I New York Times skriver Murong XueCun om regimen nyligen arresterade några personer i Beijing för att de diskuterade Protesterna och massakern på Himmelska fridens torg för 25 år sen:
Vilket leder till frågan om vi kan vara på väg att se Irans kvinnor leda vägen till en ny iransk revolution?
Bilden är klickbar.
Det är nu uppenbart att President Obama inser att han måste agera mot Assad-regimen, efter gas-attacken mot Al Guta den 21:a augusti. Hur han kommer att agera är ännu okänt, men att det kommer att bli mer än en verbal uppläxning är redan klart.
Wikipedia har detaljer om attacken, som sattes in strax öster om Damaskus, i ett uppenbart försök att säkra Damaskus och driva ut motståndsrörelsen från de positioner man länge har hållit i förorterna till huvudstaden.
Gasattackerna sägs ha skett kl 03:00 på morgonen den 21 augusti 2013 i det sunnimuslimska Ghouta, strax öster om Damaskus, som hade varit under belägring av den syriska armen och Hizbollah, i månader. De anfallna städerna var: Hammuriyah, Irbin, Saqba, Kafr Batna, Mudamiyah, Harasta, Zamalka och Ain Terma .
Adam Entous, Siobhan Gorman och Cassell Bryan-Low skriver i Wall Street Journal om hur USA och västsidan nu har hjälpt motståndsrörelsen att byggt upp en infrastruktur inne i Syrien som gör det möjligt att snabbt föra ut döda kroppar till Jordanien för analys: Networks of Spies Aid Syria Gas Probe Informants in rebel strongholds have collected tissue samples and video evidence for spy agencies.
Nu ska man inte skena iväg och dra ogrundade slutsatser, men faktum är att det är rätt unikt i världshistorien att 2000 människor dör på någon timme under fruktansvärda lidanden utan yttre fysiskt våld. Som nu senast i staden al-Ghuta öster om Damaskus.
Svenska Dagbladet tror inte på att Assad hade något att göra med vad som skedde i al-Ghuta, men vill i alla fall att incidenten utreds av FN, något som är ungefär lika sannolikt som att Assad skulle vinna nästa episod av Let’s Dance:
Continue reading
Den fjärde juni 2009 höll president Obama ett historiskt tal i Kairo; ett retoriskt fulländat tal som han hoppades skulle leda till att förbättra USA:s skamfilade ställning i den muslimska världen och speciellt då i Mellanöstern: The following is a text of President Obama’s prepared remarks to the Muslim world, delivered on June 4, 2009, as released by the White House.
Trots USA:s massavlyssning och gigantiska underrättelsetjänst så hade presidenten inte den ringaste aning om att medan han höll sitt tal så höll den arabiska vårens första tvekande skott på att bryta igenom asfalten i de diktaturer som sedan länge varit USA:s och nu president Obamas närmaste allierade i Mellanöstern
Obama har hittills inte visat någon förståelse för den Arabiska Våren. Han har som alla amerikanska presidenter föredragit diktaturer som, eftersom dom har varit pro-amerikanska, har beskrivits som “moderata” och därmed har undgått de ständiga demokratilektioner som diktaturer som inte har varit pro-amerikanska, som t.ex. Kina, har fått stå ut med.
Pragmatik före idealism, något som länge har varit en grundsten i den amerikanska utrikespolitiken.
Nord Koreas trinde diktator Kim Jongun har jämförts med en bortskämd pojke som skriker efter uppmärksamhet. Så vad ligger bakom hans allt häftigare utbrott?
Som ung påläggskalv så måste han befästa sin ställning och visa sitt folk att han är minst lika tuff som sin pappa. Samtidigt håller nordkoreanerna långsamt att få växande kontakt med omvärlden, så en utländsk fiende är alltid bra att ha i bakfickan.
Viktigare är Nordkoreas relationer med Kina, som stödde USA i FN mot Nordkoreans senaste kärnvapenprov: China Says It Won’t Forsake North Korea, Despite Support for U.N. Sanctions.
Utan Kinas stöd skulle regimen i Nordkorea aldrig klara sig under någon längre tid. Så mot den bakgrunden tvingar Kims allt häftigare utfall mot USA och Sydkorea Kinas ledare att sluta upp bakom Kim Jongun. Som man aldrig kan tillåta falla eftersom risken då finns att de två koreanska staterna återförenas.
Men den snabbt växande retoriken mot USA tvingar också Obama att visa sina allierade att han inte tänker låta sig hunsas av en liten strunt som Kim Jongun. Så USA kommer att fortsätta att besvara hoten med styrkedemonstrationer som den senaste överflygningen av Sydkorea av två B2-bombare.
Julian E Barnes skriver i Wall Street Journal: U.S. Pledges Further Show of Force in Korea. Officials Aim to Discourage Pyongyang From Rash Action With More Displays of Military Might, Following B-2 Flyover
Det är den 12:e juni 1987 och president Ronald Reagan befinner sig framför muren i Berlin. Hans tal kommer att gå till historien: General Secretary Gorbachev, if you seek peace, if you seek prosperity for the Soviet Union and eastern Europe, if you seek liberalization, come here to this gate. Mr. Gorbachev, open this gate. Mr. Gorbachev, Mr. Gorbachev, tear down this wall!
Nu, ett kvarts sekel senare reser president Obama på statsbesök till USA:s närmaste allierade Israel. Men syftet är inte att be Binjamin Netanyahu att riva ner muren som skiljer de ockuperade palestinierna från Israel, utan tvärt emot. Hela resan väntas bli en enda stor hyllning till premiärminister Binjamin Netanyahu och hans politik för att skapa ett Stor-Israel från Medelhavet till Jordanfloden, helt utan palestinier.
Det var den Seleukidiske kungen Seleukos II Kallinikos (regerade 246-225 f.Kr.) som grundade staden Kallinikos som skulle komma att bli den arabiska Ar-Raqqah.
Att Ar-Raqqah nu av allt att döma har befriats av motståndsrörelsen är en mycket stor händelse i upproret mot Assad-regimen. Ar Raqqah är en av Syriens fjorton provinser och om befrielserörelsen nu kan börja inta provinshuvudstäder så säger det väldigt mycket om hur Assad-regimens styrkor har försvagats.
Duraid Adnan och Rick Gladstone skriver i New York Times:
Continue reading
Hillary Clinton vad väldigt lika vår egen Carl Bildt som utrikesminister. Precis som Bildt så älskade hon att flyga världen runt och och träffa utrikesministrar och regeringschefer i en enda lång rad och prata prata prata och som Björn Afzelius skulle ha sagt, “är du minister får du flyga första klass och äta hummer, och att du vräker dig på lyxhotell är det ingen som fördömer”. Clinton höll alltid reda på precis hur många länder hon hade besökt, Men man fick aldrig något riktigt kläm på precis vad det var som hon åstadkom med allt det här resandet.
John Kerry är en helt annan slags utrikesminister än Hillary Clinton. Först av allt, som videon från Kerrys besök i Paris i veckan visar, så talar Kerry faktiskt litet franska, medan Hillary Clinton inte talade något utländskt språk alls.
Klicka på bilden.
Ibland läser jag någonting som får mig att gå omkring med ett leende hela dagen. Som den fantastiska historien om hur bloggaren Brown Moses, vars riktiga namn är Eliot Higgins, genom ett makalöst detektivarbete kunde avslöjat något som inte ens de största kvalitetstidningarna i USA och Europa lyckades med. Nämligen hur Saudi Arabien sponsrade fyra vapenleveranser från Kroatien till den hårt ansatta motståndsrörelsen i Syrien, via Jordanien.
Den här historien säger väldigt mycket om den s.k kvalitetsjournalistiken och dess möjligheter att konkurrera med engagerade och motiverade bloggare.
När president Obama höll sitt bejublade tal till den muslimska världen i Kairo den fjärde juni 2009 så anade han säkert inte hur totalt okunnig han var om de historiska krafter som redan då hade satts i rörelse och som inom kort skulle släppa lös en historisk revolutionär rörelse, den arabiska våren.
Men istället för att tjäna som en ledstjärna för demokratirörelsen, så skulle Obama komma att bromsa och vela och vända bort blicken, tills han nu helt enkelt inte längre vill befatta sig med Mellanöstern. Vilket, med tanke på USA:s katastrofala erfarenheter i Irak, man kan ha viss förståelse för.
Men eftersom Ryssland, Iran och Hizbollah ser Syrien som ett nyckelkrig mot USA som de kommer att göra allt för att vinna, så kan USA mycket väl komma att ångra sin vägran att hjälpa motståndsrörelsen i Syrien.
Brittiska Economist vädjar nu öppet till Obama att ingripa i Syrien, något som presidenten vid flera tillfällen har gjort klart att han inte tänker göra: The death of a country. As Syria disintegrates, it threatens the entire Middle East. The outside world needs to act before it is too late
Continue reading
Trots alla rykten om att USA i hemlighet skulle hjälpa motståndsrörelsen i Syrien har vi nu svart på vitt på att President Obama har vägrat att stödja ett förslag från State Department, CIA och Pentagon att skicka vapen till motståndsrörelsen: Obama blocked US plan to arm Syrian rebels. Pentagon, CIA and state department favoured plan to help rebels, but president ruled it out, congressional hearing is told .
Obama har redan signalerat till Assad, oavsiktligt eller inte, att så länge som denne inte sätter in giftgas mot motståndsrörelsen så kommer USA inte att intervenera.
Men Obamas ointresse har inte hindrat motståndsrörelsen från att sätta in en ny offensiv mot Assad-regimen, denna gång i huvudstaden Damaskus.
Kommer Kim-dynstin i Nordkorea att kunna stå emot globaliseringen och den moderna IT-teknologin och fortsätta att hålla sin befolkning i ovetskap om hur världen utanför ser ut? Det här är en utomordentligt viktig fråga för om Kim-dynastin kan bygga upp ett samhälle vid sidan av resten av den alltmer sammankopplade världen, så kommer regimer som den Iranska, Kinesiska, Syriska, Saudi Arabiska osv, kanske också kunna göra detsamma.
Av alla dagens diktaturer är den Nordkoreanska politiskt den i särklass mest framgångsrika. Strunt i att några miljoner medborgare har dött svältdöden och att några hundra tusen nordkoreaner sitter fängslade under helt omänskliga förhållanden i gigantiska fångläger.
Michael R. Gordon och Mark Landler i New York Times har just avslöjat den djupa splittringen inom den amerikanska regeringen om President Obamas Syrienpolitik. Eller hans totala vägran att stödja motståndsrörelsen. Utrikesminister Hillary Clinton och CIA-chefen David Petraeus hade arbetat fram ett förslag om amerikanska stöd för motståndsrörelsen som skulle omfatta träning och beväpning, något som Obama avslog.
Den syriska regimen har redan fått klara signaler från USA att man inte tänker tolerera att regimen sätter in stridsgaser mot befolkningen. Men dem signalerna är samtidigt en klar signal till att så länge som regimen inte använder stridsgaser så kommer USA att hålla sig på sidolinjen.
Michael R. Gordon och Mark Landler skriver i New York Times: Backstage Glimpses of Clinton as Dogged Diplomat, Win or Lose
Den syriska revolten mot Assad-regimen går snart in på sitt tredje blodiga år. Men även om den amerikanske Syrienkännaren och bloggaren Josh Landis tror att Assad Regime May Well Survive to 2014 så fortsätter Assad-regimen långsamt att backa. Nu senast efter tre motgångar: Den första motgången på grund av Assads bisarra teve-framträdande nyligen där han slängde bort vad som säkert var hans sista chans att rädda sitt eget liv genom att förhandla om sin avgång och sin regims avveckling.
Den andra motgången har orsakats av att FN:s medlare Lakhdar Brahimi nu öppet säger att Assad måste gå om det ska kunna bli fred, och den tredje motgången är att motståndsrörelsen har slagit ut ännu en av regimens flygbaser och förstört ett antal svårersättliga attackhelikoptrar och flygplan.
De här är ett krig som Assad inte kan vinna. Trots det ryska, kinesiska och iranska stödet, oavsett hur många civilpersoner som Assad dödar så kommer motståndsrörelsen förr eller senare att vinna.
Anne Barnard och Rick Gladstone skriver i New York Times:Syria Denounces U.N. Envoy as ‘Biased’
Efter att den 11/11 ha erkänt motståndsrörelsen i Syrien, utan att dock samtidigt ha brutit relationerna med Assad-regimen, som behåller sin ambassad och representation i Washington, så har Obama återigen förlorat intresset för inbördeskriget i Syrien. Ett krig han aldrig har varit intresserad av.
I och för sig är det naturligt att han inte vill att USA ska bli inblandad i ännu ett krig i Mellanöstern, men det betyder samtidigt att han har lämnat fältet fritt för Vladimir Putin att lansera ett nytt “fredsinitiativ” som är avsett att rädda Assad och hans regim innan den faller till rebellerna. Och Assad-regimens fall kan vara närmare än vi tror, som Joby Warrick and Colum Lynch skriver i dagens Washington Post: Syrian leader Assad said to be isolated, fearful as regime faces collapse