Politik

Mina overkliga äventyr i polarnatten i Falkenberg i november!

Notre Patrimoine Polaire***Our Polar Heritage

SAS 936 från San Francisco till Köpenhamn är fullt till det absolut sista sätet. Vem sjutton reser till Köpenhamn i andra halvan av november? Men det gör man tydligen och de flesta verkar vara svenskar. Hela första klass verkar vara fylld med fotomodeller, dom enda som har råd med första klass. Jag har en pytteliten fönsterplats i turistklass som jag har betalat extra för. Men trots det kan jag inte sova på natten.

Nåja, vi inte bara startar i tid, vi landar i tid. En flygning som är en av de mest turbulenta jag varit med om. Inte skräckinjagande turbulens, men turbulens minst halva tiden. Och SAS-kaptener sätter inte på turbulensskylten i onödan, som amerikanska piloter brukar göra. Man samtalar inte heller med passagerarna som man brukar göra i USA. Som den fantastiske piloten som sa att “ni behöver inte oroa er för turbulensen, den sköter vi, det är därför vi är här”. Skandinaviska kaptener är tystlåtna och frånvarande.

Men fram kommer vi, och på inte mer än 30 minuter !!!! har jag hittat min stora väska på rullbandet, gått igenom passkontrollen och köpt biljett ill öresundståget i en biljettmaskin med hjälp av vänlig och påpasslig dansk DBS-personal, och sprintat till Öresundståget och hittat ett säte i den som mest halvfulla, “tysta” vagnen alldeles efter loket.

Även Öresundståget avgår i tid och vid Hyllie kastar några gränspoliser en uttråkad blick in i vagnen och säger “allt klart”. Och sen fortsätter vi till Triangeln, Malmö Central, Lund, Landskrona, Hälsingborg och sen vidare upp utefter Hallandskusten. Vagnen blir tommare och tommare allt medan skymningen sänker sig över landskapet.

Vid Falkenberg stiger jag av den ombonade och varma vagnen och nu har det hunnit bli kallt, riktigt svinkallt. Det hade lika gärna kunnat vara Kiruna, om Öresundståget bara hade gått så långt norrut. Tar tians buss in mot stan.

Stiger av vid Bussterminalen vid Holgersplan och väntar på ettans buss söderut. Nu har det hunnit bli oroväckande kallt och det blåser som bara den. Vad är det här för någonting? Det är slutet av november och talar om den Globala Uppvärmingen! Jag hade föreställt mig en temperatur på omkring 15-20 grader och istället är det tio minusgrader!!

I alla fall är jag inte den ende som väntar på bussen, när jag upptäcker att jag packat vantarna i väskan. Inte sjutton behöver jag ta med mig vantar säger jag till frun som trots det packar ner hela två omgångar med vantar. Som säkert har räddat mig från att förfrysa händerna.
Men försök att hitta dina vantar i någon av dina väskor i snålblåsten i polarnatten kl 16:00 vid Falkenbergs Bussterminal!

Sen händer något som jag uppfattar som typiskt svenskt. Jag ska av vid min hållplats, bussen saktar av och jag ställer mig upp. Men bussen har ännu inte stannat och när den gör det med ett litet ryck så rullar mina resväskor iväg, och när jag försöker stoppa dom så dunsar jag i golvet alldeles vid utgången. Nu det typiskt svenska, chauffören säger inte ett ord, lika litet som någon av passagerarna. Jag lyckats resa mig upp, få tag i mina väskor och gå ut i snålblåsten. Men om det hade varit i Silicon Valley så hade chauffören kommit fram och frågat om han kunde hjälpa till precis som någon av passagerarna. Men i polarnatten så kanske ett mänskligt liv mer eller mindre inte är något att pjoska över.

200 meter med två resväskor och utan handskar är inte roligt. Men när dörren till min lägenhet öppnas och jag kommer in i värmen så förstår jag att jag har överlevt mitt polaräventyr.

På ICA nu för några timmar sen upptäcker jag hur komplicerat livet i ett så kallt polarklimat som i södra Sverige i november faktiskt är.

Först borde jag ha på mig tjocka vinterbyxor och långkalsonger inte de tunna jeans jag har med mig. Men jag har i alla fall på mig en stickad yllemössa som min mamma skickade mig en gång i tiden, plus en varm parka med inbyggd luva. Sockor till mina boots, som dock inte är vinterbonade och förstås tjocka vantar.

Så när jag kommer in på ICA så slår värmen emot mig som en bastu och jag måste knäppa upp min parka och stoppa undan yllemössan någonstans, och egentligen helst ta av mig den tröja jag har på mig under parkan och ovanpå den långärmade skjortan, innan jag kan börja handla. Hade jag haft på mig långkalsonger, så borde det finnas något omklädningsrum där jag kunna dra av mig dom. Eller man kanske gör det ute bland allmänheten vad vet jag.

För om jag inte drar av mig de varmaste plaggen så riskerar jag att överhettas. Jag har gjort det en gång i södra Brasilien och det var inte roligt.

Men hur sköter folk alla sina klädesplagg? Jag ser en tjej som står i parka och knäpper på sin mobil. Även jag har en mobil, ja egentligen både en amerikansk och en svensk mobil. Men inte sjutton kan jag ta med mig en sån när jag har så många andra pinaler. Hur knäpper man på sin mobil i vantar och var stoppar man den i all packningen?

Helst skulle jag behöva en nepalesisk sherpa som bar min polarutrustning på ICA. Jag känner faktiskt en kille från Nepal i Silicon Valley, en mycket skicklig IT-ingenjör. Men jag tror knappast att han skulle vara intresserad av att bära min polarutrustning.

Och vad är det för trams med svenska polarforskare på 1800-talet som envisades med att resa till Jan Mayen och Spetsbergen och upptäcka nordpolen ? Varför reste dom inte till Falkenberg och upptäckte ICA? Det hade ju varit precis lika kallt? Och på den tiden fanns ju inte ens den globala uppvärmingen?

I morgon ska jag in till stan och handla litet om bara snön och isen hinner smälta.