycket om pappans aktiviteter. På något sätt blev det lite som när jag läste Primo Levi, en överlevande som skrev om sina erfarenheter i dödslägren med så få ord att det blev starkare. Primo Levi tog också livet av sig. Själv har jag undrat om pappans öde på något sätt sporrade GR att söka bekräftelse och uppskattning hos PLO och PFLP. Men det är vanskligt att söka psykologiska förklaringar. Några andra av hans samtida radikala har också bagage, beundran av mycket otrevliga aktörer som Mao, Castro, Che Guevara, Pol Pot, Arafat som aldrig övergav våldet.

    Nog om detta. Du ghar din syn. Jag har min.

  2. Ann-Katrin Roth

    Lennart, Ove Bring och de andra du citerar har en syn på erkännandet och folkrätten och andra experter har en annan. Det är inte så sjävklart. Jag accepterar att du har denna syn, bara inte att den skulle vara okontroversiell. Du får acceptera att det finns andra tolkningar av kunniga och rationella bedömare!

    Erkännandet är gjort, så nu får vi vänta på att Wallström och Löfvén tar det ansvar de sagt de ska ta och uttala sig när PM+Fatah+Hamas beter sig folkrättsvidrigt mot egna och andra, eller vad de menade, det var suddigt uttalat. Frågan om våldet från terrorghrupperna nämndes kanppt. Jag väntade heller inget om detta från dem. Det har liksom ingen betydelse eller plats i detta, terrorismen. De har faktiskt inte varit tydliga nog om vad de kräver av den nyerkända staten (som inte finns), så det ser rätt villkorslöst ut. Plakatpolitik för inrikes bruk för att blidka M och V?

    Hur tror du, Lennart, att det kommer att främja freden? Kommer Abbas nu att vilja/våga sätta sig i förhandlingsstolen han drog från i våras när han gick ihop med terrorgruppen Hamas, eller?

    Jag köpte och läste Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll… i somras i Sverige och sträckläste. Det var så välskrivet med många rörande insikter. Fantastisk läsning. Men den var ju inte så extrempolitisk. För länge sedan läste jag Det förlorade landet och det var en annan sak med den radikal politiska tron, lierandet med PLO och PFLP. Det är inte för “Ett kort uppehåll…” han beundras och citeras så ofta av antiisraeliska aktörer. Är det för hans engagemang för palestinska radikala som idkade våld?

    Även Fridolin har bakgrund i rent antiisraeliska ageranden, något jag inte respekterar. Men jag kan se hur de blir hjältar bland dem som ser konflikten på propalestinskt vis, utan tanke på vad krig och terror har skapat. Jimmie Carter beundras också för sitt ensidiga israelkritiska beteende.

    1. Lennart

      Ann-Katrin, Att tre folkrättsexperter har förklarat att erkännandet visst har stöd i folkrätten visar att Birgitta Ohlsson och hennes föregångare i Folkpartiet har haft fel när dom kategoriskt har sagt att folkrätten inte stöder ett erkännande. M.a.o. så har dom handplockat experter som stöder deras linje om fortsatt ockupation. Det är något som sätter en helt ny prägel på Folkpartiets Mellanöstern-politik. Som nu visar sig vara i högsta grad partisk. Det kommer kanske inte som någon större överraskning. Men nu har vi alltså svart på vitt på det.

      Om Gustav Fridolin är anti-isrealisk så är också den israeliska fredsrörelsen anti-israelisk. Gustav Fridolin stöder ett fritt Palestina. Det är många som gör det, inklusive jag själv. Vad vi är emot är inte Israel utan den israeliska ockupationen. Det är två helt olika saker.

      Jag måste säga att jag gillade “Det Förlorade Landet” bättre än “Ett Kort Uppehåll”. Orsaken är att han i “Det Förlorade Landet” beskriver sig själv och sina intryck av det samhälle och de människor han träffade. “Ett Kort Uppehåll” är också mycket bra, men Göran Rosenberg var för ung när hans pappa dog för att kunna beskriva honom annat än helt ytligt. Vad var han för slags person? För mig blev fadern bara en skuggfigur. Och det var ledsamt, jag hade velat lära känna honom bättre.

    1. Lennart

      Dessa mina minsta bröder: Tack, intressant. Jimmy Carter som ju har engagerat sig för Palestina har ju gjort det från kristna principer.

Comments are closed.