Politik

Olle Tenow Gästinlägg om Palestina

Olle Tenow är professor emeritus vid sveriges Lantbruksuniversitet i Upsala.

Kommentarerna till artikeln ”Ställ de ansvariga i Israel inför rätta”.

En analys

”Trassla inte till saken genom att komma dragandes med fakta”. Groucho Marx

Med anleding av dödsskjutningarna av palestinska demonstranter vid Gaza publicerades onsdagen d. 16 maj på Svenska Dagbladets debattsida artikeln ”Ställ de ansvariga i Israel inför rätta” författad av tre advokater knutna till Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen. Artikeln stimulerade i sin tur till kommentarer från två motstående grupper som vi kan kalla den pro-Israeliska och den pro-palestinska gruppen. De redovisade åsikterna och antalet ”gilla” för de olika åsikterna ger ett utmärkt tillfälle att syna argumenten hos den del av läsekretsen som engagerar sig i debatten om Israel/Palestina-konflikten. Detta tillfälle utnyttjar jag här. Min granskning gäller de 68 kommentarer som gjordes fram till den 19 maj 2018 då kommentarsfältet stängdes.

Åsikterna är uppdelade av mig under fjorton rubriker (tabell nedan). Ett problem här är att i rubriceringen på ett godtagbart sätt kunna fånga kärnbudskapet i åsikten. Här kan förenklingar och missuppfattningar ha skett. Vad gäller antalen ”gilla” (inget alternativ) har jag bara summerat ner dem som de kommer för varje kommentar. Jag har också uppfattat det så att det inte föreligger någon kumulering av antalet från gång till gång för samma kommentator. I de fall där flera åsikter uttrycktes av en kommentator vid ett visst tillfälle har antalet ”gilla” tillskrivits var och en av åsikterna. Ett rimligt antagande här är att ett ”gilla” utan en specifik reservation gäller alla uttryckta åsikter.

Aktörerna inom den pro-israeliska gruppen som kommenterar olika sidor av konflikten och svarar motsidan är 19 personer stark. Motsvarande för pro-palestinska gruppen är 9 personer.

Pro-palestinska gruppens åsikter definierar sig helt naturligt oftast som motsatsen till den pro-israeliska gruppens:

Pro-israeliska åsikter med antalet ”gilla”.

Pro-palestinska åsiktermed antalet ”gilla”.

1) ”ingen massaker ägde rum” 26

9) ”kritik av Israel är inte antisemitism” 15

2) ”Hamas bär skulden till dödandet” 273

10) palestinska ledare är inte nazianstuckna 0

3) ” Israel är en demokrati” 34

11) ”endast palestinier dödades” 23

4) ”ingen fördrivning av palestinier” 30

12) ”pedagogisk argumentation används” 46

5) ”palestinier kallas ofta araber” 58

13) ”fördrivning av palestinier” 10

6) ”palestinska ledare är nazianstuckna” 12

7) ”kritik av Israel är antisemitism” 62

8) ”de flesta judar är sekulära” 5

14) ”tro och ursprung betyder mycket

för judarna” 5

∑ 500

∑ 99

Siffrorna visar som synes (tabellen) en stor övervikt för pro-israeliska gruppen. I den gruppen är åsikt 2) helt dominerande, den att Hamas genom att föra fram kvinnor och barn mot gränsen är ensam skyldig till dödandet, därnäst åsikt 7) att kritik av Israel är antisemitism och 5) att förneka Palestina genom att kalla palestinier för araber.

Här har några personer utmärker sig genom att deklarera flera åsikter:

Mest uttalad är Axel Viktor Lindroth med åsikterna 2) Hamas är skyldig, 3) Israel är en demokrati, 4) ingen fördrivning, 5) araber d.v.s. ett förnekande av befolkningsgruppen palestinier, 6) ledarna är nazianstrukna, 7) Israel-kritiker är antisemiter och 8) de flesta judar är sekulära, följd av signaturen UlfUlf: åsikt 2) d.v.s. Hamas är skyldig, 4) Ingen fördrivning och 5) araber(!) och slutligen Christoffer Modig 2) Hamas skyldig, 3) Israel demokrati och 7) Israel-kritiker är antisemiter. Högsta notering för enskilt inlägg 52 ”gilla” (UlfUlf).

Pseudonymen Professor Kalkyl uttryckte endast en åsikt men desto mer intressant, inklusive antalet ”gilla”: ”Alla dessa organisationer… Det är bara så förledande. Skriv istället vad ni i verkligheten är, dvs kommunister, miljöivrare och understödjare av fortsatt omdaning av det svenska samhället till oikänlighet(sic!)”.. Inlägget gav det näst högsta antalet ”gilla”, 40.

I den pro-palestinska gruppen dominerar ställningstagandet 12) där pedagogik tillämpas i argumenteringen följt av åsikten 11) att endast palestinier dödades och 13) fördrivning av palestinier. Därefter åsikten 9) kritik av Israel innebär inte antisemitism samt åsikt 10) palestinier är inte nazianstuckna och åsikt 14) att tro och ursprung betyder mycket för judarna.

I det följande jämför jag åsikter med publicerade dokument och referenser i dokumenten.

1) ”Ingen massaker ägde rum”:

Denna åsikt uttrycktes av två personer (robertbarsk, Peter Andersson). Massakrer definieras som ”Många personer dödas vid samma tillfälle”. Som ett exempel, vid dödsskjutningarna i Sharpeville, Sydafrika, 1960, dödades 69 personer och sårades 180. Detta klassades som en massaker av FN. Rasdiskrimineringen med Sharpeville-brottet som avgörande faktor resulterade senare i FN:s bojkott av Sydafrika. Under Gaza-demonstrationerna dödades minst 62 personer och skadades tusentalks. Inga israeler dödades. I Sharpeville dödade polisen med sina tjänstevapen, vid Gaza dödade armén med höghastighetsammunition från prickskyttar och med skjutning in i folkmassan följt av bombning av Gaza. Om inte dödandet i det senare fallet anses vara en massaker måste det tolkas som att de två kommentatorerna värderar palestiniers liv mindre än deras som dödades i det förra fallet och att det därför krävs fler palestinska liv för att de två kommentatorerna ska acceptera en massaker.

2) ”Hamas bär skulden till dödandet”:

Enligt denna åsikt tvingade Hamas fram palestinska ungdomar, kvinnor och barn mot Israels gräns för att bli dödade. Här är ett vanligt missförstånd (t.ex. UlfUlf, Ulla Westin, Axel Viktor Lindroth, robertbersk, Peter Andersson, Kenth Erixon). Palestiniernas demonstrerade vid ett stängsel som Israel upprättat mot Gaza inne på ockuperat område, inte vid Israels gräns (Jonathan Cook, krönika 13 juli 2018). Dessutom, beträffande åsikten att Hamas offrar kvinnor och barn för sin sak (UlfUlf, Ulla Westin, Axel Viktor Lindroth, Josef, torbjorn.holmliden, Peter Andersson, Kenth Erixon, Bengt Öst) har Hamas (18/5?) deklarerat att av de 62 dödade palestinierna var 50 medlemmar i Hamas. Om detta är sant håller inte åsikten. Hamas, som i sin linda stöddes av Israel (Aggestam, Persson & Strömbom 2014, sid. 91), är inte precis någon vän av mänskliga rättigheter. Dock, Hamas´ motstånd torde vara lika legitimt som Israels ockupation, bosättningar och blockader är illegitima, eller som Israels fader, Ben Gurion, sade om dessa två sakerna motstånd och markstöld: ”Om jag vore arabledare skulle jag aldrig sluta fred med Israel, det är naturligt, vi har ju tagit deras land”, i ett öppenhjärtligt samtal med Nahum Goldman, ordförande i Judiska Världsrådet, återgivet av Per Gahrton i hans omfattande bok ”Palestinas frihetskamp” (2008: sid. 252). Den historiska bakgrunden till detta övertagande är Balfour-deklarationen 1917 då en nation (England) lovar en annan nation en tredje nations land (Koestler 1949, sid. 13) För övrigt hänvisar jag till Uri Avnerys krönika ”The Day of Shame” 19 maj på ”Gush Shalom site since 1993” och till Johan Schaars artikel ”Adaktusson ger yttryck för en perverterad logik”, SvD Debatt (datum?)

3) ”Israel är en demokrati”:

Chrisoffer Modig, Axel Viktor Lindroth, Mikael Söderholm hävdar att Israel är en demokrati. Emellertid, Israel beskriver sig självt som en ”Judisk och demokratisk stat”, en skrivning som upphäver sig själv (också enligt Koestler 1949, sid 14). Israeliska palestinier (muslimer) utgör 20% av totalbefolkningen och kristna israeler ungefär 2%. I en demokrati utgår den politiska makten från dess medborgare oavsett etnicitet och religion. Betoningen på det judiska exkluderar övrig befolkning. Troligtvis avses med beskrivningen en planerad framtida rent judisk, från andra etniska grupper, rensad stat. I svenska Regeringskansliets rapport om ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Israel 2015-2016” påpekas brister i demokratin inom många sektorer av den israeliska staten och det civila samhället. Både före och efter 2016 har oro för ett snabbt ökande demokratiska underskottet i det israeliska samhället uttrycks från israelisk horisont (Pappe 2007; Jonathan Cooks krönikor från Nazareth -2018; Uri Avnerys veckokrönikor inifrån Israel, se ovan) och från svenskt håll (avhandlingar av Kowalczyk 2005; Strömbom 2010; Aggestam, Persson och Strömbom 2014). Som exempel på den krympande toleransen i Israel för åsikter som avviker från den officiella israelska historieskrivningen kan nämnas att Ilan Pappe, israelisk historiker vid Haifa University, tvingades i exil av den hatiska reaktion hans bok (Pappe 2007, se nedan) väckte vid universitetet, bland ledande politiker och i samhället i övrigt. Han är nu gästforskare vid University of Exeter, England. I början av detta år blev 20 internationella organisationer som arbetar för palestiniers väl permanent portförbjudna. Anledningen anges vara att de arbetar för en bojkott av Israel. Men den egentliga anledningen misstänks vara att man inte vill ha vittnen till hur palestinier behandlas. Tilläggas kan att två framstående amerikanska judiska kritiker av Israels palestinapolitik har nekats inresa. Ett annat alvarligt tecken är det allt mer dominerande inflytande en gratistidning ägd av den amerikanske miljardären Sheldon Adelson har i Israels mediavärld. Här ingår också misstankar om mutor och korruption. Därtill, med det allt starkare inflytandet i Knesset av bosättarpartiet ”Det judiska hemmet” under ledning av den högerextreme utbildningsministern Naftali Bennett, hotas nu den redan försvagade demokratin av ett nytt lagförslag. Bennetts parti och Netanyahus parti Likud arbetar nu för att få igenom en ny lag som skall minska Hösta domstolens makt att ingripa mot maktmissbruk och korruption (DN 8/5 2018). Till detta kan läggas att Israel räknar sina utomrättsliga avrättningar som lagliga(!) och har sedan1948 utfört fler riktade mord i ockuperade områden och utomlands (minst 2300) än något land i västvärlden (Per Jönsson i recension av bok skriven av en israelisk säkerhetspolitisk reporter, SvD 4/6 2018), däribland mordet på Ahmed Bouchikhi i juli 1973 i Lillehammer, Norge. Han sköts, pinsamt för Israel, av misstag av den utsända mordpatrullen (fullständig redogörelse i Johansen 2009). Delar av patrullen togs av norska polisen och Israel fick be om ursäkt. De som undkom omplacerades eller avskedades som oprofessionella(!) hemma i Israel.

4) ”Ingen fördrivning av palestinier”:

I den israeliska historieskrivningen har det hela tiden hävdats att palestinierna under kriget 1948 evakuerade på uppmaning av arabstaternas ledare och därför frivilligt lämnade landet åt Israel, en tro som kommentatorerna bohlin.law, UlfUlf, Axel Viktor Lindroth delar. Dock, beskrivningen har inte kunnat bestyrkas (Gahrton 2008). Däremot vet man nu att palestinierna över hela landet fördrevs genom våldsdåd med avsikt att skapa fruktan och panik bland den palestinska befolkningen och därmed en massflykt. Fördrivningen började planeras innan britterna lämnat landet. Arkitekten bakom de succesiva planerna (Plan A till C) för fördrivningen var Ben Gurion som med plan D (Plan Dalet) startade den fullskaliga fördrivningen 1948. En av de största kända massakerna som följde ägde rum vid tömmandet av den palestinska fiskebyn Tantura (nu badorten Dor), söder om Haifa, när den israeliska armén 1948 avancerade upp längs medelhavskusten. När Tantura intagits efter en kort strid (13 dödade israeliska soldater och ett tjugotal palestinier) förhördes (om vapenförråd) och avrättades omkr. 230 personer av mankön från 10 år uppåt och begravdes i en massgrav i närheten (Pappe 2007, sid. 149-; Jonathan Cook, krönika 3 juni 2015). Dådet förnekas av Israel. Ilan Pappe (se ovan) och doktoranden Theodore Katz som med sitt avhandlingsarbete avslöjade massakern utsattes för förföljerse. Bevisen har emellertid hopats under åren och den israeliske historikern Benny Morris vid Ben-Gurionuniversitetet och hängiven sionist, har efter en ny granskning av bevisen funnit att massakern ägt rum (Wikipedia: Tantura, med referenser) och att israeliska styrkor utan tvivel begått krigsförbrytelser. På ett sådant sätt gjordes en fullskalig fördrivning av befolkningen i småstäderna Lydda och Ramle öster om Tel Aviv varvid enligt Morris ungefär 250 civila palestinier dödades, av vilka 179 var kvinnor, barn och obeväpnade män som sökt skydd i en moské.

I en intervju av tidningen Haaretz med Morris, återgiven av Gahrton (2008, sid. 148-149), tillstår Morris att sionistiska mord, våldtäckter, terror och rivning av byar skapade en massflykt. Detta är också beskrivet av Koestler (1949, sid. 208-, 284-) efter personligt besök i juni 1948. Enligt Morris uppgick antalet massakrer till 24 där antalet avrättade civila kunde uppgå till, 70, 80, 100 personer. Men Morris fördömer inte Ben Gurion för detta. Han menar att fördrivningen var nödvändigt för att skapa Israel.

Den enda av dessa massakrer som Israel tvingats erkänna är den som ägde rum 1948 i den palestinska byn Deir Yassin (93 avrättade) utanför Jerusalem. Erkännandet gjordes i en ursäkt till kung Abdullah av Jordanien vars land då kontrollerade ett område som nådde till Deir Yassin (Wikipedia ”Deir Yassin massacre”; Jonathan Cooks krönika, 6 juni 2015). Ännu åtta år senare begicks en massaker vid byn Kafr Kassem. Ett utegångsförbud gavs med mycket kort varsel. Order till militären var att avrätta alla som inte befann sig i byn efter det påbjudna klockslaget. Förbudet nådde inte alla bymedlemmar som arbetade ute på fälten eller vallade får. När de infann sig vid byn efter att utegångsförbudet trätt i kraft avrättades totalt 49 män, kvinnor och barn. De sista som kom till byn på natten, kom tillsammans på en lastbil. När den stoppades upptäckte en av kvinnorna kroppar av tidigare avrättade och började be för sitt och övrigas liv, men förgäves. Alla 18 personerna sköts omedelbart när de beordrats av från lastbilsflaket. Den enda som inte dog men skadades svårt i huvudet och benen var en 16 årig flicka som lyckades spelade död. För dessa mord dömdes några av massakerns förövare av domstol till mycket lindriga straff, bl.a. den huvudansvarige till en symbolisk bötessumma för ”tekniskt misstag” (Geries 1970, sid. 72-). Sedan dess har massakrer fortsatt att äga rum av vilka den mest ökända är dem vid Sabra och Shatila i Libanon 1982 som Israel torde bära den yttersta skulden till (Pappe 2007, sid. 267) samt nu vid Gaza.

5) ”palestinier kallas ofta araber”:

Hos några kommentatorer kallas palestinierna m.el.m. regelbundet araber (anna, UlfUlf och Mikel Söderholm). Därmed försöker man förneka palestiniernas existens i Palestina och Israel vilket ju svär mot det faktum att palestinier i Israel utgör 20% av befolkningen. Jämför här Israels formella definition av palestinier som araber (Aggestam, Persson & Strömbom 2014, sid. 26).

6) ”palestinska ledare är nazianstuckna”:

Kontakt förekom mellan muftin av Jerusalem och Nazityskland. Det var då. Nu finns det inget Nazityskland och inga kontakter eller inflytanden. Tvärt om kan man säga, för Nazityskland var slagordet ”Blut und Boden”, för Israel gäller ett genom mödernet judiskt arv och ett Eretz Israel (landet Israel), det av Gud förlovade landet, eller som Göran Rosenberg betitlar kapitel i sin bok ”Det förlorade landet”: ”Blod och jord” (Rosenberg 1996: 392-437). Soldater som vittnar i ”Bryt tystnaden” (2013, sid. 150, 275) drog paralleller med nazism när deras kamrater slog och förnedrade palestinier medan officerare skrattande bevittnade misshandlen.

7) ”kritik av Israel är antisemitism”:

Anklagelser om antisemitism förekommer i vissa kommentarer (Michael Axel Sternestedt, Axel Viktor Lindroth, Christoffer Modig). Antisemitism finns och är ett alvarligt hot mot judar i Europa, även i de nordiska länderna. Den finns som inhemsk antisemitism men också som ett tillskott genom flyktingströmmar från striderna i ”Mellanöstern” och Nordafrika. Statistik visar att den typen av antisemitism blossar upp vid varje större övervåld som Israel gör sig skyldig till, som under Gaza-kriget 2014. Men i det sammanhang som behandlas här kan anklagelser om antisemisism tas med ro. Det är ett upprepande av den anklagelse som Israel automatiskt bemöter all kritik av sin politik.

8) ”De flesta judar är sekulära”:

Det är säkert sant om man ser till storstäder som Tel Aviv och i världen i övrigt. Men det hjälper inte. I en viktig del av israelers liv har religionen en dominerande plats. Rättssystemet består av religiösa och sekulära domstolar. De religiösa domstolarna behandlar familjerättsliga frågor som giftemål, skiljsmässa och vårdnadsfrågor. Den judiska ortodoxa lagen har därmed en viktig roll i den religiösa lagstiftningen och det offentliga livet. Borglig vigsel är inte tillåten. Det har heller inte varit tillåtet för en judisk person att i Israel ingå äktenskap med en muslim eller kristen. En judinna kan enligt religiös lag inte ta ut skilsmässa utan sin makes godkännande och kvinnan kan därför inte gifta om sig vid en uppstådd separation (Regeringskansliets rapport om ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Israel 2015-2016”).

Övriga åsikter 9) till 14) gäller den pro-palestinska gruppens åsikter och ställningstaganden. Eftersom de flesta är diametralt motsatta till den pro-israeliska gruppens stöds de per definition av de publicerade dokument och vittnesmål som refererats till där. För övrigt dominerar en argumenterande och undervisande attityd: 12) ”pedagogisk argumentation används”.

Sammanfattning

Genomgången ger en entydig bild. Kommentatorerna i den pro-palestinska gruppen har adekvata kunskaper om den palestinsk/israeliska konflikten medan kommentatorerna i den pro-israeliska gruppen och dess gillare saknar elementär kunskap. Genomgången visar också att Israel allt mer fjärtmar sig från västvärldens värderingar. Med sin religionsdominerade nationalism smälter Israel i stället allt mer in i sin omgivning av Mellanösterns våldsbenägna, korrupta auktoritärt-religiöst styrda regimer, som t.ex. Syrien, Turkiet och Saudiarabien. 2663 ord

Lästips till Axel Viktor Lindroth et al.:

Aggestam K, Persson A & Strömbom L. 2014. Mellan krig och fred i Israel/Palestina. Studentlitgteratur, 181 pp.

”Bryt tystnaden! Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena”. 2013. Leopard förlag, Stockholm. 375 pp.

Gahrton P. 2008. Palestinas frihetskamp. Historia, analys och personliga iakttagelser. Carlssons, 736 pp.

Geries S. 1970. Araberna i Israel. Panorama, Bokförlaget Pan/Norstedts. 152 pp.

Johansen T. 2009. Mossad i Lillehammer – FAEC. 13 pp.

Koestler A. 1949. Löfte och uppfyllelse. Tidens Förlag/Stockholm. 437 pp.

Kowalczyk H. 2005. Israel, en etnisk demokrati? En studie om Israels demokratiunderskott. Lunds Universitet, Statsvetenskapliga Institutionen. 34 pp.

Morris B. se referat i Gahrton (2008) och Pappe (2007)

Pappe I. 2007. Den etniska rensningen av Palestina. Karneval Förlag, Stockholm. 303 pp.

Regeringskansliet, Utrikesdepartementet. 2016. Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Israel 2015-2016. 25 pp.

Rosenberg G. 1996. Det förlorade landet. Israel – En personlig historia. Bonniers. 518 pp.

Strömbom L. 2010. Revisiting the past. Israeli identity, thick recognition and conflict transformation. Lund Political Studies 160. Department of Political Studies, Lund University. 257 pp.

Följ också Jonathan Cook´s och Uri Awneri´s fortlöpande översikter och rapporter i ämnet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *