Ända sen jag var i tidiga tonåren och bodde i Uppsala var Uppsala Central med Norr och Sydpilen infarten till äventyret.
Kanske inte riktigt lika stora avstånd som Sibirien, men man mina morföräldrar bodde i Lund och dig reste man med tåg och farbröderna och tanterna förvånades över att jag kunde läsa Pelle Svanslös utantill.
Men Norr- och Sydpilen något av det mest spännande som fanns. Man blev med ens medveten om de stora avstånden i Sverige. Det var inte riktigt likadant med buss 38 till Lutis men närapå. För att inte tala om Stockholm Central.
Men när man hörde DIN DONG och man hörde hur marken börja skaka och den snöinhöljda sydpilen dundra in på Uppsala central och trötta resenärer försöka dra upp fönstret på första klass så visste man att äventyret var så gott som fullbordat.
Hitcocks en Dam Försvinner skapades av Ethel Lina White, Sidney Gilliat och Frank Launders med Hitchcocks del av den fantastiska filmen begränsad till ett minimum. Men oavsett det så är filmen skapad på en liten scen där allt där allt flyter perfekt.
Jag har själv åkt SJ-tåg, mest från fjärde perrongen i Uppsala till Norra stationen i Stockholm och därifrån vidare till Kinesundervisningen på norr. Och med förmaningen från svenska Maoiststudenter va, Taiwan, hur vågar du resa dit. Ska du inte hellre resa tilll Peijing!
Men det gick bra och jag åkte tåg kors och tvärs som en skottspole över hela den lilla ön.
Den penderlesa jag känner mig mest bekväm med idag är Cal Train i Silicon Valley fylld med IT- arbetare som alla skulle charmas av hur IT – industrin har gått framåt där dom sitter och chattrar på sina mobiler.
Så Uppsala till Berlin i sommar alltså, låter som en nostalgi i filmens tecken och SJs regi.👍👍👍👍👍👍