Medan ungdomen håller sig till sina mobiler och sociala nätverk, så utkämpas det amerikanska presidentvalet fortfarande på teve. Med den mest brutala negativa tevereklam som överhuvudtaget kan tänkas, som konsumeras av soffliggare framför teven. Litet förvånansvärt eftersom vi talar om miljardbelopp som man trodde skulle kunna användas på bättre sätt.
Nick Corasaniti skriver i New York Times: Ad Wars of 2016 Campaign Erupt in a Changing TV Arena
Vad som gör den helt osannolike Doland Trumps presidentkampanj så fascinerande är hur handfallna alla de otaliga republikanska presidentkandidaterna är. Dom är som en grupp rådjur i strålkastarljus. Politiker som i vanliga fall inte drar sig för att ge sig på allt som rör sig står nu tysta med darrande knän och låtsas som om det regnar. Dom är, för att använda en politisk term, sk-itskraja.
Och det beror på att dom i Donald Trump har en man dom inte kan rå på, mest för att han bryter mot alla politikens regler och är en mästare på att mobba sina motståndare på sätt som den republikanska hathögern länge har haft monopol på.
Janet Hook och Reid J. Epstein skriver i Wall Street Journal: http://www.wsj.com/articles/donald-trumps-insults-rattle-republican-rivals-please-fans-1440632659
Allt fler demokratiska politiker inser nu att Hillary Clinton i tillräcklig grad inte har lyckats mobilisera de demokratiska väljarna, speciellt inte i jämförelse med den dynamiske Bernie Sanders.
Vilket är orsaken till att man nu har satt press på vicepresident Joe Biden att kasta sin hatt i ringen och liksom Shakespeares mytiska norske kung Fortinbras i Hamlet, komma inridande och ena demokraterna och tvinga Clinton att kapitulera.
Nu kommer inte Clinton att ge upp i första taget, men hon har återigen visat sig sakna sunt förnuft och ovanpå det, en oförmåga att mobilisera den amerikanska ungdomen, utan vilka demokraterna inte kan vinna.
Matea Gold skriver i Washington Post: Possible Biden run puts Obama fundraising network on high alert
Nästa års presidentval kommer att bli ett av de märkligaste på mycket längre. Valmanskåren är fly förbannad och vill inte ha gamla etablissemangskandidater med sina påklistrade plastleenden som inte kan hålla ett tal utan en teleprompter som aldrig gör ett uttalande utan att först göra en opinionsundersökning.
Hillary Clinton har redan fått se sig brädad av den helt osannolika socialdemokraten Bernie Sanders som i vanliga fall inte skulle kunna få ett dussin personer att lyssna på hans tal, men som nu drar tiotusentals entusiastiska demokrater, och som nu leder Clinton i den senaste opinionsundersökningen New Hampshire.
Chris Cillizza skriver i Washington Post om hur Hillary Clinton redan har trasslat in sig i en e-posthärva som redan har fått hennes popularitet att dala och som jag tror kommer att kosta henna presidentvalet: This e-mail story just keeps getting worse for Hillary Clinton
Det amerikanska presidentvalet går av stapeln den åttonde november nästa år, alltså 2016. och har redan pågått i flera månader. Hela 17 republikaner har ställt upp mot fem demokrater.
Av de här politikerna är två kandidater mycket ovanliga. Den 73:årige socialdemokraten Bernie Sanders från delstaten Vermont och den 69:årige mediemogulen Donald Trump som mest är att betrakta som en tjur i en porslinsfabrik.
Presidentvalet i USA har alltså kört igång trots att valet inte äger rum förrän i slutet av nästa år. Valet säger mer om dagens USA än vi antagligen vill veta. Som att det mesta handlar om hur många miljarder från lobbygrupper som de olika kandidaterna kan samla in för att kunna sätta in kontinuerliga angrepp på sin motståndare.
För USA saknar en fristående federal valkommission som sköter valet och som finansierar valet med skattemedel. Istället sköts valet på delstatsnivå av guvernören och dennes parti. Vilket givetvis öppnar till mängder med oegentligheter.
Läs fortsättningen här!
På Hyttgatan i centrala Sandviken ligger en gammal baptistkyrka som länge har stått tom och nu har förvandlats till kulturhus och kallas drottningen.
I Europa förvandlas tomma kyrkor till bibliotek och möteslokaler. Men medan Europa sekulariseras och så är kyrkorna i USA lika fulla som någonsin.
Jag fick en påminnelse om det förra veckan när vi planerade en Hackathon för en helg. Nej men inte på söndag sade en trevlig dam från Florida, då är ju alla i kyrkan.
Anno 2015 så är det ännu så länge otänkbart för en presidentkandidat att inte vara kristen. Hans eller hennes kristna tro anses ännu så länge vara en garanti på att han delar USA:s kristna värderingar med väljarna. Att han är pålitlig och moralisk och delar USA:s kristna värderingar.
Matthew Cooper skriver i veckans Newsweek om årets amerikanska presidentkandidater, officiella och ännu så länge inofficiella, och deras kristna tro: How the Presidential Candidates Found Their Faith
Läs fortsättningen här!
Amerikanska presidentval har vissa klart definierade komponenter: pengar eftersom de för det allra mesta är privatfinansierade, mördande tevereklam, betald med de mångmiljonbelopp som samlas in från lobbygrupper, påtryckargrupper och väljare, fotsoldater och avancerade databaser.
Pengar och tevereklam, är omskrivna och välkända, fotsoldaterna är de partitrogna som ställer upp för sin kandidat, som också går dörr till dörr för att få ut väljarna. Men databasernaa är mindre kända.
Det handlade ursprungligen om listor med telefonnummer på anhängare som snart förvandlades till e-postlistor och som nu har utvecklats till alltmer avancerade databaser, drivna av Big Data, som de båda partierna samlar in om amerikanska väljare, trender och om sina egna partitrogna.
Den tredje och sista debatten mellan Obama och Romney kommer att äga rum natten till tisdagen svensk tid i Boca Raton i Florida, sju svenska mil norr om Miami , och den kommer att handla om utrikespolitik.
Men egentligen är debatten en typisk bärsärkagång mellan två alfahannar. M.a.o., mycket stånkande och stönande, huvudskakningar, öppet förakt, hånfulla utfall och snabba förintande svar.
Samtidigt gäller det för Romney att vinna över USA:s kvinnor och unga, och det gör han knappast genom att propagandera för krig mot Iran hårda tag mot Kina. Kina är inte ett ämne som Obama behöver oroa sig för för han kan lätt påpeka att Romney länge har varit för utlokalisering till just Kina.
Och Romneys försök att vinna över USA:s judiska väljare genom att lova krig mot Iran kommer heller knappast att lyckas eftersom de flesta av dom redan röstar demokratiskt.
David E Sanger skriver i New York Times om debatten som mest kommer att handla om Mellanöstern: Monday’s Debate Puts Focus on Foreign Policy Clashes
Presidentvalet i USA befinner sig just nu i full tumult, med en uppsjö av nya opinionsundersökningar, med en plötsligt oerhört viktig vicepresidentdebatt på torsdag och med siffror som visar att Romney har tagit ledningen efter Obamas helt kriminellt dåliga debattinsats för snart en vecka sen.
Först litet bakgrund: eftersom presidentvalet i USA egentligen består av 50 olika val i vardera av de 50 amerikanska delstaterna, så betyder de nationella siffrorna inte lika mycket som siffrorna för det dussin eller så vågmästarstater där det ena eller det andra partiet har en chans att vinna. Texas och Kalifornien, de två största delstaterna är t.ex. helt ointressanta eftersom valutgången där är given. Demokraterna vinner alltid presidentvalet i Kalifornien och republikanerna alltid Texas.
Först en synnerligen intressant artikel skriver av Peter Baker och Trip Gabriel i New York Times om Obamas vacklande sinnesstämning och Obama-sidans försök att rädda vad som räddas kan efter katastrofen i debatten mot den pånyttfödde Romney för snart en vecka sen: With Biden Up Next to Debate, Obama’s Aides Plot Comeback
Kampen mellan Barack Obama och Mitt Romney är en strid mellan en mycket intelligent, intellektuell och djupsinnig man, Obama, och en helt ointellektuell, chauvinistisk och synnerligen ytlig man, Romney, som uteslutande ser världen i svart och vitt.
I vanliga fall borde den ytlige mannen förlora eftersom det skulle klart för alla att han inte hållet måttet, speciellt inte för ett så viktigt jobb som president i världens enda supermakt.
Men i ett USA som i generationer har vant sig vid korta förenklade förklaringar som kan framföras i en 30-sekunders reklamsnutt, skrivas i ett Twitter-meddelande eller på en T-shirt, så har Romney onekligen en fördel framför den akademiske Obama, speciellt eftersom Romney inte har det minsta problem med att säga precis vad amerikanerna vill höra.
Det var den demokratiska presidenten Lyndon Johnsons kampanj för medborgerliga rättigheter för USA:s afroamerikanska befolkning speciellt d[ Civil Rights Act of 1964 och Voting Rights Act 1965 som fick de vita i sydstaterna att byta från det demokratiska till det republikanska partiet. Och det bytet som gav republikanerna ett massivt stöd i sydstaterna blev början på den republikanska tsunami som skulle komma att definiera USA fram till idag.
Årets president och kongressval skulle förpassa Obama till historiens skräphög, krossa de sista resterna av den amerikanska välfärdsstaten med president Obamas sjukförsäkringsreform i täten, och överföra miljardbelopp till de rikaste en procenten i USA.
Årets amerikanska presidentval är i sanning ett ödesval. Stridsfrågan är republikanernas försök att riva upp de sista kvarvarande resterna av den amerikanska välfärdsstaten, the New Deal som byggdes upp av demokraten Franklin D Roosevelt 1933-38 som svar till den Stora Depressionen.
Speciellt vill man riva upp Medicare som är USA:s offentligt finansierat sjukförsäkringssystem som gäller för alla amerikaner som är minst 65 år eller handikappade. 2005 täcktes 42,6 miljoner amerikaner av Medicare.
Systemet godkändes av president Lyndon B. Johnson den 30 juli 1965., strax före den republikanska tsunami som kulminerade med George Bush mellan 2001 to 2009.
Men det verkar inte som om en majoritet av de amerikanska väljarna går på Mitt Romneys och speciellt inte på den extreme tepåserepublikanen Paul Ryans linje om att ersätta Medicare med privata försäkringar.
Jackie Calmes skriver i New York Times hur väljarna inte nappar på republikanernas locktoner:
Affärsmannen Mitt Romneys starkaste kort har alltid varit att har skulle vara bättre än Obama på att vända USA-ekonomin uppåt. Men trots ett gigantiskt försprång i kampanjdonationer och trots USA:s svåra ekonomiska kris så visar de allra senaste opinionsundersökningarna på att amerikanska väljare nu börjar känna sig mer säkra på att Vita Husets ekonomiska politik faktiskt fungerar och att man går mot bättre tider, om än mycket långsamt.
Så Obama behåller sin trådsmala ledning över Romney, och nu närmar sig poströstningen med stormsteg. i nyckelstaten Ohio får man t.ex. rösta hela 35 dagar före valet.
Jeff Zeleny och Megan Thee-Brenan skriver i New York Times om läget i USA-valet: Poll Finds Obama Is Erasing Romney’s Edge on Economy
Jag blir alltid lika imponerad över hur oerhört initierade nästan varenda svensk verkar vara i den amerikanska valkampanjen. Folk långt ute på den svenska vischan, där jag f.n. befinner mig, sluddrande a-lagare med sina bruna kluckande påsar på kollektivtrafiken i Gävle, och pyttesmå barn verkar veta allt om delegatröster, superdelegater och de intrikata valreglerna.
Men bland den störsjö av reportage från den amerikanska valkampanjen som väller in i Sverige så saknas mer djupgående analyser av fundamentala trender som kommer att förändra USA.
Låt mig ta ett exempel. På ett sjukvårdsseminarium i Silicon Valley för två veckor sen uttalade sig en IT-expert från Kaiser Permanente, ett av USA:s största sjukhuskedjor, och sa att USA aldrig kommer att införa regionala eller nationella sjukvårdsregister eftersom den amerikanska befolkningen “sätter sin frihet så högt”.