När man flyger så hamnar man vanligtvis bredvid en eller ibland flera människor man aldrig har träffat och med stor säkerhet aldrig heller kommer att träffa igen när resan är över. Hur börjar man prata med dom, är det ens värt ett försök?
Det har faktiskt hänt att jag har hamnat i mycket intressanta samtal med människor på olika flygplan, men för det mesta förblir vi moltysta.
Så finns det knep för att öppna upp konversationen?
Pressklipp:
Fler inlägg om Kalifornien
Visst är det så att det pratas rätt lite de gånger jag färdas med tåg, buss eller med väldigt långa mellanrum flyg. Det är ganska få människor som öppnar upp ett samtal och oftast inte jag heller. Fast jag mår inte dåligt av det utan trivs rätt bra med att kunna sitta där i tysthet. Läsa en bok, eventuellt jobba med något eller kanske bara sitta i egna tankar och se landskapet susa förbi utanför fönstret. Många påstår att tystnaden är något typiskt svenskt men jag vet inte, har aldrig märkt att det är så mycket annorlunda i andra länder. Så nä det är ok med tystnaden för mig.
Det är mycket värre om man råkar hamna bredvid någon “glöggfryntlig” typ som efter tio starköl börjar upptäcka hur vältalig, intressant och spännande han är (ja det är oftast en han i det fallet). Då kan man få en lektion om både det ena och det andra ofta blandat med diverse konspirationsteorier om allt mellan himmel och jord. Allt medan jag sitter där och önskar att tiden ska dra iväg snabbt som attan så mardrömmen tar slut. 😉
Vanliga nyktra personer som kanske skulle ha något intressant att säga tar mycket sällan kontakt. Nä de sitter oftast där i sin egen värld och knappar och stirrar på sina mobiler, men som sagt det är helt ok för mig.
Bosse, när jag semestrade i Sandviken och gick en naturstig där jag mötte en hel del människor som gick i motsatta riktningen så gjorde jag ett experiment genom att säga hej till alla jag mötte. Jag vill minnas att kanske 30% bara tittade på mig och inte ens svarade. Men de andra hejade på mig. Folk i Norrland kan också vara helt fantastiskt snälla när dom har överkommit den första blygheten.
När jag på morgnarna kliver in i hissen på svenska hotell brukar hälsa – God morgon för att kolla reaktionen. Oftast ingen alls. De flesta svaren brukar bli Guten morgen, Good morning eller ibland God morgon med en tydlig accent. Responsen är lärorik
H2, det finns en annan version av god morgon som jag måste erkänna att jag har litet svårt med. Och det är när jag är ute och går i bergen och folk kommer förbi springande och när dom redan har hunnit förbi så slungar dom ur sig Good Morning. Det finns ingen chans att dom ens skulle höra mig om jag svarade. Så då tiger jag.
Amerikaner är bra på att öppna upp samtal, exakt vad de gör har jag aldrig förstått.
San, jag hade en kollega för några år sen. Vi brukade ta promenader på lunchen och han var fantastisk, rent fantastisk. Vi passerade t.ex. en snygg tjej ute med sin hund och han började prata “hej, fin hund”.. och hon svarade. Han pratade med alla och alla svarade.
Hade jag försökt hade dom antagligen ringt efter polisen. Men har blivit bättre på det själv och t.om. i Sverige an jag få människor att börja prata. Mycket beror på träning, som så mycket annat.