När den moderna IT-industrin växte fram på 1960 och 70-talet så spelade datorhallen en huvudroll. Det var gigantiska fabriksliknande byggnader med förhöjt slätt golv och mängder med väldiga stordatorer omsvärmade av vitklädda IT-ingenjörer med räknedosor i bröstfickan och Brylcreme i håret.
Det har sagts att de tidiga stordatorerna på grund av sitt höga pris omhuldades som husdjur och om någon strejkade, vilket inte alls var ovanligt, ja då kom experterna skyndade för att omedelbart göra en re-boot och få eländet på fötter igen.
Povel Ramels Fars Fabrik beskrivet situationen prefekt.
Men när Google kom in på plan i slutet på 1990-talet så vände man upp och ner på den traditionella datorhallsmodellen och började istället satsa på tiotusentals billiga serverdatorer som kedjades samman i massivt parallella system på vilka Google körde sin MapReduce-algoritm som på bråkdelen av en sekund kunde hitta svaret på hundratals miljoner människors sökfrågor om den senaste Hollywood-stjärnan.
Idag utgör Googles datorhallsmodell grundvalen för datormolnen och för hela den IT- och Big Data-drivna globaliseringen.
Spencer C Ante skriver i Wall Street Journal om hur datormolnsföretagen idag inte ens bryr sig om att reparera servrar när dom går sönder. De är så billiga att man helt enkelt låter dom sitta kvar i sina hyllor:
Continue reading