När jag var tonåring så blev jag intresserad av kinesiska. Det verkade vara ett spännande språk från ett spännande land. Full av österländsk vishet och mystik. Några av de första jag träffade, förutom mängder med högljudda svenska maoister, var ett förvånande antal svenska tjejer som läste Maos Lilla Röda och I Ching, Förvandlingarnas Bok , drack kinesiskt te, bar blåa kinesiska vadderade jackor och odlade kaktusar i sina små studentrum.
Själv tragglade jag mig med åren igenom det flesta kinesiska filosofer under den klassiska eran, men kom snart underfund med att den klassiska kinesiska filosofin inte har något att säga dagens människor. Det beror till en stor del på Qin Shi Huangdi, en modern motsvarighet till de tidiga kristna eller dagens ISIS, som lät bränna alla böcker som inte var en del av hans egna totalitära lära. Men även det som överlevde talar idag inte alls till oss. Så som Sokrates, Plato, Aristoteles, och senare västerländska filosofer.
Så när två amerikanska filosofer, Jay L. Garfield och Bryan W. Van Norden skriver i New York Times och kräver att alla filosofier ska behandlas lika på amerikanska universitet så håller jag inte med: If Philosophy Won’t Diversify, Let’s Call It What It Really Is