Category Archives: Konst

Do it yourself (DIY)or die , ett motto som bättre än något annat fångar livet i lågskattelandet USA där allt beror på dig själv och samhället avsäger sig allt ansvar för dig och ditt liv.

Går det att slå sig fram som fristående konstnär här i USA? Fristående är alltså en omskrivning för freelance, icke fast anställd, egen företagare.

Den här filmen ger en insikt i en litet ovanlig del av dagens USA.

Gör det själv eller dö, en bra slogan även för det nya Sverige som håller på att växa fram. Lika bra att vi förbereder oss.

1920-talets Paris måste ha varit något alldeles speciellt. Efter det Första Världskrigets obeskrivbara blodbad sökte sig de som hade överlevt till Paris: Joyce, Miro, Picasso, Braque, Man Ray, Stravinsky, Hemingway, Beckett, Brancusi, Leger, Balanchine, Fitzgerald, Isadora Duncan, och ett amerikanskt par, Gerald och Sara Murphy.

Gerald och Sara kände alla i den internationella gruppen konstnärer och författare och Gerald målade 14 slående modernistiska målningar mellan åren 1921 och 1929 medan Picasso målade Sara inte mindre än fyra gånger. F. Scott Fitzgerald baserade Nicole och Dick Diver i “Tender Is the Night” på Gerald och Sara Murphy och Ernest Hemingways par i “The Garden of Eden” är också lånade från paret Murphy.

Amanda Vail har f.ö. skrivit en synnerligen läsvärd bok om paret Murphy och deras värld i 1920-talets Frankrike: Everybody Was So Young.

Nu har Peter Plagens recenserar en ny utställning av Gerald Murphys sju kvarvarande verk i Newsweek:Making it New.Making It New: The Art and Style of Sara and Gerald Murphy,” på Williams College Museum of Art i Massachusetts: Tender Was the Night

The Murphys were perhaps the world’s first totally—even maniacally—modernist couple. In Paris, their apartment featured bare white walls in which the only art object was a big ball bearing rotating on a black pedestal atop a black piano. They played jazz records from Harlem. Down in Antibes, on the Mediterranean coast, Gerald and Sara established a second home, Villa America, where the flat roof doubled innovatively as a sun deck. They became friends with Picasso, who developed—like practically every man who crossed Sara’s path—a wicked crush on her and made her the model for several of his prettier pictures. The Murphys entertained the likes of Ernest Hemingway, Serge Diaghilev and Dorothy Parker. F. Scott Fitzgerald was the couple’s closest friend, though that didn’t stop him from doing things like tossing Sara’s crystal wineglasses from the balcony at one of the Murphys’ all-night parties. But he made up for it. Fitzgerald later immortalized the Murphys; they’re the models for Dick and Nicole Diver in his novel “Tender Is the Night.”

Det är inte längre svårt att tänka sig att unga amerikanska intellektuella söker sig utomlands för att kunna hitta den frihet de behöver för att kunna måla och skriva. Så vi kan sympatisera med varför så många unga amerikaner sökte sig till 1920:talets Paris.

För alla som är intresserade av 1920:talets konstvärld och de amerikaner som vistades där är det här en synnerligen intressant utställning. Och för er som inte har tid eller lust att museihoppa till Massachusetts så finns alltid Amanda Vails fina bok.

Och för den som undrar så slutade Gerald Murphy att måla och övertog sin fars företag och tillbringade resten av livet med att sälja resväskor på Mark Cross Company.

Arne Glimcher är en konsthandlare i New York och i tjugo år har han haft en idé om hur det kom sit att Picasso och Braque kom på kubismen.

Hans teori är att båda konstnärerna tog intryck av de filmer de såg i Paris och nu har han och Bernice Rose som i många år har varit kurator på MOMA satt upp en utställning på Pace Wildenstein-galleriet i New York för att bevisa sin tes.

Det här är en intressant och långt ifrån omöjlig hypotes. Problemet är att vi trots allt som skrivits om kubismen och Picasso inte vet speciellt mycket om hur han tillbringade sina dagar och hur han påverkades av annat än måleriet.

Men Arne Glimcher har gjort ett mycket grundligt arbete och det kanske är dags att revidera vår uppfattning om kubismen, Picasso och Braque.

Randy Kennedy skriver i New York Times om Picasso och Braque och den intressanta utställningen i New York: When Picasso and Braque Went to the Movies

IT was Picasso doing the noninterview interview, decades before Warhol came along to elevate it to an art form. In 1911 a writer for Paris-Journal was asking Picasso about the radically new kind of painting people were calling Cubism, the lightning bolt that had shot forth from his studio and that of his friend Georges Braque. Picasso claimed never to have heard of such a thing. “Il n’y a pas de Cubisme,” he said blithely, and then excused himself to go feed his pet monkey.

In part because its creators said so little about it during their lifetime, guarding it like a kind of state secret, Cubism has generated a library’s worth of scholarship, probably more than any other artistic innovation in the last century. The general picture that has emerged is one of Cubism bubbling up out of a thick Parisian stew of symbolist poetry, Cézanne, cafe society, African masks, absinthe and a fascination with all things mechanical and modern, mostly airplanes and automatons.

[tags] Konst i USA, Picasso, Braque, MOMA, Kubismen, Cubism [/tags]

Läs fler inlägg om Picasso

Picassos historiska målning Les Demoiselles d’Avignon som introducerade kubismen och som visar fem prostituerade kvinnor i en bordell på Avignongatan i Barcelona målades för nästan precis 100 år sedan.

Målningen hänger sedan länge i MOMA i New York som nu arrangerar en visning av målningen lagom till 100-årsjubileet. Den 26-årige Picasso ritade över 100 sketcher till den här målningen som liksom de tidigare Impressionisterna och min egen favorit Gustav Klimt bröt med den etablerade stilen och introducerade något helt nytt.

Så den som har chansen bör bege sig till MOMA i New York för att titta på Picassos mästerverk Les Demoiselles d’Avignon.

Klicka här för att lyssna på Cheryl Stoever & Professor Jason Rosenfeld prata om Demoiselles d’Avignon i ett mästerligt podprogram. Och jag som trodde att konst var tråkigt när jag var liten.

Perioden kring 1900-talet satte stora för att inte säga gigantiska spår i kulturlivet mellan det gamla och nya samhället på ett sätt som jag inte tror att det senaste sekel- och millenieskiftet har gjort. Frågan är varför. Men vi kanske måste få mer distans till vår egen tid innan vi kan uttala oss om det.

[tags] MOMA, Kubism, Cubism, Picasso, Les Demoiselles d’Avignon, New York, USA, Konst i USA, Muséer i USA[/tags]

Läs fler inlägg om Picasso

Museum of Modern Art i New York

Serier och serietidningar har varit en viktig del av av de flesta vuxnas uppväxttid. Jag har själv en tjock bunt av gamla Kalla Ankatidningar på både svenska och engelska liggande i garaget som mina barn i sin tur har läst.

Varje sommar brukade jag cykla ner från vår sommarstuga till en liten tobaksaffär i Holmsveden i Hälsingland och köpa en serietidning, jag har glömt bort vilken det var

Mina barn har i sin tur samlat på kilovis med serietidningar som vi i en speciell helgrutin har köpt i små serietidningsaffärer i Palo Alto och Sunnyvale som Lee’s Comics. Vi tog bilen och ut på lördag morgon och barnen lärde snabbt känna affärsinnehavarna och andra barn som liksom dom själva levde för de här serierna.

Nu har MOA, Museum of Modern Art i New York arrangerat en utställning av modern amerikansk konst som har blivit inspirerad av just tecknade serier.

Utställningen heter Comic Abstraction: Image-Breaking, Image-Making och håller på från den fjärde mars till den 11 juni. Den är organiserad av Roxana Marcoci, Curator, Department of Photography, The Museum of Modern Art. och har recenserats av

Roberta Smith i New York Times: Visions That Flaunt Cartoon Pedigrees

The motor behind this show is a big idea: the lively and essential contamination of abstract art by popular culture that began with the Surrealists but has greatly expanded during the last 30 years. It could be argued that most new abstract art since the late 1970s has had comic aspects. After all, ironic self-awareness is one way that abstraction has dealt with the resurgence of representation and the splintering of the modernist trajectory.

A wall text outside the show’s first gallery lies in wait. It announces that the works on hand use the conventions of comics “not to withdraw from reality but to address perplexing questions about war and global conflicts, the loss of innocence and racial stereotyping.”

But in the end the works here are mostly cute, neat and perfectly pleasant, implying a view of contemporary art as mildly titillating but basically toothless entertainment. Thankfully there are some exceptions. For example, “Crazy Conductor,” a 1993 drawing on chalkboard by Gary Simmons, conveys the nasty racial caricature implicit in many animated cartoons. (Mr. Simmons’s 1996 “boom,” however, is simply a big, beautiful explosion — too close to its source, merely lifted without comment.)