Politik

Category Archives: Personer

Hillary ger järnet

Published by:

Hillary Clinton har redan börjat sin valkampanj inför nästa års senatsval. Senatorer sitter på sex år och Hillarys har alltså redan avverkat fem av de sex åren. Hon har en mycket stark ställning i delstaten New York och hon bör kunna bli återvald.

De allra flesta bedömare som jag har läst anser att ingen kan stoppa Hillary om hon vill bli nominerad till demokraternas presidentkandiat 2008. De flesta anser också att hon skulle förlora presidentvalet.

Det verkar idag som om Hillary om något befäster sin ställning som demokraternas starkaste kandidat. Hon har just varit i Hollywod för att samla in pengar till sin senatskampanj. Valen här är privatfinansierade och valkampanjen går ut på att samla in miljonbelopp som sedan till stor del används fär mycket otrevliga TV-annonser.

Tack vare sin senatskampanj kan Hillary s.as. starta sin presidentkampanj redan nu. Kan hon vinna 2008? Om vi minns att den träaktige och oinspirerande Kerry nästan vann så tror jag visst att Hillary kan vinna. Det är fel att säga att republikanerna skulle gå man ur huset för att besegra henne. De kommer att gå man ur huset för att besegra vem som demokraterna än ställer upp som presidentkandidat. Kerry försökte vinna genom att anta så gott som alla republikanernas positioner, men han förlorade i alla fall.

Hillary har förflyttat sig så mycket till höger som hon kan. Hon är för Likudpartiet, för Irakkriget, och har även samarbetat med senator Rick Santorum från Pennsylvania, som ligger på republikanernas absoluta högerkant. Hillary är inte en ideolog, hon är utomordentligt kunnig och maktlysten och jag tror att hon har en god chans att vinna mot republikanerna.

 

Vem är Robert Scoble?

Published by:

Robert Scoble är Microsofts Stjärnbloggare

Hans blog, ger Microsoft en direktkanal till hundratusentals programmerare och visar hur företag kan använda bloggar för att kommunicera direkt med sina kunder.

Scoble har hållit på ett bra tag redan och Microsoft inser helt klart hur stor PR de får genom att göra sina kundrelationer mer mänskliga.

Det här roligt att se att bl.a. Anika Billström har insett hur effektiva bloggar kan vara för politiker.

Om ni inte har läst det nu klassiska Cluetrain Manifesto så gör det. Människor känner igen andra människor
genom ljudet av deras röster.

Man bör kunna ha en intelligent konversation även med statliga verk och stora företag. Kanske t.om. med Pentagon. Och det är det som bloggar gör möjligt.

Vem är Eli Pariser?

Published by:

Efter ett par månaders katakonisk depression efter presidentvalet så har den progressiva rörelsen i USA nu börjar organisera sig för att ta tillbaks landet från den kristna högern och det allt mer extrema republikanska partiet.

En av de progressiva organisationer som kommer att spela en viktig roll de närmaste åren är Moveon som startades av Wes Boyd och Joan Blades här i Silicon Valley 1998 under republikanernas försök att avsätta president Clinton.

En av de många märkliga personerna inom den progressiva rörelsen är MoveOns exekutive chef, den blott 24-årige
Eli Pariser

Pariser, som bor i New York, växte upp in en progressiv familj i Maine och har redan, trots sina unga år, blivit en viktig aktör på den progressiva scenen i USA. Ni kan läsa mer om honom här.

Pariser, till höger på bilden.

Det skulle vara intressant att tänka sig en debatt mellan Pariser och en person på den helt motsatta kanten, som MUFs ordförande Johan Forsell. Jag tror inte att Forsell ens skulle finnas kvar på mattan efter fem minuter. Han, dvs Forsell, kallar fortfarande Kina för “Kommunistkina”. Herregud, det går tillbaks till 50-talet. Tala om reaktionärt ordbruk.

Den bild som MUF har av USA och omvärlden är så olik de som den progressiva amerikanska rörelsen har att man undrar om Pariser och Forsell överhuvudtaget skulle förstå varandra.

300 fnask, en djäkla stor öken och Pat McCarran

Published by:

Huvudpersonen i Michael Ybarras ypperliga bok Washington Gone Crazy : Senator Pat McCarran and the Great American Communist Hunt

är mycket enkel att beskriva. Helt kort så var Pat McCarran helt enkelt sin tids största skitstövel. Och det fanns att ta på den tiden, precis som det gör idag så det här är en stor och betydande utmärkelse.

Under tre presidenter representerade Pat McCarran ökenstaten Nevada (1932 – 1954) i den amerikanska senaten, den enda delstat i USA som tillåter prostitution.

McCarran växte upp i stor fattigdom i Nevada, son till ett irländskt invandrarpar. Hans mamma kunde varken läsa eller skriva. Pat hade dock energi och drive och lyckades med bedriften att bli advokat och senare senator.

Boken beskriver hur McCarran med mycket vassa armbågar slog sig fram först till en plats i Nevadas HD och sedan till den position han mest av allt eftertraktade, som en av de två senatornerna från Nevada.

McCarran var en svårt hämmad människa. Två av hans döttrar blev nunnor, mycket olyckliga nunnor kan jag tillägga. (Finns det några lyckliga nunnor?) Hans son var svårt alkoholiserad. McCarran hade sin fars häftiga temperament, han kunde inte umgås med folk, bråkade med allt och alla, men var samtidigt intelligent, skicklig och mycket energisk.

Och han dominerade helt Nevada. Trots att det fanns två senatorer i Nevada så ägde McCarran i praktiken Nevada.

USA skiljer sig helt från Sverige just genom att det finns starka lokala maktcentra. McCarran fick sin makt från Nevada, och han använde sedan den makten för att skaffa sig en helt dominerande ställning i senaten i Washington.

Pat McCarran, han hade många strängar på sin hemska lyra, var bl.a. mannen som drev igen den lag, the McCarran Act som lade grunden för Senator Joe McCarthys kommunistjakt på 1950-talet. Och som boken berättar så tillämpades hans lag i olika utformingar ända in på 1990-talet. Då hade den redan, med nöd och näppe, röstats bort i och med Berlinmurens fall.

Man kan inte förstå dagens Patriot Act utan att förstå the McCarran Act med vilken den har så mycket gemensamt. Bl.a. gjorde McCarrans lagstiftning det möjligt för USA att sätta upp en hel kedja av fångläger inom landet för att spärra in “förrädare”. Harry Truman var helt och totalt emot lagen, men tvingades av kongressen att skriva på den. Lyckligtvis satte man inte upp några läger – då – det fick vänta till Patriot Act 50 år senare.

McCarran gjorde det också möjligt för USA att deportera amerikanska medborgare.

Men det här var bara en liten del av Senator McCarrans insatser. Efter Andra Världskriget ville USA ta emot ett stort antal flyktingar som led stor nöd och som behövde omedelbar hjälp. McCarran sade nej. Och nej blev det, trots att båda partierna var för den nya lag som behövdes för att kunna släppa in flyktingarna. Senator McCarran från Nevada var helt enkelt alltför mäktig. Ingen kunde kringå honom. När man slutligen lyckades övermamma honom och Truman skrev på lagen så stoppade McCarran den i sitt senatsutskott genom att kräva omständliga säkerhetskontroller av alla flyktingar.

Vi ser en mycket liknande situation idag som på den tiden. Den interna säkerheten sätts före mänskliga rättigheter.

Alla hatade de McCarran, Roosevelt, Truman, Eisenhower, och McCarran hatade alla. Den enda han tyckte om var generalissimo Francisco Franco, men honom tyckte han i gengäld så mycket om att han ville ge honom ekonomisk hjälp. Lyckligtvis misslyckades han.

Som McCarran själv såg det så begick han endast ett politiskt misstag i hela sitt liv, han röstade för inrättandet av Förenta Nationerna. Det var något han aldrig förlät sig själv för.

Michael Ybarra har skrivit en rapp och medryckande bok som helt fånger den tidens personligheter och den tidens amerikanska politiska liv. Trots sitt stora omfång är den mycket läsbar.

Hans beskrivning av Roosevelt och männen kring honom är mycket bra och målande, liksom hans beskrivning av Harry Truman. Men man får också en mycket fin insikt i Nevadas lokalpolitik, dess färgstarka politiker, och deras relation till centralregeringen I Washington.

Min enda kritik, och den är mild, är att författaren inte har intervjuat mer efterlevande. Han har gjort vissa begränsade intervjuer men han hade kunnat gjort betydligt mer på den fronten. Men trots att boken alltså mest är byggd på tryckta källor så är den ändå mycket vederhäftig och som sagt, mycket välskriven.

Jag hoppas verkligen att den här boken blir översatt till svenska. Trots sin längd och det faktum att boken behandlar en man som faktiskt dog för 51 år sedan så är den rykande aktuell.

Den som flyger till Las Vegas idag landar på McCarranflygplatsen.. Detta är mig veterligen det enda som McCarran idag har lämnat efter sig. Han är de spirituella gudfadern till Bush-regeringens Patriot Act, och en man som orsakade oändligt lidande inte bara för alla de flyktingar som vägrades inresa till USA utan också för tiotusentals amerikaner som anklagades för förräderi under senator McCarthys förföljerser.

Den som vill läsa en mycket rörande, intressant och varm bok om en liten familj som drabbades av McCarrans och McCarthys förföljerser bör läsa Ann Kimmages An Un-American Childhood. från 1988.

Bergström Beskow och Bush

Published by:

Hans Bergström är en f.d. chefredaktör på DN som numera är permanent bosatt i USA och som har blivit en
stenhård Bushsupporter
.

Han har en mycket speciell sockersöt insmickrande stil som antyder att han är en helt objektiv observatör som bara råkar finna allt som Bush-regeringen gör vara bra och klokt, och allt som Bush-regeringes utpekade fiender, speciellt alla tyskar och fransmän. gör vara förkastligt, kortsynt och dumt.

De små sagorna han berättar påminner mycket om Elsa Beskows sockersöta sagor som jag lästa för mina barn när de var små här i USA. De var vana vid Dr Seuss och tyckte snabbt att Elsa Beskow var alldeles för snäll. Det var inget bus, ingen humor, bara tjock tjock sockervadd. Nästan som en Walt Disney-film.

Jag nästan vaggas i trygg sömn av Hans Bergströms senaste saga . Som alla hans söta sagor går den ut på att nu är det dags för Europa att sluta med sitt barnsliga beteende och sitt USA-hat och snällt sluta upp på Farbror Blås, förlåt Bushs sida som goda undersåtar. Seså, sluta bråka nu barn.

Bush och Blair hade rätt och Europa fel. Och titta, Farbor Bush har ju gjort klart att de amerikanska trupperna stannar enbart om och så länge som Iraks egen regering begär det.

Vad mer kan vi önska? De kom som befriare och har nu befriat Irak. Och de tänker nu göra samma sak i Iran. Dags att krypa till korset och erkänna att vi alla hade fel. Och Bush, Bergström, Blair och Beskow hade rätt. Tortyr, alla döda, vilka döda, vilken tortyr? I Elsa Beskows sagor finns det ingen tortyr och inga döda. Vara lyckliga människor. Som i Bergströms sagor.

Politisk korrekthet och förstklassiga intellekt

Published by:

En engelsman, jag har glömt bort vem det var, har sagt att från ett första klassens intellekt så väntar man sig något mer än bara det schablonmässigt politiskt korrekta.

Jag tänker på det när jag läser Bill Buckleys minnen, som jag kommer att recensera senare i veckan när jag har läst ut boken.

Bill Buckley och jag har inte mycket gemensamt politiskt, men men trots det tycker jag alltid om att läsa hans böcker, och jag har flera av dom i bokhyllan. Han har i många år varit en av USAs allra bästa debattörer; han är en skicklig författare, och har bl.a. skrivit ett par mycket populära deckare. Han har varit en stor TV-personlighet och även om man inte delar hans uppfattning så är de alltid mycket intressanta att läsa vad han skriver. Man lär sig alltid mycket av att läsa honom. Det samma gäller för övrigt Robert Nozick. Jag har även några väl tummade exemplar av Nozick i bokyllan.

Jag måste erkänna att jag alltid har tyckt om att läsa Jan Myrdal och även Per Ahlmark, inte för att jag på något sätt delar deras åsikter, utan för att de tänker själva och vågar föra fram åsikter som inte enbart är politiskt korrekta teflon-åsikter.

Nej jag tror inte att jag själv har ett förstklassigt intellekt, men jag är smart nog att kunna spana in förstklassiga intellekt. Stimulerande tankar är sällan teflontankar, och det är ju just det som gör dem stimulerande.

Andra svenska tänkare och författare som jag tycker om av samma anledning är Torbjörn Tännsjö

, Sven-Erik Liedman, som tydligen inte har en egen hemsida, arabisten Jan Hjärpe , journalisten Göran Greider

och ärkebiskopen K.G. Hammar.

Det finns säkert massvis med intressanta tänkare som jag har missat. Men vad som binder dem samman, warts and all som man säger på engelska, det är att de inte är rädda att tänka själva.

En annan intressant amerikansk konservativ tänkare är

George Will.

Marina Tsvetaevas sista dagar

Published by:

Marina Tsvetaeva var en av 1900-talets stora ryska poeter. Och eftersom konkurrensen på den ryska poseiparnassen på 1900-talet var intensiv så säger det rätt mycket om kvalitén på hennes poesi. Det faktum att hon sen skrev mycket av sin poesi i emigration gör hennes bedrift så mycket märkligare.

Hennes namn stavas f.ö. oftast Marina Tsvetajeva i svensk översätting.

Jag har alltid förundrats över de som lär sig ett utländskt – eller sitt eget – språk utan att lära sig dess poesi.

Min egen introduktion till det ryska språket var genom Alexander Bloks bländande poesi.

Men vi har också Boris Pasternak och givetvis den oöverträffliga Anna Akhmatova

Marina Tsvetaeva var alltså en av de verkligt stora och hon kan kanske jämföras med vår egen Edit Södergran.

Intressant nog har Edit Södergrans svenska dikter nu översatts till ryska. . Eftersom hon själv gick i skola i St Petersburg och har lämnat efter sig ett par ryska dikter, så har för henne har cirkeln nu alltså slutit sig.

Det skulle i detta sammanhang vara intressant att veta vad Ernst Brunner som ju har skrivit mycket rörande om Edit Södergran tycker om Marina Tsvetaevas diktning. som jag tror han kan läsa i original, men jag är inte riktigt säker.

Men det var om Marina Tsvetaeva det här skulle handla.

Precis som Alexandr Blok och i än högre grad poeten Osip Mandelstam tog den kriminella sovjetiska diktaturen hennes liv. Och det är det som Irma Kudrovas nya bok The Death of a Poet. The Last Days of Marina Tsvetaeva handlar.

Efter att ha flytt till Västeuropa med sin dotter efter den sovjetiska statskuppen – hennes man Sergei Efron befann sig redan där – så fattade Marina Tsvetaeva det katastrofala beslutet att följa sin make och dotter tillbaks till Sovjetunionen 1937. Irma Kudrova visar hur den mycket svåra ekonomiska situationen efter börskraschen på Wall Street var en av de orsaker som ledde till beslutet.

I Sovjet arresterades hennes man och dotter, och Marina Tsvetaeva tog sitt eget liv 1941, ensam och utblottad.

Tre år tidigare hade Osip Mandelstam dött i ett sovjetiskt koncentrationsläger.

Irma Kudrova har skrivit en utomordentligt viktig bok som nu har översatts från ryska till engelska. Den bygger på helt nya källor från hittills stängda sovjetiska arkiv. Den visar på att skrämmande sätt hur ingen av de ryska emigranterna hade den minsta aning om den sovjetiska regimens sanna ansikte.

Likheten mellan den tidens kommunistiska samhälle och dagens neokonservativa är slående.

Datapionjär: John von Neumann

Published by:

von Neumann-arkitektur

John von Neumann var en viktig matematiker som självsvåldigt har satt sitt namn på den moderna datorarkitekturen, som idag ofta och rätt missvisande kallas för en von Neumann-arkitektur.

Von Neumann hade läst Alan Turings avhandling On Computable Numbers och råkade få reda på att två amerikanska ingenjörer , John W. Mauchly och J. P. Eckert, höll på att bygga en dator i andra världskrigets slutskede.

Med sin logiska träning, som de två ingenjörerna och deras team saknade, kunde von Neumann beskriva deras dator, Eniac, på ett klart logiskt sätt genom att helt enkelt använda Turings koncept från On Computable Numbers.

Hans First Draft of a Report on the Edvac , har blivit en klassiker inom datavetenskapen. Edvac var den dator som följde efter Eniac.

Von Neumann, som alltid var klåfingrig, satte sitt eget namn på rapporten, som också skulle ha inkluderat Mauchly och Eckert. Och, och detta är det mest graverande, ingenstans hänvisar han till Turings arbete, som hela hans dokument är baserat på.

Trots detta är hans skrift värd att läsa för alla som är intresserad av datavetenskap. Och den finns på nätet på länken ovan.

Tänk om Nietzsche hade rätt?

Published by:

Det är egentligen förunderligt att ju modernare vårt samhälle blir destå mer förålderliga blir de tankesystem som driver oss.

De två viktigaste tänkarna i dagens värld är inte Einstein eller John Maynard Keynes, de är Jesus och Muhammed.

Världen har visat sig oförmögen att ta sig ur den tankevärld som kom till för två tusen år sedan och som inte har någon förutsättning att ta ståndpunkt till några av alla de landvinningar som mänskligheten har gjort sedan dess.

Men tänk om Friedrich Nietzsche , en av världens mest originella tänkare, hade rätt och Gud verkligen är död?

Nietzsches centrala tes var att genom Darwins arbete vet vi att människan inte skapades av en gud, och att om det är så så faller hela den kristna moraläran med den mänskliga synden som hörnsten.

Och om den kristna moralläran inte har kommit till oss från en gud så är vi fria att skapa vår egen morallära. Utan synden som hörnsten.

Nietzsches tes ger den amerikanskan kristna högern stora självan och får dem att osäkra sina maskinpistoler.

Men kampen idag står verkligen mellan en lära, i sig själv en mycket beundransvärd lära, som skapades för 2000 år sedan, och den moderna mänskligheten. Dagens enda supermakt har ställt sig med båda benen i det kristna lägret. Det är dags att vi som tror att det faktiskt finns lösningar på världens problem som inte finns att hämta i Bibeln ställer sig i det andra.

Nietzsche är som sagt en djupt originell filosof. Han tillhör den relativt lilla skara filosofer som också är en stor författare. Som Platon och Descarte. Immanuel Kant, å andra sidan, som verkligen är en vidunderligt stor tänkare, kunde inte skriva om man så satte en ordprocessor framför honom.

Som så många djupt originella människor, Alan Turing och Vincent Van Gogh kommer i tankarna, var Nietzsche mycket komplicerad. Han dog sinnesjuk år 1900.

Men hans centrala tes står idag som den direkt motsatsen till världens supermakt. Och av den anledningen kan det vara bra att lära känna hans lära litet bättre.

Höger om Höger: Bill Buckley

Published by:

William F Buckley är USAs mest berömde – och mest intelligente och vältalande – konservative förespråkare. Han var en enfant terrible redan i unga år när han skrev boken God and Man at Yale 1950 vid 25 års ålder. Han grundade sedan den konservativa tidskriften National Review 1955, som jag faktiskt har skrivit för. Bill har också skrivit mer än 40 böcker, inklusive deckare, och hans TV-program Firing Line var länge ett av de mest intellektuellt intressanta programmen på amerikansk TV. (Eftersom amerikansk TV knappast utmärker sig för intellektuellt innehåll är detta kanske inte en så stor komplimang som man skulle tro)

Men Buckely , som fyller 80 nästa år, visar att det finns en amerikansk konservativ tradition som skiljer sig från dagens vrålande våldsamma neokonservativa tokhöger.