Politik

Vollker Ulrichs Ascent och Downfall, blir vi någonsin kvitt Hitler?

Det är antagligen ofrånkomligt att varje ny generation försöker förklara hur en fattig självlärd gatumålare lyckades överleva första Världskriget som ordonnans på västfronten, för att sedan efter krigslutet 1919 på några korta år förvandlade det krossade Tyskland till Europas starkaste militärmakt. Och sen greppad av hybris gick för långt , mördade miljoner och störtade hela Europa i fördärvet.

Varför gjorde ingen revolt mot den lille hysterike korpralen förrän det var på tok försent? Och varför har ingen lyckats fånga det ofångbara i hans destruktiva personlighet? För varje generation blir de ofrånkomliga Hitler-biorafierna tjockare och less intressanta.
H.R. Trevor-Ropers The Last Days of Hitler från 1947 på 267 sidor är forfarande den bästa, trots oräkneliga nya och allt tjockare volymer.

Nu senast har vi Volker Ullrichs två tegelstenar på 1040 respektive 848 sidor. Men trots alla försök så har Ullrich inte lyckats komma närmare den Ariske ledaren som skulle skapa ett tusenåriskt världsherravälde för alla arier, ett herravälde som dock endast varade 13 korta kaotiska år. Ian Kershaws Hitlerbiografi på två feta volymer en generation tidigare än Ullrich och Joachim Fests Hitlerbok på endast en volym på 864 sidor från 1974 är välskrivna men liksom Ullrichs bok alltför tjocka.

Jag kan företälle dagens tyskar förflyttade tillaks i tiden till våren 1945 ställe sig frågan varför hitler, men för dagens tyskar är Hitler helt ointessat. Visst som utbildad bör vi känna till fenomenet Hitler, men ingen av oss har tid att grotta eller snarare bunkra ner oss i fuhrer-bunkern.

En rappt skriven 300-sidors bok skulle räcka. Och Timur Vermes satoriska roman “Se vem som har kommit tillbaks” om en värld där Hitler plötsligt uppenbarar sig i dagens Berlin är bättre och mer intresant än den längsta tegelsten.

Den store lille hysteriske ledargestalten har nämligen ingenting att säga dagens människor, som liksom alla ungdomas måste ha rätten att forma sina egna liv.

Jag är medveten om att vi kan ta med oss flera tusen volymer på en enkel iPad på Stockholmspendeln, men det ändrar inte på saken att få av oss har tid att läsa magistrala verk av döda människor, hur gräsliga de än må ha varit.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *