De moderna objektorienterade programmeringsspråken härstammar intressant nog från Simulaspråket som utvecklades i Norge av Ole-Johan Dahl och Kristen Nygaard på 1960-talet.
När jag började programmera här i Silicon Valley på 1980-talet så hade de amerikanska programmerare som jag jobbade med fortfarande ingen aning om objektorienterad programmering. Den vågen kom först med SmallTalk mot slutet av årtiondet och i början på 1990-talet.
Till skillnad från tidigare språk som mest, såg ut som spagetti, så etablerar de objektorienterade språken alla ett formellt protokoll för den som ville kommunicera med de “klasser” eller “objekt” man skapade, både inåt och utåt. Alla data gömdes bakom en brandvägg om man så vill, och man kunde bara komma åt datan genom vissa dörrar i brandväggen, s.k. metoder som alla gick ut på att hämta data och lämna tillbaks data. S.k getters och setters.