[print_link]
Fröken Mässling som ung.
Den första kaffeflickan? För att hitta henne får vi gå långt tillbaks i tiden, till min älskade lärarinna i fyran, fröken Mässling.
När jag började i fyran var det på Seminariet i Uppsala, en magnifik röd tegelbyggnad som lyckligtvis fortfarande ligger kvar nere vid Fyrisån. När min dotter var 12 var vi på besök i Uppsala och vi promenerade över till Seminariet en varm sommardag och jag visade henne runt. Sedan satt vi på den varma bänken i gruset utanför skolan medan solen gick ner och pratade, en sån där trolsk sommarkväll i Uppsala som jag aldrig ville skulle ta slut.
När jag första gången stod framför skolan som barn välkomnades jag av en mycket kort och energisk rödhårig kvinna, lika högröstad som högbröstad, den idag legendariska fröken Ulrika Eleonora Mässling.
Fröken Mässling undervisade i engelska och svenska. Hon sa själv att hon kom från Islington i London, men min mamma trodde inte riktigt på det där.
Skor heter inte schoenen på engelska sa min mamma. Och bok heter inte boek och glasögon heter absolut inte Bril. Det är något skumt med Fröken Mässling. Och varför går hon alltid klädd i träskor?
Så talar man i Islington sa Fröken Mässling irriterat när min mamma konfronterade henne en rast på den dammiga grusplanen utanför Seminariet, det vet väl jag. Har ni någonsin varit i Islington frågade Fröken Mässling och min mamma måste erkänna att det hade hon aldrig.
Till Norrtälje och till Bollnäs hade hon varit, tre gången till och med, den sista gången av misstag, och till Stockholm och Gamla Uppsala, men aldrig till Islington. Det blev aldrig av sa min mamma senare litet med en tår i enda ögonvrån när historien om fröken Mässling hade stötts och blötts på förstasidorna i de flesta svenska tidningar och hon själv hade intervjuats i både Sveriges Radio och Sveriges Television för att inte tala om BBC.
Fröken Mässling berättade gärna om sig själv och hur mycket hon älskade skolan och oss barn och Uppsala och Luthagen där hon bodde. Och så älskade hon bilar, fröken Mässling kunde allt om bilar – och litet mer underligt, så var hon expert på sprängmedel.
Fröken Mässling berättade hemlighetsfullt om hur hon under kriget hade hjälpt motståndsrörelsen på kontinenten med sprängdåd mot tyska järnvägslinjer och fått en medalj för tapperhet av general Eisenhower. Inte personligen men i alla fall i hans namn. Och så hade hon sin egen gamla klassiska Spyker-bil som hon skötte alldeles själv.
Och så älskade hon kungen. Fröken Mässling suckade och himlade med ögonen och sade: jag älskar kungen, Ik hou van Kingen.
Det här var på gamle kungens tid, dvs den nuvarande kungens farfars tid och fröken Mässling älskade alltså kungen. Och kungen, visade det sig, älskade fröken Mässling.
Varje fredagseftermiddag kom en stor svart hovbil med CD-plåtar och en stor svensk flagga och hämtade fröken Mässling utanför skolans dörr och på måndag morgon kom den tillbaks med fröken Mässling, fullkomligt slut. Oh oh wat een nacht met de Koning sade fröken Mässling, Wat een geweldige man, als leeuwen, ik kan nauwelijks verder, när hon raglade ut på grusplanen alldeles slut.
Kungen och fröken Mässling hade ätit och busat och skojat och älskat natten igenom, sade fröken Mässling och stönade, vilken man, jag kan knappast gå längre.
Drottningen får inget veta sade fröken Mässling, och drog ett finger över strupen, aldrig, Koningin mag niets weten.
Så fortsatte det i flera månader. Kvällspressen började skriva om den mystiska kvinnan i kungens närhet och hovet tvingades dementera.
“Fröken Mässling och kungen är enbart goda vänner” sade riksmarskalk Stig H:son “Stickan” Ericksson, hon hjälper honom enbart med att reparera den kungliga bilen litet då och då.
Men pressen började snart misstänka att det var mer än så, speciellt när hovets tidigare rätt så skamfilade bilar plötsligt stod finpolerade och skinande på inre borggården. Ett år senare förlänades fröken Mässling den kungliga medaljen Illis Quorum i 224:e storleken trots att den största storleken som dittills funnits bara var artonde storleken.
Ett år senare tilldelades fröken Mässling Nobelprisen i Litteratur, Medicin och Fysik och Kemi “på kungens inrådan” som det stod i nomineringen och skandalen var ett faktum speciellt när fröken Mässling i sitt Nobeltal avslöjade att hon och kungen var hemligt förlovade.
Dagen efter utvisades fröken Mässling bryskt ur landet. Polisens och Säpos undersökningar visade att min älskade fröken Mässling i själva verket hette fröken van der Mässling och kom från alldeles utanför Alkmaar i Holland och att hon liksom min mamma aldrig ens hade satt sin fot i England, eller talade ett enda ord engelska. Fröken Mässling hade inte ens varit i Bollnäs, det hade i alla fall min mamma.
Två år senare exploderade plötsligt det tåg som kungen hade tagit på väg till sina arkeologiska utgrävningar i Italien. Det exploderade tre kilometer utanför Alkmaar i Holland. Inga bevis mot fröken Mässling kunde någonsin hittas. Någon månad senare hitta några småpojkar en gammal tapperhetsmedalj från kriget alldeles vid rälsen där explosionen hade ägt rum som dom behöll.
Det enda jag har kvar som minne av fröken Mässling är en burk av hennes älskade Gevalia-kaffe, een geschenk van de koning som hon sade efter en synnerligen vild och påfrestande natt med kungen.
Den första kaffeflickan.
[tags]Fröken Mässling, Kungen, Kungahuset, Nobelpriset[/tags]
