Huvudorsaken till att president Obama kom fram från under den soffa han hade gömt sig efter sitt första möte med Israels Binjamin Netanyahu för ett år sen sägs vara den rapport som chefen för USA:s Centralkommano, den i högerkretsar avgudade general David Petraeus, lade fram för senatens militärutskott den 16:e mars i år. Ett framträdande för vilket Petraeus nu får utstå stark kritik av Israels vänner i USA.
Insufficient progress toward a comprehensive Middle East peace. The enduring hostilities between Israel and some of its neighbors present distinct challenges to our ability to advance our interests in the AOR. Israeli-Palestinian tensions often flare into violence and large-scale armed confrontations.
The conflict foments anti-American sentiment, due to a perception of U.S. favoritism for Israel. Arab anger over the Palestinian question limits the strength and depth of U.S. partnerships with governments and peoples in the AOR and weakens the legitimacy of moderate regimes in the Arab world. Meanwhile, al-Qaeda and other militant groups exploit that anger to mobilize support. The conflict also gives Iran influence in the Arab world through its clients, Lebanese Hizballah and Hamas. Militant Islamist movements.
Så här har vi det. Som Robin Wright skriver i sin artikel så är det generalens plikt att identifiera hot mot amerikanska trupper och det har han nu alltså gjort.
Tyvärr har Obama nu krupit tillbaks under sin soffa i Vita Huset och lämnat fältet fritt för nya bosättningar i Östra Jerusalem och på Västbanken. Så amerikaner kommer att få fortsätta att offra sina liv för nya bosättningar på palestinskt område.
De senaste dagarna har bjudit på ett rent historiskt skådespel i Israel och Washingthon.
USA:s lilla klientstat Israel, som är helt beroende av USA:s militära och ekonomiska hjälp, har på ett spektakulärt sätt saboterat president Obamas försök att återuppta fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina mitt under vicepresident Bidens besök i Israel.
Efter att Biden, Hillary Clinton och Obamas chefsstrategy David Axelrod alla nu har kritiserat Israel och begärt att Netanyahu stoppar de nya bosättningarna, så svarar Netanyahu nu ikväll, måndag, “make me”, eller för att uttrycka det litet mer diplomatiskt “fuck off”.
Det här är märkligt nog, ingen sittande amerikansk president har någonsin behandlats såhär av en klientstat och konsekvenserna för Obama om han återigen lägger sig platt för Netanyahu som han gjorde för ett år sen, kommer att bli vittgående. Ingen utländsk makt kommer längre att respektera honom.
Mark Perry skriver i Foreign Policy om hur general David Petraeus, chefen för Pentagons viktiga Centralkommando som inbegriper större delen av arabvärlden, nu försöker få Obama och Vita Huset att förstå att Israels bosättningar och ständiga övergrepp mot den palestinska civilbefolkningen hotar USA:s ställning i arabvärlden och att USA till yttermera visso får betala för den israeliska ockupationen med amerikanska liv i Kriget mot Terrorismen: Petraeus Asks that Palestinians be Considered Middle Eastern and Not European – Politics Prevail over National Interest
On January 16 … a team of senior military officers from the U.S. Central Command… arrived at the Pentagon to brief JCS Chairman Michael Mullen on the Israeli-Palestinian conflict. The team had been dispatched by CENTCOM commander David Petraeus to underline his growing worries at the lack of progress in resolving the issue. The 33-slide 45-minute PowerPoint briefing stunned Mullen. The briefers reported that there was a growing perception among Arab leaders that the U.S. was incapable of standing up to Israel, that CENTCOM’s mostly Arab constituency was losing faith in American promises, that Israeli intransigence on the Israeli-Palestinian conflict was jeopardizing U.S. standing in the region, and that Mitchell himself was … “too old, too slow…and too late.”
Det här mötet på Pentagon har rapporterats från flera håll och rapporterna verkar vara autentiska.
Det är tydligen på grund av påtryckningar från Pentagon som den vanligtvis så försiktige Obama den här gången vågade kritisera Netanyahu, något han avstod från för ett år sen när Netanyahu likaledes vägrade att gå med på Obamas fredsinitiativ.
Ethan Bronner skriver i New York Times om hur Netanyahu nu häpnadsväckande nog synar Obamas bluff om de 1600 bostäderna i Östra Jerusalem: Israel Affirms Plan to Build in East Jerusalem
American anger at Israel deepened Monday when a demand that Israel put off a plan to build new Jewish housing in East Jerusalem was met with a speech by Prime Minister Benjamin Netanyahu asserting that Jerusalem construction was not a matter for negotiation.
Det här är en kosmisk katastrof för Obama. Netanyahu har hans ballar i sina händer och trycker på allt han kan. Obama tvingas nu gå till strid inte bara mot Israel utan också mot den mäktiga AIPIAC-lobbyn i Washington, en av USA:s allra mäktigaste lobbyorganisationer som i sin tur har mycket starka band med Den Kristna Högern.
Obama har bara sig själv att skylla. Han verkar vara helt rudis på det utrikespolitiska området och har aldrig formulerat en klar plan för vad det är han verkligen vill åstadkomma i Mellanöstern.
Robert Dreyfuss skriver i The Nation om Obamas spektakulära misslyckande i Mellanöstern: US-Israel Showdown?
Obama didn’t deliver. He never stated the end goal. Now, he has another chance. His new opportunity was handed to him last week when Netanyahu’s government slapped visiting Vice President Biden in face by announcing, during a high-stakes, delicate trip, a plan to build 1,600 new Jewish homes in occupied East Jerusalem. In the aftermath of that event, the entire Obama administration has been mobilized against Israel. The key question is not whether Obama and Co. will slam Israel rhetorically, as they’ve done, buy whether there will be concrete consequences for Israel and whether the Obama team will finally relaunch the all-but-dead peace process by declaring the president’s own vision of the terms that Israel, the Palestinians, and the Arab states must agree to.
* News Israel’s ambassador to the US, Michael Oren, has said the row over new housing in East Jerusalem has triggered the worst crisis in US-Israeli relations in 35 years, despite attempts by Binyamin Netanyahu to project a sense of “business as usual”. The question is whether the US will move beyond criticism to take punitive action if its demands are not met. Israel is the largest recipient of US foreign aid “ $2.4bn annually, rising to $3bn in 2011 “ much of it for the military. No US president since George Bush Sr has tried to make aid to Israel contingent on the country’s adherence to international law. Oren, a historian before taking up Israel’s most important diplomatic post, reportedly characterised the crisis as the most serious since a 1975 confrontation between Henry Kissinger and the prime minister, Yitzhak Rabin, over a US demand for a partial Israeli withdrawal from Egypt’s Sinai peninsula.
I think that ‘ rather than fuming and making up ‘ would have sent a very useful message for two reasons. First, what the Israelis did played right into a question a lot of people are asking about the Obama team: how tough are these guys? The last thing the president needs, at a time when he is facing down Iran and China ‘ not to mention Congress ‘ is to look like America’s most dependent ally can push him around. And second, Israel needs a wake-up call. Continuing to build settlements in the West Bank, and even housing in disputed East Jerusalem, is sheer madness.
Så hur kommer den här krisen att sluta? Obama har nu bara ett val om man han väljer att inte kapitulera inför Natanyahus påtryckningar och det är att dra tillbaks USA:s ambassadör i Israel och vägra att släppa in Netanyahu till USA för att tala till AIPAC om ett par veckor.
Obamas problem är att Netanyahus uppträdande är så rent obegripligt kränkande och förnedrande att även om Obama själv kanske inte vågar gå till motattack så tvingas han nu att göra mer än bara prata. Om han kapitulerar för Netanyahu nu så ger han Kina, Iran och Ryssland en blank check att göra vad de vill var som helst i världen. Han kommer att bli ett åtlöje av historiska proportioner.
Han helt enkelt måste göra något annat än bara hålla ännu ett tal. Vi får se om han är så modig.
[tags]Mellanöstern, Palestina, Gaza, Israel, Västbanken, Syrien, Iran, Irak, Jerusalem, Middle East, West Bank, Hamas, Fatah, Likud, Obama Netanyahu, Israel USA, Netanyahu bosättningar[/tags
Israel-muren som liksom Berlinmuren kommer att stå i tusen år.
Joe Bidens statsbesök i Israel hade mycket litet med palestinierna och allt med Iran att göra.
Bakgrunden är Israels enträgna begäran att USA ger Israel grönt ljus och militärt stöd för att bomba de iranska atomanläggningarna och den timide Obamas vägran att liksom George Bush gå till krig mot Iran.
Så Biden var i Israel för att övertyga Netanyahuregeringen att inte bryta med Obama utan ge USA ännu en chans att på ett eller annat sätt få Iran att avstå från att framställa atomvapen. Något som CIA f.ö. har sagt att man inte är säker på att Iran ens försöker göra.
Biden var INTE i Israel för att prata fred för palestinierna, det var mer ett spel för kulisserna. Det är viktigt att det verkar som om Obama är intresserad av fredsförhandlingar, det är betydligt mindre viktigt att sådana förhandlingar verkligen leder någonstans.
Clearly, the Obama administration feels that it has burnt its fingers, at least publicly, by giving the impression of seeking rapprochement with Iran and distancing itself from Israel. Although this might have been the right strategy or the necessary bold shift to reinvent the Middle East region, the Obama administration hasn’t been ready to pay the political price in terms of the Israeli lobby’s backlash domestically or the geopolitical costs in terms of accommodation with Iran.
It’s in that sense that the speech at Tel Aviv University is the culmination of half a year of rethinking of US Middle East strategy and actual retreat from the ambitious plans at the outset. Facing several hot and cold fronts at home and in the Greater Middle East region, the Obama administration hopes to improve the atmosphere with Israel, put the heat on Tehran, and enlist the support of so-called moderate Arabs.
Obama är inte längre intresserad av att söka fred för palestinierna eftersom den amerikanska kongressen med överväldigande majoritet stöder fortsatta israeliska bosättningar på Västbanken. I Senaten är siffran 100%, i Representanthuset nära 90%.
Att Netanyahu trots Obamas alla försök att stödja Israel mot Iran inte kunna motstå frestelsen att ge Obama ett tjuvnyp genom att öppet håna honom med nya massiva bosättningar visar helt klart att det är Netanyahu och inte Obama som är huvudparten i den israelisk-amerikanska axeln mot Iran.
Obama is in real danger of seeing his allies lose respect for the United States once they see that Israel can treat him in this humiliating way with impunity. The security implications for the US are enormous. Many European allies feel strongly that Israel is an aggressor state in the region, and when Obama asks them for help in the fight against al-Qaeda, they may feel that Washington’s coddling of Israeli colonialism produced much of the radicalism that they are now asked to spend blood and treasure combating. Moreover, many leaders may be emboldened to treat Obama and Biden just as Netanyahu did, if the latter faces no consequences for his impudence.
Den palestinske presidenten har beslutat att han inte vill gå in i förhandlingar nu. Den palestinska sidan är inte redo att förhandla under nuvarande omständigheter, säger Arabförbundets ordförande Amr Moussa. Enligt Arabförbundets delegater hänger återupptagandet av fredssamtalen på om Israel stoppar bosättarexpansionen i Östra Jerusalem och de ockuperade områdena.
Israel är inte längre Mellanösterns enda supermakt. Israels försök att få först Bush och nu Obama att gå med på krig mot Iran har misslyckats. USA kommer förr eller senare att tvingas att förhandla med mullorna i Iran, precis som man gjorde med Kina.
Det är den dagen som Netanyahu till varje pris vill skjuta på framtiden. Och som tack för att Netanyahu inte själv bombar Iran så ger Obama honom alltså grönt ljus att fortsätta ockupationen av Västbanken.
Vad Obama däremot inte hade väntar sig är att Netanyahu så öppet skulle håna honom med nya massiva bosättningar under Bidens besök i Israel.
Men det var bara ett litet tjuvnyp för att visa vem det är som verkligen bestämmer.
Det här är alltså början till en omfattande omorientering av USA:s utrikespolitik i Mellanöstern. En omorientering som förr eller senare kommer att leda till detente med Iran och en enstatslösning för vad som eufemistiskt kallas Mellanöstern.
En allt mer pressad Frederick Federley planerar, enligt rykten som sägs härstamma från Babsan, som borde veta, ett monumentalt medieevenemang av historiska för att inte säga histrioniska proportioner.
Babsan
Målet, att rädda Centern från att hamna under 4% riksdagsvalet, skall nås genom en kupp mot prinsessbröllopet den 19 juni i år. Federley skall, i direktsänd TV, låta sig omskäras helnaken högst upp i Turning Torso i Malmö till tonerna av Frank Sinatras I’ve Got You Under My Skin precis samtidigt som Viktoria och Daniel knyter banden i Storkyrkan.
“Vem fan vill se på Viktoria om de kan se på mig”, som Federley uttrycket det.
Omskärelsen sägs vara ett led i Federleys konvertering till judendomen, något som han ser som ett dråpslag mot “den där jävla Reepalu och socialdemokratin i Malmö”.
Federley hoppas sedan kunna bjuda in bosättarrörelsen Gush Emunim för att etablera bosättningar i Rosengård, som Federley säger sig kunna bevisa var judiskt redan tusen år före Ansgars första besök i Birka 829–30.
Riksantikvarieämbetet har hittills ställt sig något tveksam till Federleys och Centerns dokumentation, mest på grund av att originaldokumenten som sägs vara samtida med Dödahavsrullarna från Qumran, bär en klart synlig vattenstämpel med orden “Centerpartiets Riksdagskansli 2009”.
Men efter påtryckningar från Sveriges Israel-ambassadör Elisabet “Njuren” Borsiin Bonnier, Shin Bet och Mossad så sägs alla hinder för bosättningarna nu ha undanröjts.
Federley har, som bekant, redan donerat pengar till den israeliska armén och tänker nu finansiera evenemanget och de israeliska bosättningarna i Malmö med miljonbelopp från RFSL och LRF.
Federleys förhud, signerad av Federley själv, skall enligt uppgift doneras till Moderna Museet, Ilmar Reepalu fråntas sitt svenska medborgarskap och utvisas till Estland, “eller var fan han nu kommer nånstans ifrån” som Federley så poetiskt uttrycker det och Turning Torso döpas om till Fredricks Fallos.
´President Obamas goda rykte till trots så har han redan gjort klart att han inte är intresserad av att trycka på för demokrati i Egypten, ett land som får amerikanskt ekonomiskt stöd värd $1.6 miljarder per år helt utan några krav på demokratiska reformer som Paul Schemm skriver i San Francisco Chronicle：＜a href=”http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?f=/n/a/2009/03/31/international/i015334D06.DTL”>Analysis: Democracy in Egypt appears to wane
The Obama administration has already hinted it won’t hinge its relationship with Egypt on human rights demands, moving away from former President George W. Bush’s ambitious — or overreaching, as some in the region felt — claims to seek a democratic transformation in the region.
och medan Hillary Clinton talar sig varm om Internet/demokrati i Kina och Iran så säger hon inte ett knyst om det faktum att som Yasmine El Rafie skriver på DNEgyptens demokratibloggare tystnar
När, som AlJazeera nu uppmärksammar, Muhammad ElBaradei, den allmän respekterade just pensionerade chefen för FN:s atomenergikommission och tillika Nobelpristagare, som representant för IAEA, nu återvänder till Egypten så ställs Obama inför ett synnerligen allvarligt problem： Egyptians welcome ElBaradei home :
Ahead of his arrival, there were media speculation that the authorities could ban public receptions for him.
Two members of opposition group the April 6 Movement have already been arrested for organising a reception for ElBaradei and distributing leaflets encouraging people to attend, Egyptian media reported.
Amr El-Kahky, Al Jazeera’s correspondent in Cairo, said his return has caused a political stir in Egypt.
“Hundreds of people gathered at the airport … ElBaradei ins
Eller kommer kanske Obama att bryta med den 81：årige Mubarak och hans diktatur som är minst lika brutal som den iranska, och stödja ElBaradei och demokrati även för Egypten?
De närmaste månaderna får utvisa men jag tror inte att vi bör hoppas alltför mycket.
Under tiden kan vi läsa Alaa al-Aswanys fina bok The Yacoubian Building., en författare som knappast kommer att bli inbjuden till Vita Huset. Det är nämligen han som har organiserad den Facebookgrupp för ElBaradei som redan har samlat 65000 medlemmar.
[tags]Mellanöstern, Palestina, Gaza, Israel, Västbanken, Syrien, Iran, Irak, Jerusalem, Middle East, West Bank, Hamas, Fatah, Likud,ElBaradei, Egypten och Obama, Egypten Israel, The Yacoubian Building, Alaa al-Aswanys[/tags]
Stormakter förblir inte stormakter om de inte kan göra skäl för sin maktposition.
USA:s vägran att sätta någon som helst press på den israeliska regeringen för att utrymma de ockuperade palestinska områdena och gå med på en varaktig fred, tär på USA:s rykte, inte minst i Mellanöstern och den muslimska världen.
Det här är ett pris som USA ännu så länge lätt kan betala och som man utan tvekan kommer att fortsätta att betala i decennier framöver. Men USA:s hegemoni i världen minskar steg för steg. Turkiet har börja föra sin egen utrikespolitik och Syrien moderniserar. Iran kommer att demokratiseras och växa till en regional stormakt.
Om ytterligare 50 år kommer det muslimska Mellanöstern att vara en viktig del av den globaliserade världen och om inte USA bryr sig så kommer andra aktörer att intervenera för att få slut på den israeliska ockupationen och de ständiga krigen i området.
Man kan tycka vad man vill om globaliseringen men den har i alla fall det goda med sig att den inte tycker om krig och ockupation.
Eleven minutes after Israel announced its independence in 1948, President Harry Truman recognized the new state, and American support has been crucial to -Israel’s survival and a cornerstone of U.S. foreign policy ever since.
But as Washington’s focus has shifted toward Iraq and Afghanistan, and as President Obama has begun new overtures toward moderate Arab states such as Egypt, some are questioning whether that policy still serves the national interest. Should the U.S. step back from its special relationship with Israel? That was the topic of last week’s Intelligence Squared U.S. debate at New York University.
Roger Cohen, som är kolumnist på New York Times, är en av de två som för palestiniernas talan：
.. den amerikanska politiken gentemot Israel har misslyckats. …parterna är längre från varandra än någonsin. Vad som gör USA: s relation med Israel så unik är dess okritisk karaktär, även om det skadar USA: s intressen, liksom den otroliga generositet som USA har visat mot Israel under det senaste årtiondet, nästan 60 miljarder dollar.
Till vilket mål har dessa pengar används? Det israeliska bosättningarna på Västbanken har utökats till 450.000 israeler utanför 1967 års gränser med en repressiv apparat av nybyggare med reserverade motorvägar och militärområden och en mur. Israeler i sina snabba bilar kör i ilfart utefter motorvägarna medan palestinierna med sina åsnekärror ta sig fram på grusvägar till sina odlingar.
Nu har Obama redan gjort en kovändning från sin tidigare fredspolitik och står idag om något närmare den israeliska regeringen än George Bush.
Men på sikt måste USA välja mellan ett ökat inflytande i den allt viktigare muslimska världen och fortsatt ockupation av Palestina.
USA kan inte predika demokrati och frihet och samtidigt finansiera den Israeliska ockupationen av Palestina. Det går inte ihop längre.
Det kommer att ta ett par tre decennier, kanske fler, men trenden är omisskännlig. USA:s inflytande i Mellanöstern är på avtagande och det finns inte längre någon ursäkt för den Israeliska ockupationen.
På sikt kommer det 100% amerikanska stödet för Israel att långsamt avta om man inte ger Palestinierna dess frihet.
Det faktum att Newsweek vågar införa en sån här debatt är ett steg i rätt riktning. Jag tror knappast att t.ex. DN skulle våga ha en liknande debatt, men jag kan ha fel.
[tags] Mellanöstern, Palestina, Gaza, Israel, Västbanken, Syrien, Iran, Irak, Jerusalem, Middle East, West Bank, Hamas, Fatah, Likud[/tags]
Det var alltså sant att det fanns en omfattande och systematisk illegal trafik med skjutna palestiniers organ i Israel. Avslöjandet kom i israelisk tv i december och väckte stor uppmärksamhet i hela världen och var förstanyhet inte bara i CNN och andra amerikanska tv-kanaler utan också i Europa. En världsnyhet, alltså.
Dock inte i Sverige.
så kommer förre förrädaren bedragaren Jesus Alcala med ett massivt inlägg i SvD, som visserligen mycket motvilligt erkänner att det fanns ett visst underlag för Donald Boströms artikel, men som ändå ställer honom vid skampålen. Orsaken är nu inte längre att Boström ljög, utan nu gäller det att det var förkastligt att berätta om något som kan leda till antisemitism och uppvigling mot staten Israel: Aningslösheten är farlig | Kulturnyheter | SvD
Knappt en månad efter Boströms artikel skriver den algeriska tidningen al-Khabar att en judisk organhandelliga kidnappat ett stort antal algeriska och marockanska barn. Uppgifterna är nya för såväl algerisk som marockansk polis. Ingen utredning har bedrivits. … I december 2009, under en valrörelse med starkt antisemitiska inslag, rapporterar ukrainska medier att Israel under de senaste två åren bortfört 25000 barn från Ukraina. .. Något senare samma månad, i den hätska stämning som organhandelryktena alstrat, åberopar Palestinska myndighetens premiärminister Salam Fayyad Boströms artikel och kräver internationella åtgärder mot Israels organplundring. Ghassan Khatib, den palestinska regeringens talesman, förtydligar kraven.
De rent Waneriska utfallen mot Boström och Aftonbladet i den svenska pressen tog alla för givet att organstölder aldrig någonsin under några som helst omständigheter eller i någon som helst omfattning hur liten den än kunde vara, skulle kunna ske i staten Israel.
Så är det verkligen så konstigt att det också nu alltså också visar sig ha ägt rum i Israel? Jämfört med alla övergrepp mot palestinierna under de senaste 60 åren så är några njurar mer eller mindre knappast något att förfäras över.
Jesus Alcalas försök att rädda ansiktet på vad Guillou kallar de liberala dumstrutarna genom att nu i efterhand fördöma Boström för att hans avslöjanden leder till uppvigling och antisemitism är rent penibelt.
Det bästa sättet att skydda ett lands goda rykte är att lägga alla korten på bordet och att straffa eventuella brottslingar.
Det kommer aldrig att bli fred i Mellanöstern om inte alla fakta kommer fram. Fatahs CIA-sponsrade tortyr av oliktänkande och Hamasmedlemmar t.ex., de Israeliska övergreppen i Gaza och de riktade morden, osv.
För det är inte informationen om övergreppen som skadar, det är övergreppen själva. Den som begår brott måste ställas inför rätta och ta sitt ansvar. Det är något som Jesus Alcala själv har fått erfara.
Det är svårt att se Alcalas inlägg som något annat än ännu en rökridå för att rättfärdiga den israeliska ockupationen och kollektivbestraffningen av Gazaborna , som nu senast har fördömts av Amnesty ”Kollektiv bestraffning” av Gaza, ett fördömande som alltså enligt Alcalas logik är förkastligt eftersom det, precis som Goldstone-rappoirten, kommer att utnyttjas av anti-Israeliska krafter.
Israel gave serious thought this spring to launching a military strike on Iran’s nuclear sites but was told by President George W Bush that he would not support it and did not expect to revise that view for the rest of his presidency, senior European diplomatic sources have told the Guardian.
The then prime minister, Ehud Olmert, used the occasion of Bush’s trip to Israel for the 60th anniversary of the state’s founding to raise the issue in a one-on-one meeting on May 14, the sources said. “He took it [the refusal of a US green light] as where they were at the moment, and that the US position was unlikely to change as long as Bush was in office”, they added.
Orsakerna till Bushs beslut vilade på två faktorer. Den första var oron över Irans förmodade repressalier, den andra oro över att Israel inte skulle lyckas förstöra Irans kärntekniska anläggningar i ett enda angrepp. Man skulle behöva flera dagars kontinuerliga bombningar för att lyckas. Och det riskerade att leda till ett regelrätt krig över stora delar av Mellanöstern, vilket Bush alltså inte ville vara med på.
Men varför är den Israeliska regeringen så rädd för ett kärnvapenbestyckat Iran? Israel har ju trots allt själv den största kärnvapenarsenalen utanför stormakterna och dessutom en amerikansk garanti om hjälp om Iran eller något annat land skulle hota landet
Ariel Ilan Roth, Associate Director of National Security Studies vid Johns Hopkinsuniversitetets Krieger School of Arts and Sciences skriver i den respekterade utrikespolitiska tidskriften Foreign Affairs om vad som ligger bakom den Israeliska regeringens oro över att Iran kan komma att skaffa sig atomvapen:
Most observers believe that Israel’s preoccupation with Iran’s nuclear program stems from the fear that Iran would either use a nuclear weapon against Israel or give the bomb to one of its direct proxies, most likely Hezbollah. Given Tehran’s open hostility toward Jerusalem, such foreboding makes sense. But such a scenario is highly improbable.
Tehran’s profound dislike of the Jewish state notwithstanding, it is unlikely to attack Israel with a nuclear weapon because Israel’s atomic arsenal is orders of magnitude larger than whatever infant capability Iran could muster in the foreseeable future. Moreover, Israel is believed to possess a secure submarine-based second-strike capability that could devastate Iran.
Som Ariel Ilan Roch skriver så befarar Israel att Irans nukleära ambitioner en dag kan komma att undergräva landets kvalitativa militära överlägsenhet i hela Mellanöstern och dess förmåga att tillfoga varje potentiell motståndare oproportionerliga förluster, vilket alltså är hörnstenen i Israels försvars- och utrikespolitik.
Det är den övertygelsen som gör att fredsförhandlingar aldrig har varit av något större intresse för en rad Israeliska regeringar och inte är det idag heller. Något som Benjamin Netanyahu redan har gjort kristallklart för president Obama, och som denne nu också verkar ha accepterat utan att knorra.
Robert Dreyfuss skriver i The Nation om att Pentagon inte heller är speciellt pigg på ett krig mot Iran: Admiral Mullen: No Attack on Iran
Mot stjärnorna, iranska missiler.
Yesterday, Admiral Mike Mullen, the chairman of the Joint Chiefs of Staff, made a rare public appearance to speak about America’s challenges in the Middle East. For his venue, he chose the Washington Institute for Near East Policy, the main thinktank in Washington for the Israel lobby.
During his appearance, his hosts — in the form of Rob Satloff, the executive director of WINEP — pressed him to lay down a marker on Iran, which is the chief preoccupation of the lobby. However, contrary to some news reports and blog accounts of Mullen’s comments at WINEP, the admiral clearly backed away from anything that sounded like a military threat, and it was clear throughout his entire remarks that Mullen, and the US military, is exceedingly averse to an armed confrontation with Tehran.
Economist skriver om två intressanta akademiska krigsspel om Iran som har hållits nyligen, ett i USA och ett i Israel：
Two war games run recently by academics add to the despondency. In one, played out at Harvard University’s Kennedy School of Government, America was ready to live with a nuclear Iran through containment and nuclear deterrence, and exerted strong pressure on Israel not to take military action. In another war game, held at Tel Aviv University’s Institute for National Security Studies and designed to explore diplomatic options, Iran continued to build up its stock of enriched uranium—even after a simulated Israeli commando raid on one facility under construction.
All this suggests that Israel is drawing up military options to attack Iran, but none of them is very appealing.
Risken för ett Israeliskt eller Israelisk-amerikanskt bombkrig mot Iran under den närmaste tiden är alltså inte överhängande.
Istället kommer de båda allierade att gör allt de kan för att isolera och blockera Iran för att förhindra att landet skaffar sig atomvapen.
Men som det verkar nu kommer Iran förr eller senare att skaffa sig atomvapen, vare sig den gröna demokratirörelsen lyckas störta Khamenei eller inte. Egentligen är de gröna betydligt farligare för Israel än Khamenei, för de representerar ett modernt Iran som kommer att få betydligt större inflytande i Mellanöstern än Khameneis och Ahmadinejads.
Och när den dagen kommer så kommer Mellanöstern antagligen att bli betydligt fredligare än idag eftersom Israel då för första gången kommer att tvingas till meningsfulla fredsförhandlingar.
En intressant utveckling i sammanhanget är att Pentagons underrättelsechef klart och tydligt säger att Iran som det ser ut idag, INTE försöker skaffa sig atomvapen，tvärt emot vad den Israeliska regeringen länge har påstått: Iran Not Committed to Building Nuclear Bomb, Pentagon Intel Chief Says
The U.S. Defense Department’s intelligence chief said that although Iran has been developing the means to build nuclear weapons, the Middle Eastern nation has not yet made a final decision to do so,
Chief Lt. Gen. Ronald Burgess, shown in 2004, reaffirmed a 2007 intelligence conclusion that Iran has not yet committed to developing a nuclear weapon (Alex Wong/Getty Images).
The conclusion — originally reached in a comprehensive 2007 intelligence assessment of Iran’s nuclear program — remains valid despite uncertainties about the goals and stability of the nation’s government, U.S. Defense Intelligence Agency Chief Lt. Gen. Ronald Burgess said.
[tags] Mellanöstern, Palestina, Gaza, Israel, Västbanken, Syrien, Iran, Irak, Jerusalem, Middle East, West Bank, Hamas, Fatah, Likud, Benjamin Netanyahu[/tags]
Juldagen i det ockuperade Bethlehem, har det verkligen gått så här långt? Ingenstans syns Barack Obamas janusansikte så klart som i Palestina, det land som han för snart ett år sen lovade att hjälpa till fred och oberoende.
Idag visade sig dom löftena alla bara vara tomma ord. Mycket vackra, rörande ord men inte desto mindre bara kallt kalkylerade tomma ord. Som Carl Bildts löften om att EU skall hjälpa till att skapa fred. Tomma meningslösa ord.
Ord för dagen, ord för stunden, ord som gjorde Obama oerhört populär men ord som han aldrig hade det minsta avsikt att sätta i verket.
Obama shot down the mission of his presidential envoy to the Middle East, George Mitchell, when he sent Secretary of State Hillary Clinton early in March ostensibly on a mission to bring together Palestinian and Israeli leaders to resume their negotiations, but her mission was a resounding failure because she did exactly the opposite, which made her visit the milestone of her administration’s shift from what was believed by the Palestinians as an honest broker to a mediator who aborted his mediation by completely adopting the views of the Israelis.
Efter att ha tvingat Abbas att ta avstånd från Goldstone- rapporten kapitulerade Obama inför Netanyahuregeringens fortsatta annekteringen, som nu har belönats med en ny term, “naturlig tillväxt” av Östra Jerusalem och Västbanken.
Much ado about nothing. Som vanligt med Obama mycket snack om ingenting.
Alla Mozarts Turca: Allegretto eller turkiska marsch.
Mellanösterns nya stormakt, som jag skrev för ett par dar sen, heter Turkiet. Det var George Bush och de neokonservativa som till varje pris ville döda Saddam Hussein som hämnd för dennes förmenta försök att mörda Bushs pappa i Kuwait, kosta vad det kosta ville.
Och det kostade verkligen, inte bara i hundratusentals liv utan även i minskat amerikanskt inflytande. Tre nya stormakter håller nu på att inta sina platser i Mellanöstern, Iran givetvis, vars inflytande i Irak växer så det knakar, Irak självt som inte kommer att bli den USA-trogna stat som George Bush hade hoppats på, och sen också den tidigare USA-allierade Turkiet.
Still, it’s the Turks—not the Iranians, as many observers claim—who are now emerging as the war’s real winners. In economic terms Turkey is running neck and neck with Iran as Iraq’s biggest trading partner, even as most U.S. businesses sit helplessly on the sidelines. And in terms of regional influence, Turkey has no rival.
The country’s stern-faced prime minister, Recep Tayyip Erdogan, is working to consolidate that strength as he asserts Turkey’s independence in a part of the world long dominated by America. Next week he’s in Washington to meet with President Obama, but only a few weeks ago he stood shoulder to shoulder with his “good friend” Mahmoud Ahmadinejad in Tehran and defended Iran’s nuclear program.
Ett helt nytt Mellanöstern håller på att växa fram. Situationen för de muslimska länderna i Mellanöstern påminner mycket om Taiwan och Sydkorea i början på 1960-talet. När gobaliseringen nu börjar göra sitt intrång i Mellanöstern så kommer förhoppningsvis också länder som Egypten, Syrien, ett självständigt Irak och ett Iran utan mullor att för första gången någonsin kunna utvecklas fritt och bestämma över sin egen framtid.
Det är inte en fråga om om utan om när. Globaliseringen går inte att stoppa vilket i det är fallet ät något mycket positivt.
[tags]Mellanöstern, Palestina, Gaza, Israel, Västbanken, Syrien, Iran, Irak, Jerusalem, Middle East, West Bank, Hamas, Fatah, Likud, Turkiet[/tags]
Shlomo Sand: Challenging notions of a Jewish People
[print_link]
Klicka på boken.
När den amerikanska Kristna Högern och en överväldigande majoritet av USA:s kongress stöder fortsatta expansion av Israeliska bosättningar på Västbanken så är det för att det står skrivet i Gamla Testamentet och andra kvasihistoriska skriver att dessa områden en gång har tillhört det historiska Israel.
“I believe that the Jewish settlements should be allowed to be expanded upon, because that population of Israel is, is going to grow,” she continued. “More and more Jewish people will be flocking to Israel in the days and weeks and months ahead. And I don’t think that the Obama administration has any right to tell Israel that the Jewish settlements cannot expand.”
Men folkgrupper förblir inte oförändrade under sekler och årtusenden, något som den Israeliske historieprofessorn vid Tel Aviv University, Shlomo Sand har uppmärksammad i sin uppmärksammade bok The Invention of the Jewish People som har legat på de Israeliska bestsellerlistorna och nu finns i engelsk översättning.
Dagens svenskar, kineser, israeler eller amerikaner har väldigt litet genetiskt, historiskt eller ens kulturellt arvegods från våra förfäder för flera hundra eller t.o.m tusen år sen. På det sättet är professor Sand helt rätt, alla folk är uppdiktade.
Despite the fragmented and incomplete historical record, experts pretty much agree that some popular beliefs about Jewish history simply don’t hold up: there was no sudden expulsion of all Jews from Jerusalem in A.D. 70, for instance. What’s more, modern Jews owe their ancestry as much to converts from the first millennium and early Middle Ages as to the Jews of antiquity.
Sand’s sense of grievance against the myths on which the exclusively Jewish right to full Israeli immigration is grounded is one that many who want to see a more liberal and secular Israel wholeheartedly share. But his book prosecutes these aims through a sensationalist assertion that somehow, the truth about Jewish culture and history, especially the “exile which never happened”, has been suppressed in the interests of racially pure demands of Zionist orthodoxy. This, to put it mildly, is a stretch.
Att de Israeliska bosättarna, som f.ö. ofta kommer från USA, använder sig av förfalskad historia som alibi för ständigt nya kolonier i Palestina är knappast förvånansvärt. Det har alla “bosättare” gjort historien igenom, inte minst de tidiga amerikanska “pilgrimerna” som hela USA nu firar på Tacksägelsedagen i morgon, Torsdag.
Men Shlomo Sands budskap går djupare än så. För om de flesta “folk” och “nationer” är uppdiktade på ett eller annat sätt så gäller det också för alla gränser och inte minst de allt populärare murarna.
Vad som förenar oss är så oerhört mycket mer än det som skiljer oss. Vilket är varför USA och EU nu en gång för alla måste sätta stopp för de Israeliska bosättarnas framfart och lägga fram en plan som leder till en långvarig fred med öppna gränser för alla människor i Mellanöstern.
[tags]Mellanöstern, Palestina, Gaza, Israel, Västbanken, Syrien, Iran, Irak, Jerusalem, Middle East, West Bank, Hamas, Fatah, Likud, Shlomo Sand, The Invention of the Jewish People[/tags]
Per Gharton har skrivit två artiklar om hur han blev mobbad på Wikipedian, som visar hur politiska grupperingar försöker påverka Wikipedians innehåll.
Det är knappast något nytt att s.k. troll huserar på Wikipedian, speciellt på biografiska artiklar, det vet vi faktiskt redan från USA där Jimmy Wales, Wikipedians grundare, håller på att införa redigeringsstopp för allmänheten just på biografiska artiklar. Men det är bra att vi blir påminda om att det finns troll även i Sverige.
This biography of a living person does not cite any references or sources. Please help by adding reliable sources. Contentious material about living people that is unsourced or poorly sourced must be removed immediately. (November 2009) Find sources: (Per Gahrton – news, books, scholar)
Så de påhopp som Gahrton med rätta påtalar håller på att åtgärdas.
Mitt problem med Gahrtons andra inlägg är att han uppenbarligen inte har en aning om hur webben fungerar:
Uppenbarligen mobiliseras mängder med människor till aktiv medverkan, vilket är utmärkt. Men i sista hand måste det finnas en ansvarig instans som kan ”sätta ner foten”.
Det är ju just för att det inte finns någon som kan “sätta ner foten” som webben är så farlig för diktaturer och andra auktoritära regimer som den svenska, där Beatrice Ask vill sätta ner hur många fötter som helst med FRA- iPdred, Stockholmspaketet och allt vad de heter.
Tydligen är Gahrton lyckligt ovetande om den viktiga roll som Twitter spelade under demokratidemonstrationerna i Iran, eller att den kubanska bloggaren Yoani Sanchez nyligen har blivit slagen och trakasserad av den kubanska säkerhetstjänsten. Vet han “och hans generation” ens vad en blogg är undrar man?
Och här kommer vi till mitt verkliga problem med Gahrton. Så här skriver han: Sällan har jag fått så många reaktioner på ett debattinlägg som min kritik mot Wikis biografier. Det visar att nätet som medium är större än många i min generation förstått.
Klicka på bilden.
Först av allt så heter det Wikipedian och inte Wiki, det är en helt annan sak, och sen, som min mamma skulle säga, gör dig inte dummare än du är. Gahrton har tydligen helt tappat kontakten med dagens IT-värld, något som faktiskt är rätt unikt med tanke på att Gahrton är 66 och jag känner en dam i Sverige som snart skall fylla 90 som har mejlat i flera år.
En annan dam, en släkting som snart skall fylla 96(!) frågade mig nyligen om jag har en profil på Facebook. Och den damen bor i en liten håla ute på den svenska vischan. Så när Gahrton skriver att han “och hans generation” inte förstått hur viktigt webben är som medium så undrar jag var Gahrton har hållit hus sedan 1995 när Gahrton var 52 om jag har räknat rätt.
Göran Rosenerg skrev för ett tag sen om att det just är genom sin mjuka makt , till stor del på Internet, som Israel har lyckats stämma ni bäcken och förhindra att Palestina-vänlig information når ut till allmänheten. Israels mjuka makt:
Än en gång tycks dock Israels specifika form av mjuk makt, soft power, ha fungerat; makten att med tillvitelser om otillbörliga motiv oskadliggöra en tillbörlig kritik av Israels politik. Och i detta fall, makten att förvandla frågan om Israels brott i Gaza till frågan om Richard Goldstones brott mot Israel. Över praktiskt taget en natt lyckades Israel med en massiv insats av mjuk makt att få Goldstonerapporten politiskt desarmerad, Richard Goldstone personligen defamerad och frågan om Israels krigsförbrytelser i Gaza tills vidare avförd från FN:s dagordning.
Något som Gahrton borde ha uppmärksammat om han vill hjälpa Palestinierna, skulle man tro i alla fall.
Gahrton påminner om en typ människor jag ofta träffar i Sverige. Människor som har tacklat av och blivit gamla redan i 40-årsåldern. Som helt har slutat förnya sig, som lever i sin egen värld långt borta från dagens värld.
Nu är Gahrton säkert en smart karl så det skulle inte alls vara svårt för honom att sätta sig in i hur den moderna webben fungerar. Kanske någon vänlig 80-åring kan ta en paus från webbsurfandet och twittrandet och visa Gahrton hur man gör?
[tags]Richard Goldstone, Per Gahrton, Ali Esbatil, Mellanöstern, Palestina, Gaza, Israel, Västbanken, Syrien, Iran, Irak, Jerusalem, Middle East, West Bank, Hamas, Fatah, Likud, Wikipedian[/tags]
President Obamas misslyckande i Mellanöstern är historiskt, katastrofalt och det kommer att få vittgående konsekvenser inte bara för de redan utsatta Palestinierna utan för USA:s utrikespolitik över hela världen.
Det dröjde endast två dagar efter det att Obama tillträdde som president tills han utnämnde förre senatorn George Mitchell till Mellanösternsändebud. Obama fullföljde också sitt kampanjlöfte genom sin resa till Kairo i juni, där han höll ett historiskt tal i vilket han två gånger hänvisade till Palestina. Och Obama pressade sedan Benjamin Netanyahu om en totalstopp av de Israeliska bosättningarna på Västbanken.
Men Obamas fredssträvanden kollapsa abrupt när Netanyahu anlände till Vita Huset och slog näven i bordet och sa, i fri översättning, nej fan, det blir inga eftergifter! En av världens värsta busar mötte en av de mest naiva amerikanska presidenter någonsin. Och den djupt chockade Obama lade sig platt och slutade prata om ett stopp på Israeliska bosättningar och idag efter nio månader, är det Netanyahu som bestämmer hur den gemensamma amerikansk-israeliska politiken i Mellanöstern skall utformas och Obamas fredssträvanden är kaputt, slut, döda, historia. Det bidde ingen fred, något som Obama borde ha insett redan innan han började.
Bild på Israelmuren
Teddy Roosevelt, en av USA:s mer framstående presidenter hade som valspråk “talk softly and carry a big stick”. Obama är precis tvärt emot. Han pratar till han blir blå i ansiktet och den enda påk han har är en tandpetare, om ens det.
CAIRO — The Obama administration has all but abandoned hope for an early resumption of face-to-face negotiations between Israeli and Palestinian leaders or substantive movement toward agreement on a Palestinian state — an acknowledgement that it has fallen short of one of its major initial foreign policy goals. With virtually no possibility of comprehensive high-level negotiations in the foreseeable future, Secretary of State Hillary Rodham Clinton has begun to urge the Arabs to encourage Palestinian participation in lower-level talks with Israel on narrow economic, social and security issues of interest to both sides, according to accounts by Arab and Western diplomats. “We recognize that things have stalled,” Clinton spokesman P.J. Crowley said. “We’re looking at a variety of ways that increase interaction between the parties in some form.”
Det här är en makalös, historisk, drömseger för Netanyahu och Avigdor Lieberman. Inte bara har de hyllats av Hillary Clinton för sin fredsiver, de har också fått USA-kongressen att rösta 344-36 för att fördöma Goldstone-rapporten om de Israeliska övergreppen mot civilbefolkningen i Gaza. Vilket ger Israel ett stort grönt ljus för nya angrepp. Det är bara att anfalla, USA-kongressen och Obama sviker inte.
Netanyahu har nu tre år på sig, och i värsta fall hela sju år om Obama återväljs, att ösa på med nya bosättningar på Västbanken och att skära av ännu mer av vattentillförseln i det blockerade Gaza och på Västbanken.
Nu kan man med rätta undra om det gör nånting om Obama sticker kniven i Palestinerna. Är det, ärligt talat, nån som bryr sig? Obamas problem är inte att alla hans löften om fred inte visade sig vara sanna, det är att världen nu klart kan se att Obama vid första lilla motstånd omedelbart vänder kappan efter vinden. Det är något som mullorna i Teheran, Kim Jong-il i Nordkorea, Vladimir Putin, Hu Jintao och mängder med andra busar, inte minst dom i Israel, nu har lärt sig.
För bara en dag efter det att Hillary Clinton hade hyllat Netanyahy som fredsivrare så bytte hon ton. Nu gällde hennes klingade fraser i Israel inte längre. I en intervju senare samma dag gav hon sedan Israel kontrollen över Östra Jerusalem, något som Obama redan hade gjort före presidentvalet, för att sedan återigen ändra sig. Ingen vet längre vad som gäller när Obama eller Clinton talar. Orden bara flödar fritt. Clinton byter fot lika snabbt som den värsta Flamencodansare.
Ingen fred i Palestina alltså under de närmaste tre åren men väl nya Israeliska bosättningar och mer elände för det folk som president Obama en gång talade sig varm för, innan han hittade en ny bästis i paret Netanyahu-Lieberman.
Men som sagt, busarna världen över observerar och drar sina slutsatser av President Obamas katastrofala nederlag i Mellanöstern. En man som lägger sig platt en gång kommer att göra det igen, och igen. Palestinierna är inte de enda som kommer att få betala för Obamas agerande. Som Karl Gerhard sjunger, “Det Jämnar alltid ut sig någonstans”.
President Obamas häpnadsväckande metamorfos från Israel-kritisk fredsmäklare till hejarklack för Benjamin Natanyahus fortsatta bosättningar på Västbanken har upprört många, inte bara utanför Israel.
Gideon Levy skriver i Haaretz (tack för tipset Jörgen) att Barack Obama has been busy – offering the Jewish People blessings for Rosh Hashanah, and recording a flattering video for the President’s Conference in Jerusalem and another for Yitzhak Rabin’s memorial rally. Only Sheikh Hassan Nasrallah surpasses him in terms of sheer output of recorded remarks.
All press är nu på Palestinierna och Arabvärlden att göra ständigt nya eftergifter till den Israeliska regeringen som själv med Obamas och Clintons “förståelse” kan ånga på med nya bosättningar på Palestinskt område.
Before no other country on the planet does the United States kneel and plead like this. In other trouble spots, America takes a different tone. It bombs in Afghanistan, invades Iraq and threatens sanctions against Iran and North Korea. Did anyone in Washington consider begging Saddam Hussein to withdraw from occupied territory in Kuwait?
But Israel the occupier, the stubborn contrarian that continues to mock America and the world by building settlements and abusing the Palestinians, receives different treatment.
Levy skriver vidare att … Om Amerika och världen hade utfärdat fördömanden efter Operation Summer Rains under 2006 – som resulterade i 400 döda palestinier och allvarliga skador på infrastrukturen i den första större operationen i Gaza sedan tillbakadragandet – då Operation Cast Lead aldrig ägt rum.
Obama har insett att han aldrig kan rå på Netanyahu och att hans inrikespolitiska ställning är sådan att han inte kan riskera att stöta sig med den mäktiga Israeliska AIPAC-lobbyn. Bättre då att slänga palestinierna över bord, njuta av sitt fredspris och segla så nära Netanyahu-regeringen som han överhuvudtaget kan.
Obama och Netanyahu har t.ex. tydligen haft ett nära samarbete om att skjuta den s.k. Goldstone-rapporten i sank och allvarligt försvaga Mahmoud Abbas .
Den amerikanska lobbygruppen AIPAC har sedan länge helt dominerat den amerikanska Israel-bilden främst genom sin högeffektiva lobbyverksamhet i kongressen.
Idag kan Netanyahu-regeringen räkna med stöd från alla USA:s senatorer och över 90% av alla medlemmarna i Representanthuset. Obama står alltmer isolerad i sitt försök att vinna fred för Palestinierna.
Obamas första, mycket naiva och dåligt genomtänkta försök, kantrade någon minut efter det att Netanyahu steg in i Vita Huset och helt sonika tog kontroll över det gemensamma toppmötet mellan Israel och USA.
Obama svängde in bakom Netanyahu som de senaste månaderna har varit den som de facto har bestämt den gemensamma Amerikansk-Israeliska politiken mot Palestina.
Men trots att Obama har backat så har den Israeliska regeringen inte helt fått som den vill. Man har inte helt, ens med Obamas stöd, kunnat avfärda Goldstone-rapporten om krigsförbrytelser under det Israeliska Gaza-kriget,
Och idag för AIPIAC och Netanyahu-regeringen finna sig i att en ny Israelisk-amerikansk lobbygrupp börjar agera för fred i Mellanöstern.
A Washington conference hosted this week by a new liberal Jewish advocacy group has sparked a diplomatic row and proxy battle over the Obama administration’s stance on Israel at a time of simmering tensions between Washington and Israel’s right-leaning government. J Street, an advocacy and lobbying firm created 18 months ago, is holding its first annual conference beginning Sunday, with participation from about 150 Democratic members of Congress, many current and former Israeli politicians and U.S. national security adviser James L. Jones, who will be giving a keynote speech Tuesday.
Samtidigt har Palestinerna, som Lally Weymouth skriver i Washington Post, äntligen börjat bygga upp den moderna infrastruktur man behöver för att etablera sin egen stat ‘Institution building’ in Palestine
Q: So you have a plan to create institutions and a state within two years?
We’ve committed ourselves to a path of completing the task of institution building. [This means] the capacity to govern ourselves effectively in all spheres of government within two years.
So does that mean a central bank, roads?
It means all of that. We now have a monetary authority that is almost like a central bank. We have a public financial system that is well managed. It has won the confidence not only of the Palestinian people but certainly of our donors, including especially the United States.
Palestina kan helt klart inte räkna på Obama som redan har visat att han inte har den Sisu som behövs. Skall man befria sig måste man göra det själva. Ett bestående resultat av Obamas misslyckade fredsinitiativ, som han nu säger att han tänker försöka återuppta mot slutet av året, är att Palestinierna nu faktiskt håller på att bygga upp en fungerande infrastruktur som på sikt, om en eller ett par generationer, kommer att bli allt svårare att slå ner.
Samtidigt håller Israel på att förändras. Mathew Kalman skriver t.ex. i Time om Israels papperslösa: Israel’s Illegal Immigrants — and Their Children och allt fler unga Israeler söker sig idag, precis som unga svenskar, ut i världen till Europa och USA.
Maktekvationen håller m.a.o. långsamt men säkert på att förändras.
