När jag växte upp i Uppsala på 5o-talet så var sommarlovet en av årets viktigaste händelser. Vikigare än Julen, för på Julen stannade vi på Lutis, dvs Luthagen, eller mer precist Tegnergatan 38 B, där vi bodde, men på sommalovet körde hela familjen plus pigan Margit till pappas och mammas hembygder Hälsingland. Och där stannade vi allihop i fem veckor. för pappa var röntgenläkare och han hade rätt till riktigt lång semester.
Vi semestrade kring den lilla Bofarasjön där solen alltid sken och där man kunde bada om man ville, när man ville och t.o.m. hur man ville.
Bofarasjön låg strax söder om Kilafors och någon bättre plats att bada på kunde man knappast tänka sig, utom Atlanten kanske. Men där pratade ingen svenska så då höll man sig hellre hemmavid och badade i Bofarasjön.
En dag när pappa var på sjukhuset i Uppsala och barnen lekte på stranden och mamma bakade bullar i köket så hördes ett ramaskri från Bofarasjön. Det var Margot som skrek, det var ett skri som få som hörde det aldrig skulle komma att glömma. Det var gutturalt fruktansvärt och det lät ungefär som när man borstar ett vårtsvin och det åtföjldes av en varning, det ligger en turk på stranden.
Nu har det legat utlänningar på stranden vid Bofarasjö ett flera gånger under åren.
åäö