När USA:s nye försvarsminister Ash Carter avslöjade att Pentagon hade spenderat en halv miljard dollar för att träna anti-Assad-soldater och endast lyckats sätta fem eller sex gerillasoldater i fält, så blev reaktionen inte direkt positiv.

För efter Afghanistan och Irak-krigen så har det blivit politiskt omöjligt för USA att dra i fält med pukor och trumpeter som man gjorde fram inte så länge sen.

Nu handlar allt om militärt bistånd och att träna soldater, i hopp om att etablera demokratiska och USA-vänliga regeringar.

Men den nya insikten är att det inte har varit möjligt. Och orsakerna är intressanta.

Som Philip Carter skriver i en viktig artikel i Washington Post, så måste de båda sidorna ha en långtgående gemensamma politisk målsättning för att den militära biståndet ska fungera. Så har t.ex. aldrig varit fallet i Syrien eller Irak. Men det är bara början.

Phillip Carter som är en f.d. armeofficer och är nu knuten till Center for a New American Security, skriver i Washington Post:

Train-and-equip missions like the one in Syria fall under the category of “security assistance” programs, which provide money, materiel or advisory support to foreign forces. The most expensive of these have been the massive efforts to build armies and police forces in Iraq and Afghanistan, with mixed success that I saw firsthand as an embedded adviser with Iraq’s security forces at the war’s height. Closely related are the “foreign military sales” programs, overseen by the State and Defense departments, that delivered more than $40 billion last year in U.S. weaponry and assistance to allies and partners. And then there is the State Department’s $2 billion portfolio of police training and assistance, along with various counterterrorism and military aid programs overseen by Defense. These efforts together are sometimes described as “building partner capacity” and currently include 148 countries.

För det andra så gör det militära biståndet mottagarna beroende på ett högteknologiskt logistiksystemn, en global leveranskedja, ett avancerat underhållssystem, och “en lång svans” med välutbildad civil administrativ personal.

Något som betyder att så snart som den amerikanska biståndspersonal lämnar landet så faller systemet platt på marken, tonvis med militär material försvinner och de amerikanska skattebetalarna förlorar miljarder med dollar.

Den här situationen gäller alltså inte där mottagaren av vapenhjälpen själv är ett första världen-land som Israel, EU, Japan och Sydkorea.

Men det gäller på andra platser. Och det är farligt nog.

Pressklipp:

USABloggen på Twitter

Fler inlägg om Pentagon