Nice på Rivieran.
Det är lätt att bli förförd av USA och inte minst av den storslagna Silicon Valley. Men efter mitt tredje, eller är det mitt sista besök i Nice i södra Frankrike så vet jag vad jag redan visste, att jag är och förblir europé ut i de yttersta fingerspetsarna.
Jag gillar småskaligheten, frånvaron av pretentioner. Att jag bara kan gå igenom passkontrollen och inte få några närgångna frågor som är avsedda att avslöja någon eventuell komplott mot president Hollande. Att ingen tar mina fingeravtryck eller ögonskannar mig. Att inga hundar sniffar efter insmugglade krusbär i mitt bagage.
Och bäst av allt, att återigen upptäcka den barnsliga glädjen av att kunna prata dålig men ändå fullt förståelig franska!
Jag blir oändligt smickrad av att se deras ögon lysa upp och höra “ah, mais vous parlez français monsieur”. Vilket skulle få min gamla fransklärare på Skrapan att inse att hon trots allt gjorde en insats den tiden för läge sen.
Jag konverserar taxichauffören som med enda handel på ratten kör som ett jehu uppför de smala bergsvägarna i natten så att jag slängs från ena hörnet av kupén till det andra, medan Nice sträcker ut sig som ett pärlband långt där nere vid Var-floden.
