Politik

Måste ses: Me and Earl and the Dying Girl, Hollywood mot självständiga filmskapare i USA

Me_&_Earl_&_the_Dying_Girl_(film)_POSTER

Det finns två helt skilda typer av Amerikansk film. Å ena sidan Hollywood med sina stora filmstudior, med namn som Disney och Universal, med miljonbudgetar och stall av filmstjärnor. Studior som drivs av revisorer och som producerar filmer som sköts som vilka multinationella företag som helst, avsedda att gå med så stor vinst som möjligt. Hollywood har egentligen ingenting med film som konst att göra. Om man tjänar på att göra en film typ Jönsson-ligan så gör man inte bara utan att blinka, utan man gör ett ett dussin.

Och eftersom man har tillgång till USA:s och världens stora biografkedjor så kan man sen lätt få sina filmer framför miljoner människor. Och givetvis så har Hollywood också Oscarsgalan.

Men USA har också riktiga filmskapare. S.k. indie skapare som varken har tillgång till studior, stjärnor eller miljonbudgetar. Deras enda möjlighet att få sina filmer sedda är att visa upp dom på Sundance Film festival och andra liknande fristående filmfestivaler och sen med goda recensioner därifrån i ryggen förhandla om att få in sina filmer på biografkedjor i USA och världen.

Ben Fritz skriver i Wall Street Journal om hur villkoren för självständiga filmskapare nu förändras i USA: A Bad Summer for Indie Movies. ‘Me and Earl and the Dying Girl’ and other indie films are stumbling in theaters

“Me and Earl” was still a low-budget film in a blockbuster movie world, but many who had seen it believed it could be the next “Juno”—a little movie that moved beyond the art-house crowd and tapped into the vast mainstream world of young moviegoers.

Fox Searchlight, which released “Me and Earl,” supported it with television advertising, a luxury indie movies don’t always enjoy, and rapidly expanded it from 15 theaters in a few big cities to nearly 900 nationwide.

“Me and Earl,” however, arrived dead in the water. It has grossed just $6 million—less than, say, the big-budget Disney bomb “Tomorrowland” made on its first day. Two other indies with high hopes, “Dope” and “The D Train,” got no traction, either. They were rounding errors compared with “Jurassic World” or “Avengers,” or even the studio comedies “Hot Pursuit” and “Ted 2,” which underwhelmed critics and audiences.

En räddningsplanka för de självständiga filmskaparna är strömmande video på Webben från Amazon och Silicon Valleyföretaget Netflix.

Och för att sluta där vi började, en av de många fina självständiga filmerna i USA i år är Alfonso Gomez-Rejons Me and Earl and the Dying Girl med en budget på åtta miljoner och intäkter på bara $6.3 miljoner, hittills i alla fall.

Joe Morgenstern i Wall Street Journal recenserar filmen: ‘Me and Earl and the Dying Girl’ Review: Funny Filmmaking Meets Serious Subject. A latter-day Holden Caulfield sets out with his only friend to make a documentary about a sick classmate

The girl of the title, a high school senior named Rachel, has just been diagnosed with acute myelogenous leukemia, a condition that leaves little room for optimism. She is played by Olivia Cooke, who, like all of the others in the cast, gives a flawless performance. (Unlike all of the other characters, Rachel hasn’t been written or directed with edgy eccentricity; she is simply and endearingly bright, as well as touchingly vulnerable.)

The Me of the title—a title that’s ungrammatical, as befits a story set in high school—is Greg (Thomas Mann), an uncommonly articulate, emotionally evasive almost-graduate who opens the film by saying “I have no idea how to tell this story.” It is mainly his story, although Rachel plays a complex role in it. The wryly laconic Earl (RJ Cyler), whom Greg has known since kindergarten, plays a crucial role as his only friend, even though Greg avoids calling him that for fear of confirming an emotional commitment.

Evasive maneuvers are intrinsic to Greg’s being. A class clown and covert self-hater, this not-so-distant descendant of Holden Caulfield steers clear of all groups and warring cliques in all settings, including the school cafeteria. (“It’s literally like trying to have lunch in Kandahar.”)

Hollywood och den amerikanska filmindustrin är ett intressant ämne som jag hoppa kunna skriva mer om framöver. Speciellt nu när Hollywood och Silicon Valley fördjupar sitt samarbete.

Pressklipp:

USABloggen på Twitter

Fler inlägg om Hollywood,Film