Category Archives: Mellanöstern

Det amerikanska stödet för Israels bomkrig i Libanon är, som de senaste opinionsundersökningarna visar, massivt. Intressant nog verkar det om något ha ökat efter den fruktansvärda massakern på kvinnor och barn i Qana i Libanon. Med massivt amerikanska stöd i ryggen kan Israel fortsätta sitt bombkrig hur länge man vill.

Resultatet har redan åstadkommit stora förskjutningar av de geologiska plattorna i området. Varje försök att få till stånd en diplomatisk överenskommelse med Iran är nu t.ex. omöjligt och den iranska oppositionen befinner sig på reträtt.

Samtidigt inser de auktoritära regimerna att de måste öka trycket på dissidenterna för att klamra sig fast vid makten. Intressant nog har därför den amerikanska regeringen gjort en helomvändning i frågan om demokrati i Mellanöstern. Vad som nu gäller inte längre demokrati utan pro-amerikanska regeringar som sedan må vara hur totalitära som helst.

De båda demokratiska partier som har vuxit fram i Mellanöstern den sista tiden, Hamas och Hizbollah, har omedelbart terroriststämplats, och alla grupperingar i området kan nu dra sina egna slutsatser om hur USA är av inhemsk demokrati.

Riskerna för ett storkrig i området är fortfarande överhängande eftersom ingen vet vad Bush-regeringen kommer att företa sig mot Iran i slutet av augusti. Amerikanska påtryckningar mot Iran kan lätt leda till att den amerikanska arméns position i Irak snabbt förvärras. Samtidigt ökar riskerna att det Libanon-kriget kan bli just den push som republikanerna behöver för att vinna i novembervalen.

Peter Wallsten och Heather Gehlert har mer i Los Angeles Times

Most Americans believe that Israel’s bombing campaign in Lebanon has been justified, but they are divided about what role the United States should play in the crisis and how closely the U.S. should align itself with the Jewish state, a Times/Bloomberg poll has found.

The survey, conducted between Friday and Tuesday, also found that U.S. public opinion on the Middle East situation was changing rapidly – with support for U.S. engagement in the crisis rising steadily along with the death toll, particularly the dozens who died in Sunday’s Israeli airstrike in the southern Lebanese town of Qana.

The poll found that nearly 3 in 5 respondents backed Israel in the three-week conflict that has claimed hundreds of lives on both sides of the Israel-Lebanon border and left much of the world opposed to the U.S. and Israel over whether to pursue an immediate cease-fire.

President Bush has resisted such a deal until Hezbollah is disarmed and an international peacekeeping force can be assembled – a position that is generally in line with public sentiment in the United States, according to the survey. Just 13% of respondents backed a cease-fire, while a plurality of 45% said the U.S. should work with both sides to forge an international agreement.

“I feel badly for Israel – they don’t run around looking for trouble but they are constantly being harassed and attacked by Hezbollah,” said Rick Poleck, 54, of Huntingon, Pa., a poll respondent and a Republican who works as an engineer for a rural electric facility.

“Suppose this was Mexico and they were lobbing missiles into the United States. How long would we put up with that?” he said during a follow-up interview. “How do you defeat a terrorist enemy without getting hurt?”

The poll found that 43% of respondents believed that Israel’s bombing campaign was not excessively harsh, while 16% described the response as justified but excessive. Fewer than 1 in 3 respondents, 28%, said Israel’s response to Hezbollah was “unjustified.”

Israels urskiljningslösa bombkrig mot civilbefolkningen i Libanon har nu lett till den fruktansvärda massaker av barn och kvinnor i Qana som kommer att gå till historien med Guernica som exempel på krigets meningslösa grymhet.

Samtidig anser många bedömade här i USA att det här är en så allvarlig eskalering av bombkriget att världen nu står inför risken ökar för ett regionalt storkrig.

Bushs beslut att stödja Israels strävan att vinna en renodlad militär storseger för att sedan kunna diktera en take-it-or-leave-iti-fred mot en kuvad omvärld betyder att dödandet kommer att fortsätta i veckor om inte månader.

Världen verkar nu ha fått upp ögonen för hur långt Bush, Blair och Olmert är beredda att gå i det här kriget, för som SABRINA TAVERNISE och CHRISTINE HAUSER skriver i den mycket Israel-trogna New York Times så är den här massakern en så flagrant eskalering av kriget mot den libanesiska civilbefolkningen att USA, Israel och Storbritannien nu står isolerade mot en allt mer skräckslagen och rent illamående värld. Först nu förstår man att Bush, Blair och Olmert är beredda att utföra ett regelrätt folkmord om det är vad som behövs för att vinna ‘kriget mot terrorismen’.

Efter tre års krig i Irak har Bush och Blair endast lyckats förvandla Irak till en öken och man är nu på väg att göra detsamma med Libanon. Men det finns en skillnad. Det land man nu förstör var ett av Mellanösterns mest demokratiska länder. Och det kommer att tära på de mest härdade nerver att dag ut och dag in få se mer barnlik grävas fram ur Libanons ruiner.

Jag tycker att Ali Esbati skriver mycket bra om det rent fysiska illamåendet man känner inför detta brutala mördande: Det är så svårt nu, att stå ut med det som sker. Men man har ett mänskligt ansvar för att inte stänga av, inte förlora förstånd och intresse. Medlidande räcker inte långt för dem som nu slaktas och får sina liv grundligt förstörda

Risken finns nu att det här lilla kriget helt spårar ur. Även om jag inte tror att Bush är galen nog att börja bomba Syrien eller Iran så ser han enligt vad amerikanska bedömare skriver Libanon som en ny front mot Iran. Han verkar helt ha tappat kontrollen över USA:s utrikespolitik. Och de kan få förödande konsekvenser för framtiden.

Här är New York Times:

The attack in Qana appeared to propel the conflict, and the American diplomatic effort to address it, into a critical new escalation, as the Lebanese government said it could not negotiate with the bloodshed continuing and as anger in Lebanon broadened to include the United States and United Nations. Protests also erupted in Gaza City, where Palestinian gunmen stormed the main United Nations compound in protest against Israel’s bombing in Qana, Reuters reported.

The Qana attack also drew vows of reprisal from Hezbollah and highlighted Israel’s determination to continue attacking targets in Lebanon side-by-side with any political moves to end the fighting. The Israeli prime minister, Ehud Olmert, said Israel needed another 10 to 14 days to press its offensive, according to a senior Israeli official.

The strikes on Qana came as Ms. Rice was in Israel to press for a substantive agreement that could lead to a more rapid cease-fire and the insertion of an international force along the Lebanon. She is expected to return to Washington on Monday, bypassing her trip to Beirut.

Bushadministrationen håller just nu på att gräva sin egen grav in i vilken en alltid lika lydig Tony Blair har hoppat, med kläderna på.

Efter att ha försökt lappa ihop relationerna till resten av världen efter Bushs valseger i november 2004 har nu Condi Rice och Bush beslutat sig för att bryta med EU och visa sina sanna färger.

Det verkar som om man har format en trippelallians mellan USA, Israel och Storbritannien för att vinna Kriget mot Terrorismen – i Libanon. Strategin, om man nu kan kalla terrorbombning av kvinnor och barn för en strategi, verkar gå ut på att statuera ett exempel och ge civilbefolkningen i i det demokratiska Libanon så mycket stryk att landet totalförstörts och ingen kommer att våga lyfta ett finger mot Israel eller USA på flera generationer. Bombningen av Hizbollah verkar närmast vara en eftertanke.

Tony och George, together again! Det later som en gammal folkparksakt om det inte vore för att den här akten redan har visat vad man går för i Irak. Det är som Bert och Ian på turne beväpnade med massförstörelsevapen. Det är kul så länge det varar, barnen dör i hundratal och ingen lämnar Folkparken levande.

Men vad händer sedan, när man har dödat alla Libaneser? Den enda förklaringen till Bushs och Blairs nya go-it-alone strategi som har den minsta interna logik är att man inser att Irak är förlorat och att om man inte kan visa på någon seger i Kriget mot Terrorismen så kommer Bush att förlora novembervalet. Det kan var bra för libaneserna att veta att de inte dör helt i onödan.

Robin Wright har en skakande analys av Bushs nya strategi i dagens Washington Post: Returning to Old Approach, U.S. Faces

The Bush administration is now entangled in a risky new diplomatic venture in the Middle East — and one with huge potential pitfalls even if Secretary of State Condoleezza Rice succeeds in negotiating a cease-fire between Israel and Hezbollah in the days ahead, according to several former diplomats and specialists with long experience in the region. The controversial U.S. position — which has pitted Washington against most European and Arab allies that pressed unsuccessfully for an immediate cease-fire — also reflects a shift back to the Bush administration’s first-term strategy, foreign policy specialists said. With Rice at the helm of foreign policy, the second Bush term had been characterized by a more realistic and collegial approach to foreign policy, a shift from the hard-charging go-it-alone push epitomized by the Iraq war during the first term.

But now, analysts said, the administration is effectively back endorsing all-out force again, in defiance of allies, as part of its policy of trying to rid the Middle East of militants and radicals, or the “drain the swamp” policy. In his weekly radio address, President Bush placed the Lebanon crisis in the context of Iraq and the broader U.S. war on terrorism. “As we work to resolve this current crisis, we must recognize that Lebanon is the latest flash point in a broader struggle between freedom and terror that is unfolding across the region,” Bush said.

Den som startar ett krig måste vara mycket säker på hur han skall avsluta det. Den kinesiske krigsteoretikern Sun Zi ansåg att starta ett krig är nästan precis som att starta en skogsbrand. Det är något som man till varje pris måste undvika om man inte själv vill riskeras att brännas inne.

Två sinsemellan mycket olika män trodde att de kunde vinna stora politiska framgångar genom att starta lättvunna krig i området kring Persiska viken. Den ene var Saddam Hussein som startade ett storkrig mot Iran och sedan ett mot Kuweit . Den andre var George Bush d.y. som trodde att han kunde vinna en enkel machoseger mot Irak i ett krig som nu håller på att bli en katastrof för honom, Irak och för världen.

Israels brutala och tydligen helt oövertänkta invasion av Libanon håller redan på att gå snett och Israels strategiska position kan komma att påverkas. Invasionen har inget klart strategiskt eller politiskt mål och den Israeliska regeringen verkar endast ha tänkt på det första schackdraget i ett mycket långt och komplicerat schackspel.

Ian Black skriver i Guardian att

The government of the Israeli prime minister, Ehud Olmert, is facing a barrage of criticism over its handling of the war in Lebanon, with questions being raised about the decision to attack Hizbullah, mounting military losses, continuing missile strikes on northern Israel, and disquiet about Lebanese civilian casualties.

Israel has yet to confirm reports of 12 soldiers killed in heavy fighting around the south Lebanese town of Bint Jbeil, but analysts in Jerusalem said fatalities on that scale are likely to bring pressure from the army and the public for a significant change of tack.

Two weeks into the fighting, growing unease about a wide range of war-related issues has burst into the open with a series of anxious comments by politicians, former officers and leading experts and pundits.

Few Israelis are protesting against the war, as they did in their hundreds of thousands after the 1982 invasion of Lebanon. Apart from small demonstrations by Israeli Arabs and Jewish leftwingers, there is broad support for hitting back at the Shia guerrillas after their border raid and abduction of two Israeli soldiers. But what is becoming clear is the deep concern about the conduct and progress of the campaign.

Varaktig Fred kan endast nås genom förhandlingar med Libanon, Syrien och Iran men varken Israel eller USA vill förbluffande nog förhandla med någon av dess länder som håller nyckeln till den framtida freden i sina händer. Även om man lyckas döda några tusen libanesiska civila så kommer det inte att leda till fred och Hizbollah kommer att finna kvar.

Man hade trott att Condi Rice som ju inte är dum skulle förstå hur man använder diplomati för att vinna en varaktig fred, men hon är på god väg att bli en av USA:s sämsta utrikesministrar på mycket lång tid. Nu ökar risken att ännu en front har öppnats i Bushs krig mot terrorismen utan att man har ett klart mål i sikte utom att ‘döda terrorister’.

Som Economist skriver i det senaste nummret så

Criticism of the army’s planning and preparation is already emerging. Statements a week ago that it needed 10-14 days to “finish the job” now look optimistic. And while Ehud Olmert, the prime minister, needs a decisive victory to establish his security credentials with the public, it is far from clear what a sufficiently decisive one would look like. Above all, Israel wants to avoid leaving troops in south Lebanon for long, as happened when it went after the previous troublesome tenants, the Palestine Liberation Organisation, in 1978 and 1982.

Diplomatic moves might, therefore, help Israel find a face-saving way out as well as stopping the bloodshed. On her trip this week to the region, Ms Rice refused to push Israel into an unconditional ceasefire as many are demanding, but the pieces of a diplomatic solution may slowly begin to fall into place.

Israel har hittills valt att försöka etablera sig som Mellanösterns enda supermakt och att själv diktera fredsvillkoren till sina grannländer baserad på sin egen överväldigande militära styrka. Det hade varit mycket bättre om man hade försökt vinna en fred med diplomatiska medel. I Libanon hade man t.ex. kunnat vila på hanen och först skapat en bred allians mot Hizbollah.

Nu befinner sig både Israel och USA i en mycket svår strategisk situation och även om Israel givetvis kan pulvrisera hela Libanon och även Syrien om man skulle vilja, så kommer det inte att leda till fred. USA håller reda på att förlora krigen i Afghanistan och Irak. Man har inte råd att också förlora kriget i Libanon och Palestina. Men de krigen kan som alla krig endast vinnas med diplomati, inte med urskiljningslös bombning. Både USA och Israel har många bra generaler men båda saknar en enda bra statsman. Och det kan komma att leda till katastrof, inte bara för dom själva.

Bush-regeringen får massivt stöd från det amerikanska folket för sitt resoluta agerande under den israeliska offensiven i Libanon. Under helgen, som Teresa Watanabe och Valerie Reitman skriver i Los Angeles Times, har demonstrationer för Israel bl.a. ägt rum i Los Angeles ledda av Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger och Los Angeles borgmästare Antonio Villaraigosa.

Det här kriget har blivit så populärt här i USA att det kanske t.o.m. kan hjälpa republikanerna vinna novembervalen. Alla 100 senatorer har röstat för att ge Israel carte blanche i Libanon och Palestina och amerikanska laserstyrda bomber har skickats till Israel för insats i Libanon och Gaza. Och vem kan kritisera Kriget mot Terrorismen idag?

Entusiasmen för den nya fronten i George Bushs ‘Krig mot Terrorismen’ får ses mot bakgrunden av det katastrofala Irakkriget där endast en liten skara av de trognaste Bushanhängare idag tror på den stora slutsegern som skall rättfärdiga alla döda amerikanska soldater och USA:s skamfilade rykte.

Men det är svårt att veta om det är Abu Ghuraib och Guantanamo eller den uteblivna segern över terroristerna som mest oroar den amerikanska mannen på gatan.

Men det går bra i Libanon och Gaza, terroristerna är på flykt och ‘the good guys’ stormar fram i stridsvagnar och pansarbilar som på den gamla goda tiden. Det är nästan som i slutskedet av Andra Världskriget. Att det främst är barn och gamla som dödas av the good guys verkar nästan skänka legitimitet till kriget och visa att man nu tar till hårdhandskarna mot terroristerna. En storseger inte bara för USA utan också för dess trognaste allierade Israel ligger lockande nära.

Allt fler amerikaner har känt en ökad frustration över situationen Irak med växande förluster och inget klart mål i sikte. Men i Libanon och Gaza finns det inget moraliskt tvivel. Är ni inte för oss är ni emot oss, och de tre senaste årens allt djupare frustration får idag utlopp i en eufori över att man i alla fall kan vinna en riktigt gammaldags seger och visa att USA fortfarande är en stormakt.

Det känns nästan som i Irak för tre år sedan.

När Folkpartisten Lars Drake kritiserade Israels politik i Palestina för ett tag sedan fick han svar av Folkpartiets talesman för Mellanöstern, Cecilia Wikström under titeln:Lars Drake bedriver grotesk agitation som började med: Det är stötande att Lars Drake på 66-årsdagen av Kristallnatten demoniserar Israel, världens enda judiska nation, framsprungen ur ruinerna efter andra världskriget och Förintelsen.

Cecilia Wikströms svar visar hur många i Europa och USA aldrig kommer att kunna förstå – om de ens är det minsta intresserad av – den historiska omvälvning som just nu sker i den islamska Mellanöstern. Genom att endast se Mellanöstern som en förlängning av Förintelsen i Europa för 60 år sedan så förlorar man all insikt om, och allt inflytande över, den revolution som kommer att påverka hela världen.

Unga professionella i Palestina, Libanon, Egypten, Jordanien och Irak är precis lika ointresserade av Cecilia Wikströms engagemang för Förintelsen som Cecilia Wikström är för den armeniska Förintelsen eller för modern arabisk och iransk historia. De ser, med rätta, framåt och inte bakåt.

När George Bush beslutade sig för att anfalla Irak så startade han en chockvåg bland de förtryckta Shiamuslimerna och bland alla de människor som har levt under diktaturer eller kolonialmakt så länge någon kan minnas. När Shiamuslimerna i Irak nu har tagit makten i ett demokratiskt Irak så ser vi början av en gigantisk tsunamivåg som ingenting kan hejda, minst av allt en alltmer förfärad George Bush.

För de senaste årtiondena har befolkningen i Mellanöstern fått tillgång till bättre utbildning, modern IT-teknologi och Al-Jazeera. De gamla potentaterna som Hosni Mubarak i Egypten kan inte längre bestämma vad medborgarna ser och hör, och de kan inte fortsätta att klamra sig fast vid makten i all evighet, folket kräver demokrati.

Men det kommer inte att bli den demokrati som Cecilia Wikström , Per Ahlmark, Frederik Federleyoch George Bush vill ha. Det kommer att bli en en islamisk demokrati anpassad till Islamska förhållanden precis som den amerikanska demokratin är anpassad till den amerikanska Kristna Högern.

Vi har redan sett hur västerländsk demokrati har misslyckats i Turkiet under Kemal Ataturk och i Iran under Shahen. Vi kan inte kräva ett icke-religiöst Mellanöstern när både USA och Israel är djupt präglade av ortodox religion.

Moderniseringen i Mellanöstern rör sig runt Shiamuslimernas befrielse efter årtionden av förtryck, och Vali R. Nasr har en mycket bra analys av hur Shiamuslimerna nu sätter sin präger på vad som händer i Mellanöstern

För dom som inte känner honom är Vali Nasr är Adjunct Senior Fellow for Middle Eastern Studies vid Councilo of Foreign Relations och Professor at the Naval Postgraduate School. . Med andra ord, han arbetar för PentagonQ! Så han kan knappast anklagas för att vara en muslimsk extremist. Han är istället en amerikansk motsvarighet till Mohammad Fazlhashemi som har skrivit en bra artikel om Hsia-islam men som saknar Val Nasrs insikter om politiken i dagens Mellanöstern.

Vali R. Nasr

För att sammanfatta. Mellanöstern moderniseras nu i expressfart och diktatorer i Egypten, Jordanien, Syrien och Iran, för att bara nämna några länder, kommer inte att överleva. De kommer på sikt att ersättas av folkvalda regeringar som kommer att likna Hamas och Hizbollah. Alltså välorganiserade, socialt fokuserade och ickekorrupta islamska rörelser som nästan på pricken liknar den amerikanska Kristna Högern.

Vi kan antingen förhandla med dom eller vi kan bomba dom. Valet är vårt. Men hur mycket vi än bombar, och hur mycket vi än stöder diktatorer som Mubarak eller korrumperade grupper som PLO så kan vi inte förhindra Mellanösterns modernisering och demokratisering. Kolonialperioden är över en gång för alla.

Om de islamska grupperna kommer att bli farligare än den Kristna Högern här i USA återstår att se. Men om vi inte ens talar med dom kommer vi aldrig att få veta det.