Category Archives: Media

Vad som gör datorn unik i mänsklighetens historia är dess förmåga att göra exakta kopior av digital information. Det är det som är hela vitsen med datorn.

Istället för att skicka ett pappersbrev till Sverige, som skulle ta minst fyra dar, så skriver jag ett mejl som sedan kopieras och kopieras tills det når Sverige på bråkdelen av en sekund.

När ni tittar på bilderna här på bloggen så tittar ni på en kopia som i sin tur är en kopia av mitt original som i sin tur är en kopia av den bild jag tog med min digitalkamera.

Kopior av kopior av kopior, alla exakt lika, utan den minsta skillnad. Det har lett till en av de största revolutionerna i världshistorien, och det är något som de stora medieföretagen i USA och Europa med alla till buds stående medel vill stoppa.

Finge de som de ville skulle vi återgå till att rista runor. Nej det är inte sant, de skulle föredra att vi alla är analfabeter.

Det senaste vapnet i kampen mot friheten att kopiera digital information är s.k. digitala fingeravtryck. De fungerar vanligtvis så att man tar en sk. hash av den digitala informationen i en fil och sedan jämför den med misstänkta kopior.

Upphovsrätten bör beaktas men de stora medieföretagen kommer inte att dra sig för att som man säger, slänga ut bebisen med badvattnet för att behålla sin kontroll över i stort sätt all digital information. Det finns ingen som helst garanti för att webben kommer att förbli lika relativt fri i framtiden som den är idag.

Om de stora amerikanska kabelföretagen lyckas skjuta dagens Nätneutralitet i sank och medieföretagen sedan avgiftsbelägger all digital information så kan dagens webb plötsligt tystna och förvandlas till en kopia av dagens groteska amerikanska tevesystem.

Det skulle säkert få svenska nyliberaler att jubla, men det skulle samtidigt släcka det fria samhället.

Brad Stone och Miguel Helft skriver om firmor i Silicon Valley som utvecklar digitala fingeravtryck för att komma åt fildelare:

New Weapon in Web War Over Piracy:

As media companies struggle to reclaim control over their movies, television shows and music in a world of online file-sharing software, they have found an ally in software of another kind.

The new technological weapon is content-recognition software, which makes it possible to identify copyrighted material, even, for example, from blurry video clips.

The technology could address what the entertainment industry sees as one of its biggest problems — songs and videos being posted on the Web without permission.

Last week, Vance Ikezoye, the chief executive of Audible Magic in Los Gatos, Calif., demonstrated the technology by downloading a two-minute clip from YouTube and feeding it into his company’s new video-recognition system.

The clip — drained of color, with dialogue dubbed in Chinese — appeared to have been recorded with a camcorder in a dark movie theater before it was uploaded to the Web, so the image quality was poor.

Still, Mr. Ikezoye’s filtering software quickly identified it as the sword-training scene that begins 49 minutes and 37 seconds into the Miramax film “Kill Bill: Vol. 2.”

Jag tror inte att mediaföretagen kommer att kunna stoppa fildelning på det här sättet eftersom det alltid går att manipulera den digitala datan så att såna här verktyg blir oanvändbara.

Vad striden ytterst handlar om är om vi, som Hollywood föredrar, skall bli passiva konsumenter av digital data eller om vi, som förespråkarna för den s.k. Read Write Web förespråkar, också skall ha rätten att själva manipulera och förändra den data som vi konsumerar.

Breda platta tv-apparater är senaste måste-ha grejen i USA. Trots Internet så tittar miljoner amerikaner fortfarande på TV som besatt och jag får fortfarande frågan “såg du den och den reklamsnutten, var inte den grymt bra?”

Jag har faktiskt två tv-apparater men ingen av dom är uppkopplad till nätet. Däremot tittar jag på DVD-filmer litet då och då. Vi brukade gå på bio rätt mycket, ett nöje som jag har gillat sedan jag gick på matinéer i Uppsala, men dom har höjt ljudet så infernaliskt på biograferna att vi inte längre pallar så det får bli DVD-filmer istället.

Jag vet inte hur många av mina vänner som redan har köpt en sån här stor platt tv-apparat, och prisera faller allt snabbare och är nu nere i $475 för en 32-inch Olevia liquid-crystal display TV. Syntax Olevia säjer så lågt att konkurrenterna har svårt att hänga med.

Damon Darlin skriver i New York Times om ruschen efter de nya platta TV-apparaterna:.The No-Name Brand Behind the Latest Flat-Panel Price War

In the battle for market share in big-screen TVs, there is a lot of pain to go around as prices drop sharply. Circuit City, for instance, lured a lot of customers into its stores with the promotion. But last Thursday it said it would have to close about 70 stores because of slim profit margins on televisions and other products. Profits at almost all of the major TV makers are down.

The only ones not getting hurt are consumers, who enjoyed sliding prices on HDTVs in 2006. They are likely to see a rerun of the same action in 2007 as prices are expected to fall further by 40 percent or more. For that they can thank the low-price brands like Syntax’s Olevia.

“It does impact the business,” said Bruce Tripido, senior director of marketing for Sharp’s entertainment products. “They’ve accelerated the price compression and the reduction in profitability for everyone across the board.”

Of course, Olevia does not have the luxury of the name recognition enjoyed by Sharp and others. “A year ago we were nobody,” Mr. Sollitto said. “We were just trying to get people to hear our story.”

Men jag tror att jag väntar ett tag till. Då köper jag hellre en ny lins till min nya digitala SLR-kamera. För man måste ju konsumera när man ändå bor här i konsumtionens förlovade land.

Sociala nätverk är den senaste fluga här i Silicon Valley och i hela USA för den delen och sajter som MySpace, Second Life, LinkedIn, FaceBook och Grouper är enormt populära bland både unga och gamla.

Jag är själv rätt skeptisk till de här sajterna kanske mest för att jag har kollat några av dom och de kontakter man får där är väldigt ytliga.

Jag gick t.ex. med i LinkedIn för att se hur den fungerar. Där är iden är att man kan bygga upp sitt eget nätverk av affärskontakter som man sedan kan utnyttja för att t.ex. hitta programmerare till sitt nya startup.

Men kontakterna blir igen alltför ytliga och jag kontaktades av ett antal personer som jag inte ville ha något att göra med, men aldrig av några intressanta människor, så efter någon månad så gick jag ur.

De här sajterna påminde om den artikel jag läste i Washington Post för några år sedan om en tonårstjej i Washington som hade bjudit in 300 av sina närmaste vänner till en bjudning.

Men trots all ytligheten så ger de här sajterna trots allt miljoner människor en chans att kommunicera och föra fram sina egna ideer på ett sätt som var helt omöjligt under TV-epoken när man satt i soffan i dvala och tittade på dumburken.

Richard Siklos skriver i New York Times om sociala nätverk Big Media’s Crush on Social Networking

I have always recoiled at the use of the word “network” as a verb. I wouldn’t want to join any social networking Web site that would want me as a member. You might say that I am into antisocial networking.

I say this in full recognition of the rampaging popularity of social networks and the fact that big media companies — particularly the large club that still envies Mr. Murdoch’s snatching of MySpace in 2005 for what now looks like a knockdown price — have developed a full-bore teenage crush on these businesses.

Social networking is a close cousin of the other obsession of the moment: user-generated content. Of course, there is a difference. User-generated content is basically anything someone puts on the Web that is not created for overtly commercial purposes; it is often in response to something professionally created, or is derivative of it. So, it could be a blog, a message board, a homemade video on YouTube, or a customer’s book review on Amazon.com.

Social networking, on the other hand, is something potentially deeper — it represents a way to live one’s life online. In many ways, it is the two-dimensional version of what sites like Second Life aspire to be in 3-D: the digital you. And that ties to another earnestly overused term of art at the moment: engagement.

Frågan nu är hur de stora medieföretagen som allt oftare köper upp de här sociala sajterna kommer att försöka styra dom. Kommer man att försöka förvandla dom till allt mer triviala pryl- och modeforum som mer och mer kommer att likna gårdagens TV-kanaler, eller kommer kanske webben i framtiden att ge oss möjligheter till sociala kontakter som vi idag inte ens kan ana.

Framtiden får utvisa.

De nya digitaliserade medierna har gett upphov till ett antal spännande audio- och videospelare som man – nästan – kan stoppa i fickan – i alla fall om man har enorma fickor – och som kan användas för att både titta på och spela in audio och video, det sistnämnde från teven.

Archos 500860 604 30GB Ultra-Slim Portable Digital Media Player and Recorder från den franska elektronikföretaget Archos är en mycket fin portabel mediespelare för något under $350 som kan hantera alla de vanligaste videoformaten i full DVD-resolution.

För den som inte tycker om den lilla skärmen kan man spela upp videon på en helt vanlig TV, dock krävs det en s.k. DVR Station som kostar extra för att göra det. Man kan spela in teveprogram och spara 85 filmer, 300.000 digitalbilder eller 15 000 låtar.

Den här mojängen kommer också med WiFi och den norska webbläddraren Opera. Men allt är dock inte frid och fröjd ens med Archos. USB-kabeln är inte av standardformat och disken litet i minsta taget och man kan inte surfa och lyssna på musik samtidigt.

De här prylarna är intressanta mest för vad de lovar inför framtiden. En framtid när den bärbara datorn mer och mer kommer att ersättas av såna här prylar som förhoppningsvis kommer att göra livet enklare för oss.

Klicka på bilden

Den moderna politiska ikonografin skapades under ett par decennier i början av 1900-talet av två utomordentligt farliga män: Lenin och Hitler. Politiska symboler som Hammaren och Skäran och hakkorset, filmer som Sergei Eisensteins Броненосец Потемкин (slagskeppet Potemkin) och Leni Riefenstahls Olymia och Triumph des Willens revolutionerade den moderna politiska propagandan genom att på ett mycket innovativt – och skräckinjagande – sätt utnyttja nya medier som film och radio.

Men så snart som Andra Världskriget började, och speciellt efter det japanska angreppet på Pearl Harbor den 7:e december 1941 så kom USA – lyckligtvist – att helt dominera den politiska propagandan och ikonografin.

En av de mest berömda och ikoniska krigsbilder någonsin togs av den amerikanske krigsfotografen Joe Rosenthal på den japanska ön Ivo Jima den 23:e februari 1945 och den har kommit att symbolisera USA och de amerikanska värderingar som demokrati och frihet som det amerikanska samhället har stått för bättre än kanske någon annan bild någonsin.

Nu har Clint Eastwood gjort en omtalad film om de män som reste flaggan som har titeln ” Flags of Or Fathers. Det är en film som endast kunde ha gjorts i USA, och som ger en mycket bra bild av hur amerikanerna ser på sitt eget samhälle, sina egna värderingar, och på världen utanför det trygga och säkra USA.

För dagens unga amerikaner är det inte ‘våra fäders’ utan ‘våra farfäders’ flagga och allt det här ligger långt tillbaks i historien. Men för många amerikaner är det här en film om det gamla goda USA, samma USA som Steven Spielberg porträtterade i Saving Private Ryan, ett USA som helt osjälviskt sprider frihet och demokrati i världen.

Idag har vi fått andra ikoniska bilder av Bush-regeringens befrielsekrig i Irak, och många amerikaner klamrar sig allt mer krampaktigt fast vid det USA som en gång varit och som nu är krossat i tusen bitar av George Bush och hans dogmatiska revolutionärer.

Kommer det gamla USA tillbaks, vi vet inte men jag tvivlar på det. Den gamla idealismen finns nog kvar på många håll men idag står den öga mot öga mot en religiös dogmatism och fanatism som fundamentalt motsätter sig till allt som USA någonsin har stått för. Den är lika USA-fientligt som förmenta svenska USA:kramare i MUF, LUF och CUF som inte drar sig för att heja på när amerikanska soldater dö i ett hopplöst krig i Irak.

Nya och gamla ikoner, vi får hoppas att amerikanerna om några år kommer att kunna börja gräva sig upp ur ruinerna efter Bush-regimen precis som tyskarna mot slutet av 1945 kunde börja röja upp i ruinerna efter nazismen.

Из-под глыб, ‘Från Under Ruinerna’, som de ryska dissidenterna så målande beskrev det på sin tid.

Det här är en film som bör ses av alla som är intresserade av hur amerikanerna ser på sig själva och på sin roll i världen. Och som bör ses av alla som hoppas att det gamla USA kommer tillbaks från under ruinerna.

En av de mest motbjudande aspekterna av den ‘fria tv’ som svenska nyliberaler som Cecilia Stegö Chilo vill(e) påtvinga det svenska folket är de tvåloperor som under dagtid håller miljoner amerikaner – till övervägande del de fattiga och hemmafruar – fast i en helt meningslös fantasivärld som de sedan aldrig kan ta sig ur.

De svenska nyliberalernas fanatiska motstånd mot SVT och SR till förmån för den helt fördummande teve som den amerikanska dagtidstelevisionen erbjuder säger väldigt mycket om deras inställning till – och rädsla för – de som inte har det lika väl ställt som de själva i Sverige. För tvåloperatittande är liksom bowling, rökning och dragracingtävlingar, ett klart tecken på att man tillhör underklassen här i landet.

Klicka på bilden om ni vill fördumma er.

En av de allra värsta av dessa ‘soaps’ är ABC:s General Hospital som har hållit på i hela trettio år och som mest har haft 30 miljoner begeistrade amerikanska tittare.

Lyckligtvis minskar tv-tittandet i USA allteftersom amerikanerna får högre utbildning och vi kan bara hoppas att amerikansk dagtidsteve på sikt helt försvinner.

Kate Aurthur skriver om den här fördummande aspekten på den moderna amerikanska populärkulturen i Los Angeles Times:Happy Anniversary, Luke and Laura!

LAURA SPENCER — who, in 30 discontinuous years as a lead character on ABC’s “General Hospital,” has gone from an ingénue to a catatonic mental patient — is about to wake up.

In grandiose soap-opera style, Laura, famously played by Genie Francis, will come out of her state of “psychomotor disassociation,” to use the show’s diagnosis, thanks to an experimental drug procured in France. Laura’s revival on Thursday’s episode — and Francis’ return to the show after a four-year absence — will no doubt have repercussions for her three troubled children: Lucky is recovering from a nasty pill addiction, Lulu feels guilty about her recent abortion, and Nikolas’ life is being undermined by his son’s psychotic nanny.

But most significantly, Laura is snapping out of her delirium just in time for the 25th anniversary of her wedding to the lovable antihero Luke Spencer (Anthony Geary), and ABC and its cable sibling Soapnet have prepared a monthlong fete to capitalize on the occasion.

At a time when the soap audience is shrinking, the anniversary allows the network to remind viewers of an almost impossible-to-imagine high-water mark for “General Hospital” and the larger world of soap operas: a moment when they transcended daytime — and Luke and Laura were part of the cultural mainstream.