Olle Tenow är professor emeritus vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala sedan 1994.
Du tackade väl Gud för maten! 21/8 2020
Okristliga funderingar om kristendomens ursprung och utveckling.
_________________________________________________________________________________
”Tack gode Gud för maten” sades eller tänktes det plikttroget vid matbordet i min barndom, och sägs eller tänks väl fortfarande på en del håll. Att tacka Gud för allt blev en reflex. Mat, bröd, rent vatten på bordet. Är det tack vare Gud? Och där livets nödtorft inte finns?
Ursprung
Vid människans begynnelse, när människan var ett rovdjur bland rovdjur, d.v.s. en jägare och fiskare,
men också samlare av vad växtriket gav, bär, nötter, rötter och svamp som en ekorre eller nötkråka gör – jovisst vadå? Jo, människan, sitt kynne trogen, ”besjälade” naturen. Hon gav gamla knotiga träd, underligt formade stora stenar, bytesdjur, farliga konkurrenter som t.ex. björn, varg mänskliga känslor som integritet, stolthet, vrede och hämndlystnad, alla som det gällde att vörda och blidka med offer speciellt när man dödade vid jakt. Så småningom fick de föreställningar, man hade kroppslig form till slut som gudar och gudinnor att tillbedja och vörda. Som skapades efter människans beläte och som därför älskade men också grälade och bekämpade de varandra inbördes.
Med jordbrukets uppkomst tillväxte befolkning och samhällen. Gudarna var ”mänskliga” och tämligen toleranta och man lät gudarna gräla i moraliska frågor. I början var guden och hans maka fruktbarhets gudar med sexuella riter som markanta inslag i religionens utövande. Då, ”långt tillbaka i avlägsna år, när landets ugnar tagits i bruk och bröd smakats för första gången i landets helgedomar” som det står i en av mänsklighetens äldsta skrivna litteratur (1700-talet f.Kr.), den sumeriska berättelsen om den mest populära guden, ”Inanna, skymningens drottning” (Atlantis förlag 2011, översättning Lennart Warring och Tania Kantola och med fina illustrationer av Nicos Terzis). Kulturen byggde på jordbruk och skötsel av får, getter och boskap. Den var en herdekultur och kungen en herdekung. Så var Inanna, som i ett annat språksammanhang bar namnet Ishtar, gift med herdekungen Dumuzi. Bruket att offra fanns kvar.
Med tiden förvandlades samhällen till civilisationer med stora städer. När populationerna tillväxte ersattes den relativt toleranta religionens dominerande gudar av den allenarådande, moraliserande och straffande/belönande guden. Det finns något mycket talande i denna förändring. Den ägde nämligen rum först då populationerna nådde en viss kritisk storlek, omkring 1 miljon människor, vilket hände vid mycket olika tidpunkter i olika delar av världen. Av den studie, ”Complex societies preceded moralizing gods throughout world history” (Nature, Letter 2019), som visar detta, kan man dra slutsatsen att när befolkningen i en stad eller stat blivit så stor behövde makthavarna en religion med en allseende gud som kräver lydnad. Kontrollmedlen var inte ögon och öron på väggen som i Orwellska hem utan betingade reflexer som med tiden uppkommit i människors hjärnor. Denna viktiga religionshistoriska artikel är skriven ur en evolutionsreligiös aspekt med evolutionsbiologen m.m. Peter Turchin som en av de tretton manliga och kvinnliga författarna. Som titeln anger, uppstod civilisationer överallt före installerandet av den straffande/belönande guden och inte, som traditionellt hävdats, under en civiliserande guds vakande öga.
Utveckling
I kristenheten varade maktkampen mellan denne gud och tidens avgudar ett par sekler innan den allsmäktige Gud Fader, Hans son Jesus och den Helige Ande blev fast etablerade. Det moraliska påbudet var som av en diktator: ”du skall inga andra gudar hava jämte mig”, ett imperativ som avslutade en successiv förvandling av målet för dyrkan, en sublimering av handfasta naturföremål till en immateriell, enväldig gudom av hankön. Och offerriten som går längst tillbaka i tiden finns i tron kvar. Gud offrade sin enfödde son, född av en obefläckad jungfru som det anstår en gudason, offerlammet, en människa, för att ”så älskade Gud världen att han utgav sin son för att den som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv” (Johannes 3:16). Med ”utgav” skall förstås att Gud utlämnade sonen till ockupationsmakten Rom för att offras.
Om detta sade Jesus “Jag är den gode herden. Den herde som ger sitt liv för fåren”
(Johannes 10:11). En liknelse som alla i herdekulturens Palestina skulle förstå.
Guds ståthållare här på Jorden i vårt solsystem, i galaxen Vintergatans utkant i ett expanderande universum blev påven med underordnade tjänstemän, prästerskapet i en strikt hierarki. Kvar nu från dess hedniska ursprung i herdekulturen har kristendomen herden och offerlammet som symboler, samt fåraherdens regnkappa, biskopskåpan, och den krokbekrönta herdestaven (bild här på stav med kräkla) med vilken kyrkoherden vallar sin fårskock. Skulle något får avvika från skocken, fångar han in det olydiga djuret med stavens krok stadigt invriden i luggen på fåret och drar in det i skocken igen. Och hjälper inte det, ger han avfällingen en omgång med staven. Inkvisitionen kunde inte tolerera Giordano Bruno och kättare, som i en gryende kosmologi, ställde vetenskap mot tro och därför straffades av kyrkan, i fallet Bruno att brännas på bål. Men också andra, från folkdjupet, drabbades, som den oefterrättligt ifrågasättande Domenico Scandella, vars autentiska öde skildras i ”Osten och maskarna, en 1500-talsmjölnares tankar om skapelsen” (återgivet från rättegångshandlingar av Carlo Ginzburg, Prisma Magnum 1988). Kärnan i mjölnarens budskap var att skapelsen var en naturlig process eller snarare självalstring. Men det gick ju inte an att förkunna vad tok som helst om den gudomliga skapelsen varför mjölnaren brändes på bål. Om onäpst, kunde det ge efterföljd och massflykt från flocken.
Dock, trots kyrkan och tack vare Upplysningen gick utvecklingen framåt. De geopolitiska krigen med ”Gud på vår sida” avlöstes i stort. Sista bålbränningen i Europa för kätteri ägde rum 1782 medan fängelsestraff fortsatt förekom in i vår tid, liksom massakrer på ”otrogna”. För många i en försvinnande liten något mer sekulariserad del av världen är Gud en ansiktslös kraft som uppfyller universum, som man vördar på ett traditionsbundet vis med kyrkan som förmedlare, framför allt vid socialt viktiga händelser som bröllop, dop, konfirmation och begravning.
Avslutningsvis om kristendomen kan man säga att den med sina djupa rötter i herdekulturen och sitt från äldsta tider nedärvda offerbruk med tillkomsten av frälsningstron blev en mycket fortplantningsduglig hybrid mellan hednisk kult och frälsningslära. Bärande i den senare är att var och en inom den hedniska kulten, och även andra som kommer till tro på Jesus genom Faderns offer av sin son, räddas till evigt liv av frälsaren Jesus Kristus. Denna tro på frälsning finns inte i judendomens och islams huvudfåror eftersom Jesus där inte är erkänd som frälsare. Kristendomens annorlunda syn, med frälsning och löfte om syndernas förlåtelse som grund och lockbete, kan förklara kristendomens lyckosamma missionerande och rang av överlägset mest spridda religion.
Till ovanstående kan två invändningar, som hänger ihop, tänkas vara vanliga: förolämpa eller stör inte de troende i deras förvissning om att efter döden få återförenas med sina döda kära; håll därför dina okristliga funderingar för dig själv. Mina okristliga funderingar gäller emellertid inte de troende utan tron och dess höga förvaltare. En liknelse även om den haltar kan förtydliga.
Ett stort, världsomspännande läkemedelsföretag finns. Det är oerhört mäktigt med ett avgörande inflytande i alla samhälleliga frågor även om det är splittrat i olika fraktioner som bekämpar varandra. De är alla oerhört rika, har byggt underbart vackra laboratorier, typiska för varje fraktion och utsmyckade på olika sätt med utsökt konst av tidens största konstnärer. Trots olikheterna har de en enande sak gemensamt. Direktörerna och gick ut med gemensamt meddelande att de hade framställt ett ”läkemedel”, visserligen sinsemellan något olika men med samma innehåll. Medlet skulle förhindra åldrande och ger evigt liv. Vid ett stort internationellt möte garanterade fyra berömda forskare knutna till företagets västliga intresseområde detta livselixir. Genom en framgångsrik lobbying av företagets utsända försäljare sprids med tiden budskapet, överallt använder man medlet och man gläds åt det utlovade eviga livet.
Trots framgången i försäljningen och trots förklaringen att de som dör inte följt instruktionen, uppstår tvivel på medlet när forskningen inom området så småningom går framåt. Forskare pekar på motsättningar och lekmän drar sina egna slutsatser och båda förföljs med orkestrerad smutskastning och t.o.m. lögner. Slutligen avslöjas att medlet är humbug och att den behagliga upplevelsen av evig ungdom och förvissning om en kommande odödlighet är en illusion, en placeboeffekt.
I ett fall som detta gäller att fakta obönhörligen avslöjar det sanna förhållandet men när det gäller religiös tro går det utlovade resultatet inte att testa: ett liv efter detta. I det förra fallet är kritik ett måste, i det senare fallet är det precis lika legitimt att ifrågasätta ”medlet” (i kristendomen i grunden tron på Jesu offerdöd och uppståndelse från de döda) som i det förra och göra det utifrån fysiska lagar och beprövad fysiologisk erfarenhet. Kritiken kan inte riktas mot de troende. Den avser tron som begripligt förhållningssätt och den enorma, långlivade maktapparaten i bakgrunden som bedrar de troende och lever på de troendes behov av ett faderligt beskydd, förledande i olika grad med påvar och prelater i prålande röda kåpor och gyllene, krokförsedda stavar, allt utstuderade plagiat av enklare motsvarigheter i herdekulturen. Därtill korgossar med svängande rökelsekar, dånande orgelmusik och väldiga ljuskronor under höga kyrkovalven; oblater och rödvin, kannibaliskt symboler för Jesu kött och blod allt understrykande läran om frälsning genom ett hedniskt människooffer.
Man kan ana den överväldigande lockelsen av en himmelsk glans som den avspeglas i den jordiska! En placeboeffekt som drog.
______________
För att sammanfatta; enligt den mest spridda tron skapades Alltet av en enväldig, allsmäktig Gud som offrade sin son för vår frälsning. Man kan med Richard Dawkins också fråga, vem skapade denna Gud? Det finns ett svar. Gud skapades av makthavarna för makthavarna i de stora civilisationerna liksom naturmänniskan i begynnelsen skapade tomtar och troll. Till detta kan man konstatera att människan skapat civiliserade samhällen med ”livets nödtorft på bordet” utan att behöva tacka någon allsmäktig Gud för det. Kvarstår likväl: hur uppkom universum? Det är en fråga för vetenskapen att försöka besvara.
Ett slutligt tillägg: den gemenlige troende vare oskyldig till tron!
