När jag läste kinesiska på Stockholms Universitet så kom frågan vart jag skulle resa för att lära mig tala kinesiska. Det logiska valet var att resa till Beijing och Folkrepubliken Kina. Så sagt som gjort, jag lämnade in min ansökning till programadinistratören för Kinesista Språket vid Stockholms Universitet och väntade på svar som borde vara givet. Jag var ung, ambitiös och hade professor Göran Malmqvists öra.
Några veckor senare kom svaret. Göran Malmqvist lät meddela att det fanns tre sökande, varav jag kom på sista plats. De andra sökande var helt enkelt mer meriterande än du, lät professorn meddela.
Istället för att packa mina väskor och köpa biljett till Transsiberiska järnvägen så fick jag leta efter något annat alternativ. Jag kunde välja Hong Kong eller Nationalistkina, som dock inte rekommenderades, eftersom det inte var demoktatiskt. I alla fall inte lika demokratiskt som Folkrepubliken.
De två svenskorna som valt Beijing fick snart förhinder eftersom det visade sig att Folkrepubliken just höll på att starta kulturrevolutionen.
Jag däremot hade fått ett nytt altenativ, tack vare en konsul vid republiken Kinas ambassad i Bryssel. Han var verkligen på hugget , gav mig all möjlig information och hjälp och när jag slutligen landade på flygplatsen i Taipei mitt i natten så blev jag mött med taxi och allt.
Det visade sig att Taiwan steg för steg höll på att förvandlas till en helt vanlig demokrati, vilket den är idag.
Folkrepubliken Kina har hunnit ockupera Hong Kong och håller nu på att ockupera Taiwan. En tragedi, eftersom det inte finns någon återgång.
De svenskar som i mittten på 60-talet studerade kinesiska med mig på Stockholms Universitet har för länge sedan gått i graven. Vilket väl är lika bra politiska utopier förvandlas alltför ofta till raka motsatsen.
