Politik

Antisemitism, framtidstro, nationalism, den globaliserade världen: flyttlassen går till Berlin, Tel Aviv, Montreal, och Stockholm

Brandenburger Tor

Brandenburger Tor i Berlin

I sin charmiga och viktiga bok An Un-American Childhood skriver Ann Kimmage hur hennes föräldrar tvingades fly McCarthyismens USA och bosätta sig i det kommunistiska Prag. Dom blev tilldelade en våning i Prags utkanter som till för bara några månader sedan hade tillhört en Tjeckisk pilot som som hade flytt till väst med sin familj. Skepp som mötas i natten.

Folkförflyttningar i det globaliserade samhället är ett fascinerande ämne som borde uppmärksammas mer än det gör.

Mikael Delin skriver i DN om hur antisemitism får svenska familjer att överväga att flytta till Israel: Växande hat får svenska familjer att leta nytt land

Både den judiska församlingen i Stockholm och familjen Kahn Nord upplever det som att de antisemitiska strömningarna i Sverige förvärrades under kriget i Gaza.

I augusti var Petra Kahn Nord med och arrangerade en kippavandring mot antisemitism.

– Det var en positiv upplevelse men det lämnade ändå ett sår. En del av de inbjudna politikerna krävde­ att det inte skulle förekomma några Israelflaggor. Jag förstår att det kan vara kontroversiellt, men för många judar är det ett uttryck för deras judiska identitet. Nu slutade det ändå med att vi gick ut med en uppmaning om att inte ta med några flaggor, säger hon.

Hon upplevde det som att det offentliga Sveriges stöd till judar kom med villkor om hur de skulle uttrycka sin identitet.

Jan Guillou har skrivit en krönika på just det här ämnet som har blivit mycket uppmärksammat: Den svenska politiska debattens helvetesrum


Marlene Dietrichs “Ich hab noch einen Koffer in Berlin”

Samtidigt som flyttlassen går eller kan komma att gå från Sverige till Israel, så går flyttlassen redan från Netanayhus alltmer intoleranta och isolerade Israel, som nu öppet kritiseras i USA, till det kosmopolitiska och mindre utsatta Tyskland, i en historiskt viktig migration som lovar att återställa den viktiga judiska kulturen i Europa. Något som Anthony Faiola och Ruth Eglash har skrivit om i Washington Post: Waves of young Israelis find a home in the former Nazi capital

The wave of newcomers from Israel is accelerating the rebirth of Jewish culture in the country that nearly extinguished it, bringing the long-lost scent of freshly baked rugelach and hamantaschen cookies back to the streets of Berlin. But the flow of new arrivals is also sparking an uproar in Israel, where everyone from leading politicians to Holocaust survivors is denouncing the exodus to Germany.

In Israel, critics are taking aim at one of the key reasons cited by young Israelis for moving here: The high cost of living in cities such as Tel Aviv compared with the affordability of cheap and shabby chic Berlin.

In recent weeks, the debate has found a focal point in the form of a now-notorious Facebook page, Olim Le Berlin — a name that plays on the Hebrew word commonly used to encourage immigration to Israel. It was launched anonymously by one recent arrival to Berlin — 25-year-old mobile app designer Naor Narkis, who last week revealed his identity in The Washington Post.

From his perch on the Internet, he has flaunted inexpensive puddings and cheap gym memberships in the face of his countrymen — becoming a folk hero to some and an anti-Zionist villain to others.

Och det finns också andra flyttlass som t.ex. går i stora mängder från Israel hit till Silicon Valley med Israeliska entreprenörer och deras familjer på jakt efter framgångar på IT-marknaden.

Vi går mot ett allt mer globaliserat samhälle där Sionism och nationalism inte kommer att kunna stå emot globalisering, multinationalism och integrering.

Och givetvis alla flyktingar som kommer till Sverige, både som arbetskraftsinvandring och för att fly våldet i Syrien och Mellanöstern. Det svenska samhället går inte tillbaks mot 30-talet, oavsett sensationella löpsedlar, utan det blir alltmer integrerat och globaliserat. Något som jag själv kan iaktta vid varje Sverigebesök.

I New York Times frågar sig Thomas Chatterton Williams när USA:s Afroamerikaner kommer att börja emigrera för att undvika den diskriminering och det öppna våld som de fortfarande får uppleva The Next Great Migration

AT dinner last summer with my brother-in-law, a grandson of Jews who fled Algeria for France, the conversation turned to the rash of anti-Semitic incidents plaguing the country. At such times, the question inevitably arises in the minds of many Jews: “Where could we go?” He mentioned Tel Aviv, London and New York, but the location mattered less than the reassurance that departure remained an option. He’s not alone in this thinking: 7,000 French Jews emigrated in 2014.

Over the past year, as I watched with outrage at the dizzying spate of unpunished extrajudicial police killings of black men and women across America, I’ve wondered why more black Americans don’t think similarly. Why shouldn’t more of us weigh expatriation, even if only temporary, as a viable means of securing those lofty yet elusive ideals of life, liberty and the pursuit of happiness?

Men det finns också andra folkströmningar som är mindre kända. Som franska IT-ingenjörer som emigrerar till Montreal, som jag själv har träffat. Det är nämligen så att Montreal öppnar dörrarna för fransmän i hopp om att öka antalet fransktalande i provinsen. Eller den omfattande kinesiska och indiska invandringen till Vancouver.

Andra migrationer går från Sydostasien Taiwan för att arbeta. Vietnamesiska kvinnor som gifter sig med Koreanska bönder, svenskar som flyttar till USA givetvis, och varför inte alla Thailändskor som gifter sig med svenska män och flyttar till Sverige.

Problemet med att dra upp tältpinnarna och flytta är dock inte så enkelt som man kanske skulle tro. Man får lämna familj och släkt och det blir med åren allt svårare.

Något som mina egna barn kan vittna om. Som har fått växa upp helt utan några som helst släktingar.

Min fru flyttade från Taiwan till USA och kan för sitt liv inte förstå varför hennes dotter nu föredrar att leva i Kina och på Taiwan. Ja men du flyttade ju säger jag. Jag men det var ju en helt annan sak säger hon.

Vi får hoppas att de svenskar som nu flyttar till Israel kommer att agitera för ett slut på ockupationen och för ett tolerant och öppet samhälle som även omfattar palestinierna.

5 thoughts on “Antisemitism, framtidstro, nationalism, den globaliserade världen: flyttlassen går till Berlin, Tel Aviv, Montreal, och Stockholm

  1. San

    Apropå flyttströmmar så har jag lämnat Europa, aldrig att jag låter min son växa upp där.

  2. San

    Det är ju bara dumheter sagt av någon som omöjligen kan ha vistats speciellt mycket i Tyskland. Tyskland är nog bland västvärldens minst multikulturella länder. Ett mycket homogent land, en utpräglad landsbygdskultur med mycket liten förståelse för avvikande seder. Begreppen Heimat och Heimatsort fångar den tyska andan bäst.

    Men varför lyssna på mig, Angela Merkel har sagt det rakt ut:

    http://www.welt.de/videos/politik_original/article10340788/Merkel-haelt-Multikulti-fuer-absolut-gescheitert.html

    “She said the so-called “multikulti” concept – where people would “live side-by-side” happily – did not work, and immigrants needed to do more to integrate – including learning German.”

    http://www.bbc.com/news/world-europe-11559451

    Resten av Europa har hakat på i efterhand, men det råder knappast någon tvekan om att Tyskland leder de nationalistiska stämningarna i Europa.

    Älskar förövrigt att du skriver tyska vetenskapsmän. Tyskarna tyckte inte att de var tyskar, de tyckte inte att de var tyskar. Men Lennart kallar dom tyskar för att det passar hans fantasivärld.

    1. Lennart

      San: Tyskland och speciellt Berlin är mycket kosmopolitiskt. När tyska vetenskapsmän tvingades fly Tyskland undan nazisterna så hamnade de flesta i USA, där de hamnade i småstäder som Ithaca och ännu värre Princeton. De hade det gemensamt att de alla saknade de tyska storstäderna och speciellt då Berlin.

Comments are closed.