Alfred Hitchcock skulle mycket väl ha kunnat iscensatt Ikeamorden i en av sina filmer, han var en mästare på symbolik. Titta bara på den rafflande North by Northwest, där en diplomat mördas i FN-skrapan.
Två svenskar mördade på Ikea, det svenskaste som finns, och av en asylsökande. Oavsett vad vi må tycka pom den svenska migrationspolitiken så är det klart att en så symbolisk handling kommer att uppmärksammas vitt och brett. Kanske t.o.m. mer än bilbränderna för några år sen.
Ola Sigvardsson, Pressombudsman, skriver på DN om de svenska pressetiska reglerna som sammanfattat säger att folket inte ska få veta fakta som journalisterna känner till men som man anser kan misstolkas och som kan vara direkt skadliga för dom att veta.
Så är det inte i USA, där allt rapporteras och där folket har lärt sig hantera nyheter av alla slag,
Men i Sverige har pressen länge haft en förmyndarmentalitet som t.ex. säger att man inte publicerar namnet på: Svenska exmodellen fick fyra års fängelse, trots att vem som helst kan google namnet på en minut.
Men samtidigt, hade den svenska exmodellen varit amerikan eller australiensare, ja då hade man publicerat både namn och bild utan att tveka. Vi skyddar våra egna, alla andra hänger vi ut utan någon som helst eftertanke.
För några decennier sen kunde man läsa om “Dramatenskådespelare häktad för kvinnoöverfall”. Eller min egen favorit “Känd svensk kung fast för fortkörning”.
Ola Sigvardsson använder invektiv som “nätmobben” och “hatsajter” för dom som inte följer de svenska pressetiska reglerna och döljer att den misstänkte Ikeamördaren är asylsökande från Eritrea.
Själv har jag träffat ett rätt stort antal invandrare från Eritrea här i Silicon Valley, och i andra delar av USA och dom verkar vara som folk är mest.: Ola Sigvardsson: Ett samhälle där allt ska publiceras blir ett mycket obehagligt samhälle att leva i
Morden på Ikea i Västerås har, som vanligt, fått nätmobben att rasa. Hatet riktas både mot invandrare och de traditionella medierna, som påstås dölja uppgifter om det inträffade för allmänheten.
Det ovanliga den här gången är att raseriet startat en debatt i sociala medier om det inte är dags för traditionella medier att faktiskt följa efter hatsajterna. Det vill säga att som regel ange misstänkta brottslingars etnicitet (åtminstone om de är från andra länder) eller religion (om de är muslimer).
Till exempel har Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson twittrat att ”Själv vill jag att ursprung rapporteras mer. Nationalism, kultur och religiositet är betydande faktorer vid en hel del våld”.
Frågan skär rakt in i journalistikens hjärta. Vad är journalistik till för om inte för att upplysa? Är det inte därför vi har yttrande- och tryckfrihet?
Men med frihet följer ansvar. Om friheten inte hanteras på ett ansvarsfullt sätt kommer den att inskränkas. Det har den svenska pressen förstått. Det är därför vi har pressetiska regler (som går att läsa på www.po.se). De pekar med viss, medvetet vald, otydlighet ut de områden där en ansvarig utgivare har anledning att vara försiktig.
Vi lever i en helt ny medievärld där pressen måste sluta behandla människor som barn. De som kommer att förfäras över att en asylsökande begår dubbelmord på Ikea kommer i alla fall att få reda på det eftersom man bara kan kolla på Twitter eller i den amerikanska eller engelska pressen. Och att kalla Flashback och andra liknande sajter för “hatsajter” eller “nätmobb” visar hur litet Olaf Sigvardsson förstår av dagens medievärld.
Jag har själv läst Flashbaks tråd om mordet på Lisa Holm och kan vittna om att en tredjedel är helt ointressant, som ju faktiskt också är fallet med de flesta tidningar, ytterligare en tredjedel är rena nojan, vilket jag snabbt lär mig att bara hoppa över, men den resterande tredjedelen innehåller utmärkta referat från tidningsartiklar som jag själv har missat, eller ännu bättre, inlägg och diskussioner från personer som antingen är från trakten eller som faktiskt sitter inne med verifierbara kunskaper om juridik och annat som är av intresse. Jag är vuxen nog att själv bestämma vad jag läser, jag behöver inte Ola Sigvardsson att bestämma det för mig.
Dagens medievärld är oändligt mycket bättre än den någonsin varit. Idag har vi tillgång till allt mellan himmel och vi lär oss snabbt att forma våra egna meningar. Vilket också betyder att vi inte faller för “näthat” eller kvalitetspressens klickbete om kändisar och flygvärdinnornas alla knep eller vad det nu kan vara.
Är det relevant att den åtalade är asylsökande från Eritrea? Ja eftersom vi nu vet hans asylansökning enligt pressen har avslagits. Är det relevant att han var asylsökande från Eritrea eller att mannen som står åtalad för mordet på Lisa Holm är från Litauen?
Eftersom det är omöjligt att lägga locket på i så uppmärksammade mål så är det lika bra att lägga alla fakta på bordet eftersom dom hur som helst kommer att bli kända.
Det är den värld vi lever i. De flesta av oss kan hantera såna här tragedier. Pressen ska rapportera, inte syssla med självcensur. Vilket samtidigt inte betyder att man inte bör syssla med klickbete eller film- och kungareportage vara för att trissa upp upplagorna. I alla fall inte om man ska läxa upp andra för bristande pressetik .
När Olof Palme blev mördad så skrev New York Times en artikel som publicerade i SvD som jag då prenumererade på här i USA. I originalartikeln stod Christer Pettersson namngiven. I SvD:s svenska översättning hade Christer Petterson helt enkelt censurerats bort, utan att man på något sätt hade visat att man hade ändrat i texten.
Pressklipp:
Fler inlägg om Pressen