Hur vi presenterar och konsumerar information på webben är en fråga av fundamentalt intressen för alla människor. Som många i min generation så växte jag upp på Svensk Uppslagsbok och Encyclopedia Brittannica, som länge var hur man presenterade information till allmänheten. Men uppslagsböckerna var aldrig vad dom gav sig ut för att vara, något jag själv upptäckte när jag fick jobb på en uppslagsbok här i USA. Det var inte alls experter som skrev mer än kanske en procent av artiklarna, resten skrevs av lågbetalda redaktörer som inte kunde mer om sina ämnen än de som skriver dagens Wikipedia.

Så när webben kom så konkurrerade Wikipedian snabbt ut de då helt otidsenliga uppslagsböckerna. Och vad som gjorde Wikipedian så viktig är att den är helt öppen och innehåller alla redaktionella kommentarer och diskussioner, något som de auktoritära Svensk Uppslagsbok eller Nationalencyklopedin aldrig skulle tänka på att inkludera.

Men Wikipedian har även den problem, mest för att den inte har någon redaktionskommitté som kan lägga ut ämne på entreprenad och radera förlegade artiklar. Och givetvis för att det finns esoteriska ämnen som aldrig blir behandlade för att de lekmän som skriver Wikipedian inte kan nog för att kunna skriva om dom.

Vilket leder oss till Webbens mest framgångsrika informationssajt.

Nikhil Sonnad skriver i Quartz om Stanford Encyclopedia of Philosophy: This free online encyclopedia has achieved what Wikipedia can only dream of

The Stanford Encyclopedia of Philosophy may be the most interesting website on the internet. Not because of the content—which includes fascinating entries on everything from ambiguity to zombies—but because of the site itself.

Its creators have solved one of the internet’s fundamental problems: How to provide authoritative, rigorously accurate knowledge, at no cost to readers. It’s something the encyclopedia, or SEP, has managed to do for two decades.

The internet is an information landfill. Somewhere in it—buried under piles of opinion, speculation, and misinformation—is virtually all of human knowledge. The story of the SEP shows that it is possible to create a less trashy internet. But sorting through the trash is difficult work. Even when you have something you think is valuable, it often turns out to be a cheap knock-off.

The story of how the SEP is run, and how it came to be, shows that it is possible to create a less trashy internet—or at least a less trashy corner of it. A place where actual knowledge is sorted into a neat, separate pile instead of being thrown into the landfill. Where the world can go to learn everything that we know to be true. Something that would make humans a lot smarter than the internet we have today.

Så vi har den framgångsrika Wikipedian, Stanford Encyclopedia of Philosopy och slutligen frågesajten USABloggen på Twitter

Fler inlägg om Webben