Flyktingkatastrofen, den största sen Andra Världskriget, har ett antal lätt igenkännbara faktorer: ett antal s.k. failed states i Mellanöstern och Afrika, politisk förlamning i EU, totalt ointresse i USA, EU-partier som länge har arbetat för ökad invandring från utan för EU och förbättrade kommunikationer och media.
Den stora faran med flyktingkatastrofen är att den inte går att lösas med ökad flyktingmottagning. För ju fler flyktingar som släpps in desto fler människor i Syrien, Irak, Afghanistan, Egypten, Libyen, Kenya osv, kommer att inse att gränserna mot EU för tillfället står vid öppna för alla som inte längre står ut med livet under diktatur och elända.
Jag minns själv hur jag upplevde det när jag landade på Schiphol-flygplatsen efter bara några veckor i Nairobi. Det var som att komma till paradiset, en beskrivning som många flyktingar också använder.
Så hur kan EU få slut på den växande flyktingströmmen? Vill man ens få slut på den? Och vad händer om den växer till att omfatta miljoner människor varje år i några decennier framöver? För även om EU skulle vilja stänga gränserna så är det idag omöjligt. Besluten fattas inte längre i Bryssel eller ens Berlin och Stockholm, dom fattas av miljoner unga och utsatta under diktaturer från Damaskus till Kabul, till Kairo och Nairobi.
Steve Hilton skriver insiktsfullt om katastrofen i New York Times och om USA:s ovilja att leda världen i en kris som i alla fall delvis är orsakad av invasionen av Irak: Who’s Responsible for the Refugees?
Läs fortsättningen här!
